Hem ljuva hem

Ja, lång tid har passerat sedan jag senast orkade skriva här. Min ursäkt är att jag hållt på att stressa ihjäl mig med kombinationen arbete + liv + flytt. Dessutom har jag kommit i en underlig passion för julpynt nu när jag har ett litet hus att fixa i, det känns mer värt att pynta i ett hus än i en lägenhet på tredje våningen. Har till och med kokat kola, som dock blev misslyckad till konsistensen men i övrigt sjukt god, och bakat pepparkakor och dekorerat dem med glasyr.

Bilden ovan är tagen utanför mitt köksfönster. Från stången hänger det juliga pepparkakor i form av hjärtan, en elefant, en kamel, en gris och en häst. Herregud, jag skulle kunna gifta mig med det där fönstret!

Nicklas hade halva inne...

Nedanstående sms-konversation ägde rum mellan min bror och okänd tjej.

Okänd tjej: Tjenare, läget?
Nicklas: Vem är du?
Okänd tjej: Någon du inte tycker om.
Okänd tjej: What you doin?
Nicklas (Som nu har kollat upp numret på eniro): Är det här Elisabeth (Efternamn)?
Okänd tjej: Anna.
Nicklas: Okej.. Öh. Kollar på tv.
Okänd tjej: Okej vad bra :)
Nicklas: Vad gör du då?
Okänd tjej: Ser på tv.
Okänd tjej: Hmm... Vet jag vem du är?
Nicklas: Om du inte vet vem jag är, varför skriver du till mig?
Okänd tjej: ?Ålder? Namn?
Nicklas: Nicklas (Efternamn), 20 år.
Okänd tjej: Finns väll många som heter Nicklas.
Nicklas: Jamen kolla mig på lunarstorm då så kanske du känner igen mig, (Nickname).
Okänd tjej: Ja jag vet vem du är. Ska ta bort ditt nummer. Förlåt. Ha det bra.

Och kvar satt Nicklas och kände sig lite... förvirrad.

Tillbaka till livet

Nu har jag haft en lång paus från allt, nu är det tillbaka till livet som gäller. I morgon jobbar jag första dagen på över en månad och nu ska jag börja sätta igång med att packa ihop mitt hem och flytta det till det lilla huset.

Veckan som gått

Jag har inte orkat blogga på senaste veckan. Nej, jag tror inte att folk har gråtit sig sömnlösa och klickat sig in på sidan 30 gånger om dagen i hopp om att jag slutligen uppdaterat igen. Men det känns ändå inte så bra att låta den ligga vilande.

Men det har varit lite kaosartat, har varit väldigt dålig på grund av komplikationer till operationen som bland annat ledde till feber, infektion och att 3-4 liter blod och var slutligen kom ut under lite panikartade omständigheter... Det har helt enkelt inte varit så bra. Nu verkar antibiotikan slutligen börja verka och jag känner mig lite piggare, det återstår att se om jag slipper fortsatta bakslag. Men tills vidare kommer jag nog vara lätt internetslö.

Kors & Tvärs nr.15 - 2009

Jag har snöat in på korsord, igen, och jag blev lite brydd då jag såg ett av sökorden i "Sökord om Afrika". Det var liksom lite... osmakligt, på något sätt.

Shit pommes frites!

I en debattartikel för några dagar sedan kom Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson med rasistiska åsikter som i många fall saknade något som helst källstöd. Till exempel berättade han att muslimer står för största delen av våldtäkter och att ett tiotal muslimska terroristorganisationer finns och verkar i Sverige. Efter detta har flera Sverigedemokrater hoppat av partiet och debatterna är hetska.

Men vad är alla förvånade över? Det är inte direkt så att jag satte morgonkaffet i vrångstrupen då jag läste hans debattartikel. Har det inte länge varit tydligt att de flesta Sverigedemokraterna är ett gäng vuxna snorungar som skyller sitt egna utanförskap och/eller sina rädslor på en samhällsgrupp som är tacksam att rikta kritik mot? Folk som anser att Sverigedemokraterna är en "frisk fläkt" med sin konservativa allmänpolitik och "i huvudsak inte rasister även om det finns en del rötägg" är grundlurade. Grundlurade eller utvecklingsstörda.

Varning för pedofilen

Någonstans i Härnösand bor en återfallspedofil och det här vet grannarna vid det här laget om, någon eller troligen några har nämligen sett det som sin uppgift att upplysa allmänheten om detta.

Bakgrundsfaktan är följande: Personen i fråga är mellan 30 och 40 år gammal och har fyra domar, som alla har med pedofili att göra, bakom sig. Han har avtjänat sitt straff och betalat skadestånd. Man misstänker att en nynazistisk grupp ligger bakom flygbladen som har skickats ut.

Jag hatar självklart pedofiler som vilken normal funtad människa som helst, men jag tycker faktiskt det här är åt helvete. För det första är det att piska upp stämningen och uppmana till våld att göra ett sådant här utskick, det finns så många småligister som bara väntar på en ursäkt att få spöa upp någon.

För det andra tror jag det här bara gör det värre för offren, att det än en gång hamnar på tapeten och att folk kanske får reda på vad de har råkat ut för medan de försöker lägga det bakom sig och troligen hoppas på att så få som möjligt får reda på det för att slippa en offerstämpel.

För det tredje kan inte en uppretad folkmassa döma någon. Straffskalan för sådana här brott är verkligen för mesig, men han kan mot förmodan ha kommit till insikt i fängelset och när han faktiskt avtjänat det straff han tilldömts så är det inte rätt att straffa igen.

Slutligen så finns det absolut ingenting som säger att samhället är tryggare då vetskapen om vad han gjort spridit sig. Risken är att det sätter ännu mer press på honom och att han kan känna att det är lönlöst att försöka bli en bättre människa eftersom han alltid kommer bli straffad. Dessutom ska man nog vara mest rädd för de pedofiler som ännu inte begått några brott för de har inte polisens ögon på sig och de kan anfalla när som helst.

Det var det

Allt gick bra med operationen, än är det kanske lite för tidigt att ropa hej eftersom jag inte har en aning om hur min kropp ser ut under alla bandage men jag känner mig i alla fall inte särskilt ledsen över att operationen inte tog kål på mig, bara jag får smärtstillande så har jag inte överdrivet ont.

Profetian om pratglada personer slog in. Jag hann bara komma in på salen i går morse innan en dam hade slagit klorna i mig och skulle prata om sina sjukdomar och operationer. De andra två var lika pratglada de. Det slutade med att jag skyllde på att jag var nervös inför operationen och blev inbunden. Efter operationen så sov jag mest så då slapp jag också undan. Känner mig lite elak, dom försökte nog bara vara sociala genom att prata operationer eftersom det var det mest påtagliga vi hade gemensamt men jag orkade bara inte prata om operationsärr, smärta och deras stomipåsar. Smärta kunde jag uppleva själv så det kände jag snarare för att försöka förtränga.

Nu är jag ensam på salen, de andra har fått åka hem och sköterskorna tror att det är dags för mig att packa ihop under morgondagen. Får väl se hur mina framtida rumskamrater är, skulle nästan kunna satsa på att de har många gemensamma nämnare med de förra.

Nu

Tidigt i morgon åker jag slutligen till Sundsvalls sjukhus och vid 13.25 på dagen beräknar dom att min operation påbörjas. Jag är ganska rädd, mest för hur ont allt ska göra efteråt. Jag är också rädd för ensamheten som alltid inträffar då man är på sjukhus, man är omgiven av människor som har lön för att vara i ens närhet eller personer som också är där av någon mer eller mindre smärtsam anledning och vill prata sjukdomar då man försöker sova.

Dom sistnämna råkar jag alltid ut för och dom är bara så otroligt jobbiga, jag orkar faktiskt inte bry mig om okända personers hälsa, när jag ligger på sjukhus vill jag sova eller som mest prata med eventuella besökande personer. Otroligt nog lyckas jag alltid hamna på samma rum som någon som inte bara nöjer sig med att prata sönder min tid totalt utan som dessutom ska prata med dem som kommer för att besöka mig, vissa verkar ha varit inlagda lite för länge. Jag ska ut därifrån så fort jag kan i alla fall, miljön gör mig galen. Galen och ensam.

"Dom är som oss!"

Flera av skvallertidningarna brukar ha några sidor med "Dom är som oss" där de har bilder på kändisar som gör saker som vanliga människor, otroligt nog. "Kolla, Lily Allen kliar sig också på näsan! Hon är som oss!" eller "Brad Pitt håller också sin son i handen, precis som en vanlig människa!".

Det här känns som det mest korkade inslaget i de här tidningarna, är inte de flesta ganska övertygade om att kändisar också är människor med medföljande mänskliga beteenden?

Kolla! Britney Spears kan också prata i telefonen!
Och hon äter, precis som oss!

Hört på macken

Samtal mellan en mycket gammal man och min kollega.

Förvirrad kund: Jag vill ha en sån där... topp raj.
Kollega (Med otroligt pedagogisk röst): Vad sa du?
Förvirrad kund: En topp... raj.
Kollega: En... top ride?
Förvirrad kund: Ja, precis!
Kollega: Men... Vad är det för någonting då?
Förvirrad kund (Med stort eftertryck): Det är... en... förnääämlig sak.

Varpå kunden helt sonika vandrar ut. Någon som har en aning om vad han kan ha menat?

Problemlösning

Vad allt går snabbt ibland alltså. I snart ett år har jag väntat på en operation som ska befria mig från lite överflöd efter min viktnedgång och nu är den helt plötsligt satt till måndag den 19 oktober. Har försökt ringa för att få mer information men de få nummer jag har att tillgå hänvisar bara till att personerna har semester eller inte är tillgängliga så jag vet inte ens hur länge jag blir handikappad, men om jag minns rätt är det en månad det handlar om.

När jag fick brevet i tisdags så blev jag lite överraskad och jag behandlade det på ett vuxet sätt som vanligt. Jag satte mig och lade patiens i en halvtimme innan jag till sist kunde greppa det hela och ringde till mamma för att berätta nyheten och sedan till försäkringskassan och till arbetsgivare för att försöka ordna försörjningen. Min arbetsgivare berättade senare att man kunde höra paniken i rösten på mig då jag ringde. Tack och lov så ställer de upp och betalar sjukpenning för mig som att jag vore fast anställd trots att jag är timanställd, så det löser sig med den biten.

Så nu har jag bara rädslan för själva operationen kvar. Det kommer göra skitont och mitt i läkandet ska jag dessutom lyckas flytta för det problemet löste sig också. Min arbetsgivare köper även min lägenhet och jag flyttar snart till mitt lilla hus.

Filmrecension - En shopaholics bekännelser

Filmbolagets beskrivning:

Att Rebecca Bloomwood jobbar på en ekonomitidskrift hjälper henne inte mycket. Hon bor med sin kompis i hennes lägenhet och hennes maniska shoppande gör att räkningarna bokstavligen läggs på hög. Skitjobbet på tidningen ger inte tillräckligt betalt och hon förstår att hon har att välja på att dra ner på kostnaderna eller jaga upp lönen. Som av en händelse snubblar Rebecca på en story som verkar bli hennes räddning. Men skulderna minskar inte precis, när hon drar nytta av den uppmärksamhet hon fått genom sitt scoop.

Min beskrivning:

Rebecca Bloomwood borde ha bott på en gruppbostad, men i stället bor hon hos sin kompis och hennes kille och betalar nästan aldrig hyran eftersom hon under sina psykoser upplever att skyltdockor pratar med henne och då känner sig tvingad att köpa sakerna som dockorna bär. Hon lyckas trots sin grova utvecklingsstörning på något underligt sätt få jobb på en tidning som skriver om finanser. Men hör och häpna, trots att hon fått ett riktigt jobb i stället för att hamna på USA:s motsvarighet till samhall så är hon inte nöjd. Hon vill i stället skriva på en modetidning. Dock går hon och kärar ner sig i killen som är hennes chef på den urtrista tidningen och därför stannar hon kvar. Han i sin tur är en ganska sansad människa men han är den perfekta stereotypen för vad en man är och vill ha en riktigt blåst brud som ser bra ut och till det ändamålet passar den ljuvliga Rebecca perfekt. Filmens slut är precis lika banalt som resten av filmen, allt löser sig och hon är hjälten hela dagen. Till och med filmens bloopers var överspelade, sanningen är att det enda man kunde hitta på den där dvd-skivan som inte var överspelat var de trailers för andra filmer som man kunde se innan man nådde huvudmenyn och bilden man fick av finnar, för som vi alla vet är finnar läskiga och helt utflippade.

Samlat betyg:

Filmens producenter är skyldig att ge mig tillbaka de 96 minuter av mitt liv som försvann medan jag såg filmen, jag vill utnyttja dem till något viktigare som att bygga korthus eller slicka på kalla lyktstolpar.

Lyxproblem

Hur gör man för att stanna i vikt? Jag provar att äta mycket mat och godis. Det gjorde att jag gick upp typ två kilo till en början men nu har jag gått ner tre. Jag har aldrig haft som mål att bli en mager varelse, bara normal med kvinnliga former.

För ett tag sedan då jag såg ett kort på mig själv såg jag en riktigt smal person och vetskapen om att jag helt plötsligt är smal slog bara till helt plötsligt. Den bilden tillsammans med klädinköp i storlek 38, 36 och nu 34 gav mig en insikt som jag borde ha fått för ganska länge sedan. Samtidigt kom jag på att jag inte vill gå ner eller upp i vikt mer. Nu vill jag stå still, jag har ett BMI på 23 och det är normalt. Nöjd så. Så frågan är bara hur fan jag gör nu, för att stanna. Att äta onyttigt fungerar i alla fall inte.

Och nog känns det som ett lyxproblem alltid. Jag kanske borde gå ner mer för att ha en säkerhetsmarginal ifall jag skulle gå upp senare.

Torsdag morgon

I torsdags skulle jag på kurs genom jobbet så jag hade beslutat mig för att gå upp 2 timmar innan jag skulle åka så att jag verkligen var vaken då jag väl skulle börja tänka. Eftersom mitt undermedvetna visste att något ovanligt var på gång så vaknade jag faktiskt på första alarmsignalen och låg kvar en liten stund och stängde av de andra alarmen och funderade över hur jävliga tidiga morgnar är. Jag hade gott om tid på mig men bestämde mig för att börja sätta igång med det tråkigaste, sminkning, direkt så att det var avklarat sedan.

Det var då, när jag skulle börja sätta mig upp, som jag insåg att något var väldigt fel. Kudden följde liksom med upp. Lade mig ner igen och började känna efter på den sidan av huvudet som satt fast. Där fanns något hårt där som band samman håret med kudden. Efter en långsam rekonstruktion över natten så insåg jag till sist vad det var. Tuggummi. Jag hade somnat medan jag låg och tuggade på sådana här stora bubbelgum och tre av dem hade när jag attacksomnade letat sig ut ur min mun och kletat sig fast mellan mig och sängkläderna.
I det läget var jag för en gångs skull glad över att jag gått upp överdrivet tidigt. Efter en sökning på Google så hittade jag ett tips som innefattade aceton och efter att ha hällt aceton i håret upprepade gånger, slitit bort hårtestet och kammat frenetiskt så luktade jag starkt av aceton men hade det mesta av håret i behåll. Bilden är tagen då det mesta i hårbottnen äntligen hade försvunnit. Och kuddöverdraget... det ska nog begravas.

Inspirationsdött

Jag är för tillfället sämst på att uppdatera bloggen, jag vet. Jag återkommer då jag har lite inspiration.

Kan i alla fall berätta att jag känner mig lite mindre höstdeppig. Jag har en underbar familj, en bra pojkvän, ett jobb jag trivs med och livet är helt enkelt inte alls så dåligt som jag vill få det till ibland. Måste bara se till att komma ihåg det mellan varven.

De nya kändisarna

Förr i tiden beundrade man folk för att de kunde något. Kändisarna i mitten av 1900-talet var duktiga på sport, kunde sjunga eller var allmänt trevliga personer som passade som programledare och värdar. Nu har det blivit lite annorlunda. Ju mer odräglig man är ju mer känd blir man. Men med den senaste tidens största kändis har gränsen passerats. Man kunde tycka att det var nog att någon blev känd för att den mobbade andra i en djungel eller för att den bloggade om mode, men nu har hemmafruarna kommit på tapeten.

I "Svenska Hollywood-fruar" får vi möta Anna Anka (Nej, inte Arne Anka) och två andra hemmafruar som lever på sina rika makar. Anna Anka är nu med i tidningarna dagligen, hon har blivit en kändis att räkna med. Jag förstår bara inte varför. Varför ska vi beundra en människa som inte gör något? Hon lever på sin man och har ett litet hov av tjänare! Inte så jäkla beundransvärt om ni frågar mig. Att hon dessutom kommer med kommentarer om hur jämställdheten skadar förhållanden och vad hon anser om kvinnligt och manligt gör ju inte saken bättre, människan är ju helt hjärndöd och det ska vi se upp till?!

Herregud, är det bara jag som har behållt förnuftet genom mediabruset?!

Hello darkness my old friend

Hösten är här igen. Hejdå uppsluppenhet och god sömn, hej sömnstörningar och vemod.

Det är underligt att jag sover så dåligt just när det är mörkt. Är det ljust ute somnar jag hyfsat lätt och sover sedan som om jag vore medvetslös.

Nu börjar det bli annorlunda. Jag somnar inte på nätterna trots att jag är utmattad och jag vaknar flera gånger. Så här är det alltid, jag sover lite och dåligt under vinterhalvåret och riktigt bra under sommaren. Och bara det att problemen helt plötsligt ter sig så mycket större. Jag hatar verkligen mörkret, och vetskapen att det bara kommer bli mörkare gör det inte roligare.

Usch. Varför bor vi i det här landet?

Getingar och könsroller

Just nu finns det ett ganska stort problem med mitt arbete på macken. Det bara väller in getingar. Troligen finns det ett getingbo i närområdet och getingarna dras in till oss av allt socker som finns i läsk, bullar och lösgodis. Jag är inte så förtjust i dem eftersom jag är allergisk mot getingar och en av mina kollegor bär på en ännu större skräck inför de små liven, så fort en geting är i närheten av henne så stelnar hon till och man ser att hon är beredd att kämpa för sitt liv.

Jag och den här kollegan har jobbat en hel del ihop under veckan och det har varit intressant att se hur våra manliga kunder har reagerat på vår skräck. Så fort det funnits män inne i butiken som fått bevittna hur vi liksom kastar oss undan från faran så har de förvandlats. Ni vet, ungefär som Hulken. Man ser hur muskler som man aldrig kunnat ana fanns där plötsligt börjar svälla och de får något målmedvetet i blicken. Dom blir jägare, superhjältar. Här finns det kvinnor att rädda livet på och just dom är utsända att göra det.

Och därför hoppar alltså fullvuxna karlar omkring med tidningar inne på min arbetsplats. För att urgamla ideal gör det lätt för mig att vara skräckslagen inför små insekter.

Aftonbladets läsare säger sitt

På baksidan av Aftonbladet har de alltid en aktuell fråga som fem personer får svara på, jag antar att de vill visa den "allmänna opinionen". Den 5 september hade man uppmärksammat ett fall där en kvinna som fått sin egendom utmätt av kronofogden till och med hade fått ett värde satt på sin hund. Frågan på baksidan löd därför "Ska Kronofogden kunna ta husdjur?". Ett av svaren var lite... intressant.

Roligaste lappen på länge

Hovrapportering

Förra inlägget handlade om den usla lokaltidningen. Nu måste jag klanka ner på kvällspressen. Allvarligt talat, är det här ens att betrakta som en nyhet? Tror Expressen att vi ska sätta lunchen i halsen och tänka "Shit pommes!" då vi ser att Victoria hejar på Sveriges damlag i fotboll? Varför skulle hon inte göra det när hon ändå är på plats? Jag hade nog sett det som mer av en nyhet om det hade stått att hon hejade på motståndarlaget.

Konstigt med en irrelevant artikel om kungafamiljen i Expressen, blaskans hovreporter Johan T. Lindwall ser ju annars ut att vara en sansad kille. Inte.

Nej. Jag gillar verkligen inte hovet. Senaste nyheten är att Madde har tjuvrökt igen. Alla tjafsar om vilken taskig förebild hon är men jag tycker man missar den stora poängen. Hon sitter och röker upp MINA pengar. Alla säger att socialbidragstagare har det bra och att de ska dra in på rökning och alkohol och gud vete allt för att kunna leva på det ynkliga bidraget medan en av Sveriges största bidragstagare ses som en förebild. Något är jävligt snett med samhället idag. Prinsessan Madeleine eldar upp mina pengar!

Tidningen Ångermanland, eller vad den nu heter...

I Ångermanland har vi en lokaltidning. Den heter både Ångermanlands Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland. Ingen vet inte riktigt vad den egentligen kallas men den drivs i alla fall av Allehanda Media och den har både en liberal och en socialdemokratisk ledare. Efter ledarna slutar det läsvärda.

Folk påpekar ständigt för mig hur värdelöst det är att jag läser Aftonbladet som i det närmaste liknar Se & Hör enligt dem. Men vår lokaltidning är värre. Kolla bara exemplet ovan. Det där är en typiskt nyhet här. Två killar fick inte sina hjälmar stulna. Det är helt otroligt vad den tidningen kan kalla för nyhet. Så jag fortsätter nog med att hämta nutidsinformation från Aftonbladet i stället, det kan ju som bevisat vara mycket värre.

Haiku för måndag morgon

Trött som själva fan

Vill nu somna om igen

Men måste jobba

Stockholmsresa nr.3

Gud vad roligt jag har haft, trots att det var så kort tid och så mycket att göra. Men det hanns med både 70-årsfest, kräftskiva, utgång, shopping i både Vällingby och Stockholms centrum... Och jag hann till och med träffa folk. Tight värre, men det gick.

Tack Elin för den mest förvirrade men roligaste utekvällen på länge! Vi irrade omkring runt Stureplan och letade efter en krog som visade sig ha stängt ner och sedan åkte vi på måfå till Slussen och hamnade slutligen på båten Patricia som visade sig vara ett trevligt ställe med mycket konstigt folk.

Nu ska jag andas ut och vara fräsch som en nyponros inför arbetsdagen i morgon.

Schemalagd semester

Alla vistelser här i Stockholm har blivit så tighta. Så även denna. I kväll var enda slapparkvällen.

I morgon på förmiddagen ska jag klippa och färga håret, sedan möjligen möta två vänner för lunch. Titta runt lite i Vällingby och fundera över om min ekonomi tillåter några inköp. På kvällen är det sedan middag och fest för farfar som fyller 70.

På lördag tänkte jag försöka hinna förbi centrum eftersom det finns en affär där som jag inte hunnit besöka under sommaren. På kvällen är det första kräftskiva och sedan har en vän lovat att ta med mig på en bra krog någonstans inne i Stockholm.

Och på söndag åker vi förhoppningsvis inte så tidigt, för då skulle jag vilja klämma in en träff med ännu en gammal vän som flytt mina trakter.

Semester känns nu mer som en ganska trolig orsak till utbrändhet. Men roligt har jag!

Stockholm nu igen

Om någon timme påbörjas ännu en resa till huvudstaden, tredje och troligen sista innan sommaren kan räknas som helt slut. Min farfar fyller 70 och det ska firas men lite shopping och umgänge ska allt hinnas med.

Mitt livs största diss

Marina: Nu kan jag inte prata med dig mer, jag ska se ett tv-program.
Jag: Gud vad du dissar mig för tv:n hela tiden. Vad är det du ska se nu då?
Marina: Ett program. Jag ska nog inte berätta vilket.
Jag: Säg inte att det är Paradise Hotel.
Marina: Jag säger inget...

Och så gick det alltså till natten då jag upptäckte att jag är fullständigt värdelös.

Apoteket

Hur kommer det sig att två före detta statliga bolag med monopol, Systembolaget och Apoteket, kan vara så otroligt underligt uppbyggda när det gäller prissättningen?

3 liter vin på systembolaget får du för 130 spänn. Nödvändiga tabletter för en anhörig till mig kostar för en månad 800 spänn. Visserligen behöver man högst betala 1800 kronor per år på Apoteket, men för många är 1800:- på tre månader en väldigt stor kostnad att bära. Andra nödvändiga mediciner kan vara ännu dyrare. Min astmamedicin kostar exempelvis 1800,50 kronor, det lämnar för de flesta ett ganska stort hål i plånboken den månaden. Läste för något år sedan om någon kille med en svår och dödlig sjukdom som hade en medicin som kostade närmare 10 000 kronor varje månad och där landstinget vägrade betala eftersom det blev för dyrt för dem.

Men alkohol är ju billigt och det är ju tur eftersom det är så otroligt nödvändigt.

Antisemitiskt Sverige?

Aftonbladet publicerade för ett antal dagar sedan en artikel på kultursidorna där en frilansjournalist berättade om sina iakttagelser då han befann sig i Palestina. Han märkte då att unga män som mördades av israelisk militär kom tillbaka nattetid uppsprättade och igensydda och han skrev om vad folket i byn trodde, att Israel tog organ från deras förlorade söner för att mätta lite av det stora behovet just Israel har av organ till transplantationer, det råder en otroligt stor brist på organ. Som jag minns det beskrev skribenten aldrig detta som en verklighet, utan det hela var en berättelse om en hemsk misstanke.

Det här har bildat en storm i ett vattenglas och Sverige är nu utsett till djävulen av Israels regering. Bildt är inte välkommen till landet på sin planerade resa om några dagar om han inte öppet tar avstånd från artikeln. Bildt har gjort motsatsen hittills, han har yttrat sig i en egenskriven notis i Aftonbladet och slagit fast att den svenska yttrandefriheten kvarstår och att ingen person eller stat i hela världen har rätt att kränka den.

Då drar Israel fram det gamla hederliga kortet om antisemitism. Israels utrikesminister Avigdor Lieberman hänvisar till Sverige som ett antisemitiskt land inte bara på grund av att vår utrikesminister inte bryter mot en av våra grundlagar, yttrandefriheten, utan även för att vi inte gjorde något under andra världskriget.

Okej. Vi var inte med och krigade, men vi tog emot ett stort antal judiska flyktingar från de krigsdrabbade länderna och gav dem en fristad. Och om vi ska se till idag, hur många svenskar är egentligen antisemitister? Antisemitism används i det här sammanhanget kort och gott som ett uttryck för rasism mot judar, men hur många svenskar har ens sett en livs levande jude och kan berätta om det? Hur många har en aning om vad det innebär att vara jude?

Det här är bara så idiotiskt. Jag har varit i två synagogor och träffat massor av judar under min resa till Israel, flera av dem riktigt trevligt folk, och jag har absolut ingenting emot judar. Innan resan kunde jag inte skilja en jude från någon annan, jag visste inte ens att den pyttelilla hatten som männen traditionsenligt bär (En så kallad kippa) tillhörde just judendomen, så inte ens sådan basal fakta hade jag någon fördom om. Och jag tror att det är den kunskapsnivån de flesta svenskar har om judar. Att det är ett religiöst folk som det var synd om under andra världskriget och som ingen har någon riktig aning om vad de egentligen gör.

Så att Sverige skulle vara ett antisemitiskt land för att vi då och då i offentliga tidningar fördömer Israels krigsförbrytelser och ibland för skriftliga resonemang kring underliga företéelser? Nej, det köper jag inte. Bildt må vara moderat men jag måste ge honom det erkännandet att jag är stolt över att han inte viker sig i den här frågan.

Matematik

Cider

+

Öl

+

Höga klackar

=

Frys!

Jag önskar att den här tiden i livet bara kunde frysa. Jag vill stanna i den här känslan jag haft de senaste dagarna, i det här livet jag har just nu. Just nu känns allt bra, nu är jag lycklig. Den unga flickan har hittat platsen hon vill vara på i livet.

Jag önskar att framtiden inte var så oviss. Det är så här jag vill leva. Men pessimisten i mig väntar bara på bakslaget. Det måste komma ett sådant, alla vet att efter solsken kommer regn.

Hyckleri hycklera

Har ni hört den där radioreklamen för Svenska Kyrkan? Det är en tjej som berättar att hon tycker att söndag morgon är en guldstund, ofta sägs något man kan ta med sig in i veckan som kommer. Sedan att hennes flickvän är med i kyrkokören, det gör ju minsann inte besöken färre. Radioreklamen avslutas med att en mansröst säger "Om du vill är vi med dig i livets alla skeden".

Ursäkta, men vilken jävla dynga. Präster får ju fortfarande välja om de ska viga homosexuella, så deras söta radioreklam som är till för att folk ska förstå hur otroligt öppetsinnade de är känns bara som rent skitsnack.

Dom kanske borde prova med en annan slogan, typ "Om du vill är vissa av oss med dig i livets alla skeden".

Bilder från Stockholmsresan

Kan fortfarande inte släppa veckan i Stockholm. Den var helt underbar, den perfekta semestern. En bra blandning av umgänge och upplevelser och den fick mig att känna mig semestertillfredsställd för den här sommaren. Först var det ju jag och Siméla under helgen, och sedan kom Erik, Jontan och Edvin och vi var på Gröna Lund och umgicks mycket (Två kvällar!) med Herr och Fru Skalleberg. En helt perfekt vecka.

Jag och Siméla på Arlanda express, hoppfulla inför helgen

En liten del av Pridetåget

Öla på pendeltåget är ju moget.

Siméla och Tobbe dansar på Sturecompagniet

Jag och söta Elin

Vi blev bjudna på middag av Elin och Alexander.

Från vänster: Jontan, Elin, Erik, Edvin, Alexander och i barnvagnen är lilla Samuel.

Jag hittade en bebis och sedan ville jag aldrig släppa honom.

Pettson(Edvin) och Findus (Jontan)

Jag och Edvin var minsann inte rädda för karusellen på Gröna Lund.

Edvin, Alexander och Jontan myser under sista kvällen i Stockholm.

Hemresan från Stureplan

Bild tagen någonstans mellan sex och sju på morgonen i Hallunda

Just ja, jag lovade att berätta om resan hem från det tråkiga Stureplan. Den gick till så att vi först tog tunnelbanan in till centralen och efter lite mat på McDonalds och lite letande efter busshållplats faktiskt sitter på rätt buss strax efter fem på morgonen. Den ska enligt uppgift ta oss till en hållplats vid Huddinge sjukhus som heter Hälsovägen. Efter en dag med tio timmars shopping och sex timmars festande är vi dock väldigt trötta och vi somnar.

Jag vaknar till liv då vi når Södertälje. Det är bara några mil för långt. Anledningen till att jag ens vaknar är att det är ändhållplatsen och några killar just håller på att bära ut en medvetslös kompis. Jag går fram till busschauffören, har tack och lov nyktrat till så pass att jag kan prata rent och ser rätt städad ut (Se bildbevis längst upp), och ler mitt mest blonda leende och förklarar hur trötta jag och min kompis var och att vi visst råkade somna till och frågar näpet hur vi ska bära oss åt för att ta oss tillbaka till Flemingsbergsområdet.

Busschauffören visar sig vara en ängel. Han ska till bussgaraget och lovar att skjutsa oss till Hallunda där det kommer gå en buss till samma hållplats som vi egentligen skulle ha hoppat av på. Vi (Eller kanske bara jag, jag sov så jag vet inte hur det var med Siméla) somnar om igen och när vi är framme så går busschauffören ut ur bussen och kollar så att vi hamnar på rätt busshållplats och när bussen går. Vi sätter oss och väntar en halvtimme. Jag besöker en offentlig toalett som passande nog är uppsmälld mitt bredvid busshållplatsen och sätter mig sedan och småsover tills det rullar en buss mot oss. Rätt buss. Vi kliver ombord. Och somnar.

Jag vaknar sedan till av att Siméla med lite panik i rösten ropar mitt namn och att vi är vid Huddinge sjukhus. Jag plingar. Och inser att vi är vid fel hållplats då vi klivit av. Huddinge sjukhus är ju skitstort och vi har hamnat ungefär två kilometer ifrån vårt boende. Jag föreslår att vi går, men Simélas klackar tillåter inte riktigt det. Kollar bussar igen och det visar sig att det går en ännu en halvtimme senare som tar oss så nära vi kan komma boendet. Så vi sätter oss och väntar. Jag lånar en toalett inne på sjukhuset igen, förutom sömnigheten hade jag förärats världshistoriens för tillfället minsta blåsa.

Till sist kommer bussen. Och eftersom det tar fem minuter att komma till busshållplatsen vi faktiskt ska av på så lyckas jag hålla mig vaken. Strax innan klockan åtta på morgonen är vi slutligen hemma och har varit vakna ett dygn. Jag har aldrig sovit så skönt.

Korsetten med stort K

Nu blir det mode! Jag har nämligen köpt en korsett jag blev kär i igår men som jag inte köpte då eftersom jag tyckte den var för dyr. Den har sedan dess ständigt funnits i mina tankar och jag har bara inte kunnat släppa att jag inte köpte den. Så idag tog jag pendeln in till centrum, sprang till affären i fråga eftersom de skulle stänga några minuter efter att jag anlänt till centralen och köpte det underbara lilla stycket. Den är alldeles vacker med snörning i ryggen och jag får en helt underbar midja i den. Det här känns nästan som att vara kär. Men nu är den min. Bara min! Man kommer inte få se mig ute på krogen i något annat klädesplagg på ett bra tag.

Stureplan

Dra mig i pektån och kalla mig Sigurd. Gud vad trött jag är. I går sprang jag runt med Siméla på stan i 10 (TIO!) timmar först, sedan åt vi grekisk middag med Tobbe och åkte sedan hem till honom på Kungsholmen för att hämta dricka. Åkte tillbaka till Flemingsberg och gjorde oss i ordning och drack några öl. Eller ganska många. Åkte sedan in till stan och Östermalm och går till Stureplan. Jag hade dissat Spy Bar redan innan och ser en skylt där det står Hard Rock Pub. Skitbra tycker jag och övertalar de andra att dit ska vi.

Så helt plötsligt står vi inne på Sturecompagniet, jag valde fel kö för det utlovade hard rocket. 160 spänn fattigare (190:- om man räknar med garderoben) så är vi slutligen inne. Ljudnivån är så hög att man måste vara en decimeter i från den andras öra och gallskrika för att göra sig förstådd. Vi dansar på våra trötta ben, köper några dyra drycker och sedan stänger dom efter två timmar. Två riktigt dyra timmar, dom kostade närmare femhundra och då drack jag bara två drycker där inne.

Det roligaste med besöket är att få se en kille bli bortburen av två vakter och därefter sno en av vakternas brickor, och det säger ju mycket om hur kul det var. Visserligen kände jag mig ganska uppskattad, några närmanden från personer som ser bra ut på ett av Sveriges mest populära ställen ger självkänslan en liten boost.

Men det var kul att umgås med Siméla och Tobbe trots allt. Även de tråkigaste ställen kan man finna nöje på bara man är med rätt personer. Återkommer senare om varför det tog oss 3 timmar att åka hem, det är en historia för sig. Och jag har en del at uträtta nu innan min kärlek kommer ner hit. Tjipp!

Blogg av Eomin och Smilla

Idag är det inte bara Eomins blogg, idag är det Eomins och Smillas. Vi skriver detta gemensamt. Vi lever förvirrande liv just nu. Allt är upp och ner. Tanken slog oss till sist, vi förstod vad vi behövde; Vi behövde fly. Till Stockholm. Vi ska på Pride, vi ska tatuera oss, vi ska shoppa i underliga butiker på bakgator och vi ska supa oss så fulla att vi kommer ha problem att hitta in i tunnelbanevagnarna trots att vi sitter på perrongen.

Ja. Vi har helt klart kommit på ett vuxet sätt att hantera detta på. Vi tänker glömma livet för en helg, livet i Härnösand som bara medför förvirring.

Jag, Eomin, är kär. I samma person som vanligt, i samma person som jag aldrig verkar kunna, och inte vill, släppa taget om och som jag känner mig så underligt trygg och otrygg med på samma gång. Jag är glad att du finns och jag saknar dig.

Jag, Smilla, behöver få komma bort och låtsas att allt här hemma är som vanligt och att inga av dom förvirrande momenten egentligen existerar.

Vi ska helt enkelt låtsas att livet är precis så simpelt som vi tänker göra det till under den här helgen.

Bimbo

När jag gick på stan för några veckor sedan passerade jag ett sådant där svart och deprimerat gäng ungdomar. Ni vet hur dom brukar se ut, svart hår med lite lila och rosa och blått i, långa svarta rockar, Dr.Martens på fötterna. En av killarna kör en klassiker och hostar till och får hosten att låta precis som "Bimbo!". Hela gänget fnissar och kollar på mig.

Jag blev helt ställd. Varför kallar dom mig bimbo, jag ser ju ganska punkig ut. Sedan såg jag min spegelbild i ett skyltfönster. Och insåg att de små asen hade rätt. Jag ser verkligen ut som en bimbo. Rebellen har försvunnit, det är bara en fjolla kvar. Men på insidan ser jag ju fortfarande ut som dom där små emokidsen, någonstans längs vägen blev jag bara vuxen och insåg att jag inte skulle få några jobb med mitt kolsvarta hår eller min knallröda sidecut. Bilden till höger är från när jag var ungefär 16 år gammal.

Så i stället blev jag en blond tjej som alltid har klänning eller kjol och som alltid är väldigt noga med makeup. Att bli kallad bimbo av dem som jag en gång såg ut som gjorde lite ont för det fick mig att inse vilka signaler jag sänder ut. Och jag gillar inte att vara en bimbo, jag är ju en rebell.

Och jag känner mig väldigt depressiv i natt.

Guldlock

Marina tycker att jag ser för porrskådespelisk ut i mitt långa hår. Personligen måste jag säga att jag tycker det är riktigt snyggt, jag kan knappt vänta tills mitt riktiga hår blivit så där långt. Så länge får jag nöja mig med att använda det här löshåret, som visade sig se riktigt hyfsat ut, ibland. Jag är så otroligt less på att vara korthårig!

.....

Jag har just nu på mig en skjorta i storlek 36. Den är ju hur liten som helst, och jag kan ha den! Klänningen jag köpte i storlek 38 sitter också helt perfekt. Jag är lycklig!

För många aborter?

Staten tillsatte en utredning om hur man ska få ner antalet aborter. Bland annat vill man, framför allt kristdemokraterna, ha ett register där man lagrar personuppgifterna om alla som genomför en abort och jag kan inte riktigt förstå nyttan i det eftersom det redan finns ett register med uppgifter som inte går att binda till specifika personer men ändå ger ett bra statistiskt underlag. Andra slutsatser utredningen kom fram till, som gratis preventivmedel, verkar mer vettigt.

Jag tycker det är väldigt underligt att påstå att det utförs för många aborter i Sverige. Det känns som att den kvinna som hellre genomgår en abort än att ta hand om ett barn knappast skulle vara en lämplig förälder vid den tidpunkten i livet. Jag har själv förskonats från att behöva göra det valet, men jag har förstått att abort inte är en helt smärtfri eller psykiskt lätt process. Jag kan bara dra slutsatsen att det utförs precis rätt antal aborter, för att ta bort en klump som ännu inte blivit en människa känns mer humant än att förstöra två människors liv. För att behöva bli förälder utan att vilja och att vara ett oönskat barn kan knappast vara humant. Fortsatt fri abort och fortsatt anonymitet!

I denna ljuva sommartid

Varje år återkommer det. Det vidriga sommarmodet. De riktigt varma dagarna så går folk omkring i centrum och i affärer i kläder som man vanligtvis inte visar sig i annat än på en avskild del av stranden. Jag tycker det är lätt obehagligt att mötas av en riktigt ful och djup urringning eller en man med bar överkropp, jag vet inte riktigt var jag ska titta. Hur jag än försöker värja mig så återkommer blicken hela tiden till den lätt pinsamma nakenheten. Det spelar ingen större roll om det är en vältränad person eller en som kan räknas till kategorin mindre estetiskt tilltalande, i båda fallen är jag rädd att de ska få för sig att jag blir galet attraherad bara jag kollar på dem.

Värst är det när jag möts av de här intrycken när jag står i kassan. Jag anstränger mig så hårt för att verka oberörd att jag blir ovanligt överdriven i mitt uppförande. Jag ler överdrivet mycket, pratar nästan i falsett och skrattar onaturligt högt. Jag försöker fästa blicken vid kassan och få det att verka som att något jätteintressant är på gång på min skärm. Jag koncentrerar mig på det samtidigt som blicken under tiden vandrat tillbaka till urringningen/ölmagen. Jag kommer på mig själv och överger planen med att stirra på kassan eftersom den tydligen inte fungerar. I stället försöker jag verka jätteintresserad av hur läget ser ut i butiken. Kollar mig runt. Ska passera objektet i fråga med blicken och kör fast än en gång. Vrålstirrar på urringningen/ölmagen onormalt länge. Kommer på mig själv igen och känner mig tvingad att säga något krystat om något annat, till exempel kvittot. Samtidigt som jag säger det så tittar jag inte personen i ögonen mer än alldeles snabbt. Resten av tiden stirrar jag på den utmärkande kroppsdelen.

Och så gick det alltså till när alla halvnakna kunder fick för sig att jag är lesbisk/intresserad av gubbar med stor ölmage. Mitt fnittrande och överdrivna sätt kan nog bara tolkas som att jag står och är otroligt attraherad medan jag egentligen anstränger mig för att verka oberörd av personens blottade kroppsdelar.

Det är starkt omänskligt att vakna klockan 06 på en söndag. Det gör kroppsligt ont, min kropp tror att det fortfarande är natt.

Anders flamma

Anders Eklund har skrivit i några formella papper att en kvinna som nu visat sig vara gift på annat håll är hans flickvän. Vad gör Aftonbladet? Dom låter självklart Englas mamma, Carina Höglund, skriva ett öppet brev till denna kvinna som inte är Anders Eklunds flickvän. Jag kan väl inte riktigt förstå varför man vill umgås med en barnamördare men jag förstår inte heller varför Englas mamma ska få rätten att berätta för människor som närmar sig Anders hur korkade de är i jämförelse med henne.

Känns som att det blivit en konstig grej av det här. I Sverige har vi fått många b-kändisar nu; Robinson-Jesus, Baren-Robban och Engla-Carina

Hoppsan

Jag råkade visst shoppa lite idag. Men till mitt försvar måste jag säga att jag känner mig otroligt lycklig så här i efterhand.

Halva mig

Nu har halva jag försvunnit, nu har jag gått ner 50% av vad jag vägde för 2,5 år sedan. Jag väger alltså 71 kg och har gått ner 71 kg. Jag är 1.73 meter lång så det gör att jag har ett synnerligen normalt BMI på 23.7.

Jag vet att jag tjatar om det här, men jag är bara så lycklig och tacksam över att det har gått så här bra för mig. För 2,5 år sedan visste jag att jag var döende, det var bara en tidsfråga för mitt hjärta orkade inte längre. Och om jag inte hade dött inom en rimlig tid av fetman så hade jag troligen tagit mitt liv. Att vara så stor är inget liv, okända människor hånade mig och jag var för tung för att orka röra mig. Oftast satt jag bara inne för att slippa världens blickar och slippa ledvärken som blev följden av fysisk aktivitet. Just för att jag var så inställd på att döden var det enda alternativet så är jag idag så lycklig över att få se normal ut och orka leva. Och jag vill aldrig glömma hur det var för med det i minnet kan jag verkligen uppskatta livet nu.

En annan anledning till att jag vill berätta om det här är för att jag vill att folk ska inse att jag är likadan nu som då trots att jag idag får ett respektfullt bemötande av de flesta till skillnad från då. Då kunde okända människor känna att de hade rätt att berätta för mig hur äcklig jag var, precis som att jag var en idiot som inte förstod själv hur jag såg ut. Jag är inte en bättre människa idag men ändå behandlas jag som att jag är det, och det är sjukt.

Förändringens vindar

Jag är mitt uppe i en pågående förändring. Det är sommaren, den gör underliga saker med min kreativitet. Men jag har börjat fundera på hur moget det egentligen är att vara piercad. Jag är 22 år gammal och vill bli sedd som en seriös person. Jag har ju redan förstört mycket av det genom att bli blondin och det känns som att jag förvärrar situationen genom att ha en ring i näsan. Dessutom passar den inte riktigt ihop med min övriga stil, på 50/60-talet var det ju inte så vanligt med piercings.

Därför frågar jag som vanligt er som läser bloggen. Vad ska jag göra? Ska jag sluta visa vilken oerhörd rebell jag är och ta ur piercingen? Eller stör den inte så mycket? Är den till och med klädsam? Gah, jag vet i alla fall inte.

Möbleringen i bilder

Äntligen! Nu slipper jag kånka runt på några fler möbler och sista turen till förrådet i källaren är avklarad. Nu är det helt otroligt rent och fint uppe i min lilla lägenhet och allrummet har aldrig sett så strålande ut. Jag är stolt över mig själv. Vem hade kunnat ana att en sådan beslutsamhet rymdes inom min lekamen? Okej jag ska sluta spela ödmjuk, jag hade faktiskt kunnat ana det. Jag gör ju ofta liknande saker även om det här är det som blivit mest synbart lyckat, folk brukar sällan upptäcka hur fin min välsorterade garderob eller hur bra rensningen i förrådet blev.

Den här texten ser troligen konstig ut för de som läser mina blogginlägg på Facebook, jag måste få påpeka att inläggen som visas som "notes" egentligen är RSS-feeds från min blogg på www.eomin.se.

Soffhörnan.

Sängen och mina nya gardiner
(Massiva vuxenpoäng att köpa gardiner, kände mig så jävla gammal att jag tog fram dom två gosedjuren jag inte har samvete att lägga i ett kallt förråd och la dom på sängen för att väga upp lite)

Mitt nymonterade skrivbord och bokhyllan som borde ha blivit avlivad för många år sedan. Den måste bytas ut.

Kvitto?

Varje kund som passerar kassan blir tillfrågad om denne vill ha kvitto. Anledningen till detta är att det är väldigt krångligt att ge dem kvitto ifall de skulle glömma det och komma tillbaka senare så då är det lika bra att fråga varje person eftersom man inte kan veta vad som behöver redovisas.

Det härliga är att de flesta lagt sig till med fraser som de tycker är roliga i samband med att man frågar. 70% svarar antingen "Du får det av mig", "Nej, men kan ändå inte göra avdrag!" eller "Lägg det i arkivet!". Sedan kollar de på mig alldeles hoppfullt och väntar på att jag ska vika mig dubbel av skratt över fyndigheten. Och jag har inte samvete att berätta för dem att de är den trettiofjärde den timmen att säga samma sak, nej, jag småfnittrar och säger något intränat tillbaka så att de inte ska känna sig dumma.

Dom här fraserna har verkligen börjat gå mig på nerverna. Big time.

Jag drömmer om Grodan Boll.

Grottmänniskan framträder

Under mitt pågående försök att möblera om och få en lite mer dräglig tillvaro i min alldeles för trånga lägenhet så hittar jag igen många gamla skatter. Jag har insett att jag måste ha riktigt taskig genmassa för jag har inte kommit ett enda steg bort från samlarstadiet. Jag samlar verkligen på mig allt. Identifikationsarmbanden från sjukhusvistelser, prislappar från kläder där storleken på kläder jag blivit förvånad över att komma i står, anteckningar från politiska kurser jag gick för flera år sedan, den fula porslinskatten jag hittade i källaren i huset vi bodde i när jag var 3...

Och vad gör jag i det här läget, när det inte får plats längre? Slänger jag det? Nej. jag packar ner alla dessa små underliga minnessaker i kartonger och slänger ner dom i källaren. För kasta dem kan jag inte, det vore som att kasta bort mina minnen. Som sagt, jag har inte kommit långt från samlarstadiet.

Helvete!

Varför kom jag på den här idén? Jag hade kunnat vara social och ha trevligt i stället, men icke, möbleringsinspirationen tog överhanden. Jag är en idiot.

Dåliga idéer

En dålig idé kom till mig efter jobbet. Jag skulle möblera om minsann. Så nu sitter jag i en lägenhet som är mer katastrofal än vanligt och har precis byggt ihop ett skrivbord från IKEA. Jag måste säga att jag är en väldigt händig person, nog för att jag lyckades hugga in en skruvmejsel i fingret och skruva fel några gånger men jag lyckades i alla fall komma på hur skiten skulle sitta ihop utan manualen. Manualer är fusk, riktiga män bygger ihop möblerna utan den.

Jag har kommit på en annan dålig idé. Jag ska sluta snusa. Snart. Måste bara hämta andan först och bygga upp ordentligt med motivation.

Baka, baka liten kaka

Öppning i morgon. Om 6 timmar ska jag vara på jobbet, fräsch som en nyponros och redo att baka dagens omgång med bullar. Och kul ska det bli, öppning är fortfarande mitt favoritpass enbart för att det är ett ovant pass som kräver mycket av en dålig bagare som jag.

Jag borde ha lagt mig tidigare, men jag hade så trevligt med Fia (Länk längre ner i högerspalten) att sömn helt enkelt inte blev något att prioritera.

Stranden!

Här kommer jag! Vi har inte setts på ett år, men nu är det bara du och jag. Det är min enda lediga dag den här veckan i morgon, så då jäklar. Synd bara att jag verkligen inte lyckas sova, jag blir hämtad om 4 timmar.

Ännu mindre

Nu har jag helt plötsligt gått ner 70 kg. Jag fortsätter neråt på den normala delen av BMI-skalan, nu har jag 24.2 i BMI. Herregud, vad knepigt egentligen. Jag som trott så många gånger att nu har jag slutat gå ner, det blir inte bättre än så här. Första anfallen av misströstan kom redan efter att jag gått ner 15 kg så jag har verkligen varit inställd på att jag inte skulle bli så värst smal.

Fenix Katt

Den här katten är mitt bidrag till en tävling där man skulle göra ett fantasidjur i paint. Det är därför jag är lite stolt över den, den är alltså skapad i paint! Alla som har paint vet hur kasst det programmet är, det är bara att bygga upp en bild pixel för pixel.

Det här är då alltså en Fenix Katt. Fenix Fågel är ju enligt myten en fågel som har evigt liv och en katt har ju nio liv så det måste ju finnas kopplingar. Ångrar dock att jag inte gjorde en karaff (Blandning mellan katt och giraff).

Nulägesrapport

Många hör av sig för att kolla att jag inte sitter och deppar ner mig totalt. Det är väldigt omtänksamt, men faktum är att det är förvånansvärt lugnt. Jag har förstått under en tid att det var tvunget att bli ett slut innan det spårade ur helt men jag har dragit mig för det just för att jag trodde att det skulle kännas hemskt. Men befriande nog känns det riktigt bra. Jag kommer sakna stunderna då någon håller om mig medan man slötittar på tv och flera av de personerna som försvinner i och med det här avslutet, framför allt de yngre personerna, men resten... var nog inte så bra.

I kväll ska jag på en fest som ser ut att bli riktigt stor med mina kära gamla skolkamrater från folkhögskolan. Jag har sällan så roligt som när jag är med dem så det här bådar gott. Jag har en liter sprit och jag tvekar inte att använda den.

Det är över nu

Okej, rekordet blev slaget i alla fall. Två månader. Nog för att jag blev ignorerad på tvåmånadersdagen, men jag tror ändå man kan säga att det höll i två månader. Det borde ju bevisa att jag inte är oförmögen att binda mig i alla fall. Innan jag fyllde 20 hade jag visserligen fyra förhållanden som varade i över ett halvår, men för tre år sedan slutade jag med sådant. Jag borde ha fortsatt sluta med det.

Michael Jackson

Otroligt va? Michael Jackson, en legend, är död. Han är ju en sån där person som känns totalt odödlig, det är lika underligt som att någon skulle påstå att Gud har dött. Och jag tror ungefär lika mycket på Michael Jacksons ord som på Guds.

Det värsta med det här är ju att det kommer komma så otroligt mycket samlingsalbum, extra bilagor och att det kommer blir mycket mindre roligt att driva med Michael Jacksons förkärlek för småpojkar.

3 eller 56 stjärnor?

Kimberley Vlaeminck, 18 år gammal, påstår att hennes tatuerare utsatt henne för ett övergrepp. Kimberley gick nämligen in på salongen och bad om att få 3 stjärnor tatuerade vid tinningen och somnade i stolen. Då hon vaknar upp har hon 56 stjärnor utspridda över ena halvan av sitt ansikte.

Påstår hon alltså. Men jag kan inte fatta att någon faktiskt tror på henne. Man måste ju vara fullblodsidiot för att först och främst komma på att tatuera sig i ansiktet, men att somna och inte ens vakna av att bli tatuerad på näsan måste man ju vara halvt invalid för att lyckas med.

Påminner mig om en kille som det stod om i lokaltidningen, som påstod att han blivit drogad och fått en dödskalle tatuerad på kinden på en fest. Det visade sig senare, om jag minns rätt, att han själv intagit drogerna och kommit på att en dödskalle på kinden vore världens grej.

Tatueringar är inget att leka med. Dom sitter kvar. Därför har jag fortfarande inte tatuerat mig, eftersom jag bara inte hittar det där motivet som jag vet att jag vill ha resten av livet. Jag vet inte ens vart jag vill ha det. Så det får dröja, trots att jag en gång i tiden visste att jag skulle tatuera mig redan samma dag som jag fyllde 18. Men nu är det ju 4,5 år sedan jag passerade den gränsen. Den dagen jag gör det ska jag inte behöva låtsas att jag inte ville ha tatueringen för att jag gjorde det av ren impuls.

Kontroll

När mitt eget liv är helt upp och ner finns det bara en sak att göra; Spela Sims. Jag kan detaljstyra deras liv i alla fall. Good enough.

Lilla Slynan

Förra sommaren skaffade mina föräldrar ihop med ett annat par en båt som döptes till Slynan. Tyvärr rasade Slynan under en av premiärturerna och blev stående. Fram till nu, nu har dom snart lyckats bygga ihop Slynan igen. Så i helgen blir det åka av!

Jag älskar båtar och friheten de ger. Äntligen en friluftsaktivitet som jag kan stötta min familj helhjärtat i, deras vinterintresse, skoteråkning, ger jag inte mycket för.

Min midsommar i bilder

Midsommar firades en bit utanför Härnösand, mitt ute i buschen hos den person som jag nu mer kallar min pojkvän(Nu kan det inte bli mer officiellt). Aftonen blev rolig och alldeles lagom händelserik och konstigt nog mådde de flesta bättre än vad de förtjänade dagen efter, så även jag. På lördagen hade man aldrig kunnat trott att jag ens drack dagen innan, och då hade jag ändå druckit både cider, drinkar, whiskey, likör, öl och vin.

Kvällen började med att vi grillade och åt gott. På bilden är Roger, Robban och Nicklas.

Erik låtsas att han inte känner de andra, Stefan och Marina poserar villigt för kameran.

Jag och Erik under en av de korta stunderna då solen behagade visa sig.

Robban och Mattias skyr kameran.

Krister/Mr Hyde/ Kris/Tjomme

Saker som verkligen borde stå i mitt CV

Jag har precis skrivit ett CV och det är alltid lika krångligt. Man ska ju tydligen framhäva sidor av sig själv som är lite extra bra men dom sidor av mig som jag i hemlighet är lite stolt över platsar liksom inte riktigt in i en jobbansökan. Så jag skriver upp dom här i stället.

• Jag kan lägga min högra fot bakom huvudet. Den vänstra är dock hopplöst stel och når bara till toppen av huvudet.
  
• Jag skriver oklanderlig svenska.
  
• Jag har det största förrådet som jag känner till av värdelöst vetande. All fakta som inte kan gagna mig i arbetslivet fastnar i mitt minne, som när och var Gustav II Adolf dog, hur länge skäggagamer lever och var Skara ligger.
  
• Jag kan vifta på öronen.
  
• Jag har gått ner 70 kg i vikt.
  
• Jag tycker själv att jag är väldigt fotogenisk, jag gör mig bättre på bild än utanför bild.
  
• Innan jag ens fyllde 20 kunde jag kalla mig politiker.
  
• Jag har troligen Västernorrlands största samling av klänningar.
  
• Jag har 30 saker med motiv badanka i mitt minimala badrum.
  
• Jag har 145 i IQ, enligt Mensa.
  
• Jag kan stå upp i 9 timmar utan att få ont i fötterna.
  
• Jag har ägt lite mer än 20 djur.
  
• Jag har en samling med figurer från min favoritfilm, Nightmare Before Christmas.
  
• Jag har varit i de flesta städerna i Sverige.
  
• De flesta uppfattar mig som en pryd flicka.
  
• Jag kan göra världens godaste sushi.
  
• Jag har ett extremt minne för låttexter, oavsett hur bra eller dålig en låt är så sitter texten efter att jag hört låten några gånger.
  
• Jag har träffat de flesta toppolitikerna personligen, som Mona Sahlin, Göran Persson, Gudrun Schyman, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Fredrik Federley, Alf Svensson m.fl.
  
• Jag har läst hela bibeln.
  
• Jag har vid flera tillfällen hållit tal på torg och i kongresshallar.
  
• Jag har sjungit inför 10 000 personer.
  
• Jag kan skjuta med 22:or, 6,5:or, älgstudsare och hagelgevär.

Om jag så här i vuxen ålder någon gång skulle byta namn så vill jag heta Gnarls Barkley. Det ligger bara så rätt i munnen på något sätt och jag känner mig verkligen som en Gnarls Barkley. Kanske inte just som en mörkhyad man som alltid har solglasögon på sig då han sjunger, men det låter som att man är en ganska bitter och galen person då man heter det.

Nu så

2,5 timme sov jag i natt. Sedan var det bara att ta sig i kragen och kliva upp och börja packa och göra sig i ordning. Jag är trött och tycker synd om mig själv, mycket för att jag fortfarande har lite extra ont i nacken efter att läkaren stack in kanyler och sprutade in bedövningsmedel mellan kotorna i nacken i torsdags.

Men nu ska vi till Stockholm. Alldeles strax. Har inte varit där sedan i julas så det känns riktigt roligt att äntligen få återse min favoritstad och mina favoritsläktingar; farmor, farfar och faster

Stockholm, här kommer vi!

I morgon anländer jag och sällskap till huvudstaden. Det planerades och bestämdes idag. Och nu måste jag packa.

Wild and crazy.

Ekonomisk stjärna

I går satt jag och Marina och försökte få rätsida på ett prov i företagsekonomi. Vi mobbade varandra för att vi var så kassa på ämnet och då och då kom det små okontrollerade ljud av frustration över att vi inte förstod någonting. Men sedan gjorde vi balans- och resultaträkningen och det visade sig stämma. Så då insåg jag att min framtid troligen är som revisor eller något mer krävande inom ämnet matematik och ekonomi.

Eller nej, verkligen inte, det känns som det var mest tur. Men jag är ganska stolt ändå.

Gud finns nog inte

Humanisterna, en svensk organisation, har precis dragit igång sin kampanj "Gud finns nog inte" (www.gudfinnsnoginte.se).

I ett test som man kan göra på deras sida så får man information om att FN i sitt råd för mänskliga rättigheter antagit en resolution som bland annat säger "Förtal av religioner är en allvarligt förolämpning som kan leda till minskad religionsfrihet och religiöst våld". Det är en konstig sak att stå bakom. När jag var partipolitiskt aktiv fick jag nästan dagligen ta emot skit från olika håll för min tro på vad som var rätt, men hade jag trott på en Gud i stället för en partiledare så hade jag minsann inte behövt slipa mina argument eller leta bevis för att det jag tror på existerar.

Religiösa människor ska inte sättas på en piedestal. Alla har rätt att tro på vad de vill, men faktum är att man måste få ifrågasätta andra människors åsikter. Religion har dessutom visat sig vara så farligt genom att det styr över så många människor över världen så det är en självklarhet att den måste ifrågasättas. Känner man sig dessutom kränkt om man blir ifrågasatt så är det uppenbart att man inte har argumenten och alltså inte analyserat sin tro ordentligt.

Vi har ungefär 70 religiösa friskolor i Sverige. Barn som blir uppväxta med föräldrar som tror får genom att bli satta i en sådan skola ingen chans att förstå andra trosuppfattningar och kommer troligen aldrig reflektera över vad som är rätt och fel. Jag ä fullständigt emot dessa skolor, det är idioti att vi i Sverige tillåter att människor blir tvingade in i en tro utan chans att tänka över andra alternativ.

Så jag tycker humanisternas kampanj är ett bra initiativ. I dessa dagar då det bara daltas med religiösa människor så behövs det verkligen att någon ifrågasätter fenomenet religion.

Den allsmäktiga listan

Jag och älskade Marina kom under ett 3-timmars samtal i natt (Morse snarare) på att en lista måste skrivas. En lista likt den i Bucket list där alla saker man ska ha gjort innan man dör ska vara uppskrivet.

Stora och små saker. Att ta examen vid universitet, äta sniglar, bo i Stockholm, sätta sig bredvid en okänd människa på en ganska folktom buss och börja prata med personen och gå en runda på stan osminkad.

Det känns som mitt liv står still, ingenting utvecklas just nu. Jag som alltid brukar gnälla över att saker förändras helt tiden känner att det varit lite stiltje på sistone, det har bara varit samma gamla jobb och skola. Så att ha en sådan lista att pricka av på kanske kan få livet att bli mer intressant och få mig att inse att jag hela tiden gör saker, hur små de än må vara, som gör att jag bygger på min erfarenhet.

Närmaste livsmål:
Gå och rösta i EU-valet. Sedan jobba med inställningen att det kommer bli en toppenkväll. Kom gärna in och prata en liten stund.

Beslutet om EU-valet

Nu vet jag vem jag tänker rösta på i EU-valet. Gudrun Schyman. Jag har alltid älskat den kvinnan, hon har vettiga åsikter, hon har jobbat med samhällets utsatta genom sitt forna arbete som socialarbetare, hon är starkt vänster och hon är ödmjuk till följd av sina tidigare alkoholproblem.

"Varför just jag då ? Ja - vem om inte jag. Jag har en gedigen kunskap om samhället efter 20 år som socialarbetare. Efter nästan lika lång tid i riksdagen (varav 10 som partiledare) har jag stor erfarenhet av parlamentariskt arbete. Jag behärskar opinionsarbetets alla konster. Eftersom jag har blivit både klok och smart genom åren räds jag numera ingen och imponeras inte heller av farbröder med makt. Jag vet ju varför de har den."

Från www.skickaschymantillbryssel.nu

Jag är ingen extremfeminist. Men det är inte Gudrun heller. Så nu har mitt sinne lugnat sig, nu mår jag bra med vetskapen om att jag kommer rösta på någon som jag verkligen har förtroende för.

Och ni som inte dömt mig som manshatare och stängt ner fönstret i vredesmod än, gå och rösta i morgon. Även om du röstar blankt så försvarar du allas vår rätt att vara med och välja vilka som ska försöka ta till vara på Sveriges intressen i europaparlamentet.

Jag är bakis. Livet är jobbigt och det gör ont i mitt huvud, mina höfter, lederna och jag mår illa.

Jag blev väldigt onykter i går och det är faktiskt ganska ovanligt. Men trots att det är ovanligt är det alltid lika äckligt att vakna upp och inte ha helt klara minnen av vad som sagts och gjorts.

Nykterist. Måste bli nykterist.

Vikten av mat

På sista tiden har jag börjat äta ganska mycket. Det senaste året har jag ätit lite och inte särskilt regelbundet, på en normal arbetsdag har dagsintaget varit två kokta korvar utan något till och lite chips eller riskakor. När jag har varit i skolan eller har haft praktik så har jag bara ätit lunch och en banan eller en macka. Ibland har jag ju dock stulit middag hemma hos mina föräldrar, så då har dagsintaget varit i stort sett normalt. Visserligen åt jag hela tiden ganska mycket godis.

Men nu äter jag frukost, lunch, middag och kvällsfika och då bara försvinner kilona igen. Mitt BMI har äntligen landat på att jag är normalviktig! Det är jävligt bra. Jag var orolig för att jag skulle gå upp om jag började äta mer än jag gjorde och det känns skönt att ha fått det bevisat att jag inte behöver svälta för att hålla vikten. Och dessutom har jag varit duktig och slutat äta godis och nu när det gått några veckor är jag inte ens sugen på det. Ja, duktig är ordet. Det är jag.

För 2,5 år sedan då resan startade trodde jag inte ens att jag skulle kunna nå min målvikt. Nu är jag 6 kg under målvikten. Det är helt galet. Nu ska bara självbilden hänga med. Jag kollar psykotiskt mycket på bilder av mig för att försöka inse att jag inte är fet längre. Jag försöker tänka lite extra på att jag allt oftare köper kläder i storlek M och till och med S. Snart kanske jag börjar fatta innebörden av det jag ser.

Slutet för min fria vilja

Det känns som att Pinocchio försöker kontrollera mitt liv lite för mycket, jag känner mig kvävd. Om jag nu inte får beställa en Härnösand special för att personalen på Pinocchio känner att deras värderingar blir kränkta då, varför finns det som alternativ?