Leka Gud

Jag vill inte jobba. Jag vill spela Sims 2, som jag äntligen kan spela genom den nya datorn. Om jag ska hålla på att jobba hela tiden så kommer ju mopsarna Shanti och Percy aldrig att skaffa valpar, de måste ju få omvårdnad och kärlek för att göra det.

Shopoholismen tar sig nya höjder

I vanliga fall brukar jag ta och köpa en klänning eller något annat fint klädesplagg för att fira att jag har fått lön och är lycklig. Lite för ofta blir det till och med en väska. Jag har redan köpt både en väska och en klänning som har gett mig den där totala lyckokänslan man får när man känner att man hittat något man eftertraktat länge. Men jag kunde bara inte stanna där.

Så jag har precis köpt min första dator. Innan har jag fått mina datorer, antingen från mamma och pappa eller som med den andra bärbara, från min vän Tobias.

Men nu fläskade jag på och köpte en helt ny, blank dator. En vacker och fulländad Compaq med Windows Vista och med all prestanda jag under de senaste månaderna har lärt mig att jag måste ha för att den ska vara hållbar längre än en månad. Min ser ungefär ut som den på bilden men jag hittade ingen bild på exakt min modell. Skillnaden är att min har widescreen och numeriskt tangentbord. Men den är lika vacker som maskinen på bilden, inifrån och ut. Vista är perfektion åtminstone rent designmässigt. Resten har jag ännu inte utforskat

What a glorius feeling, i'm happy again!

Nu är nästan alla räkningar avklarade. Har ringt runt och diskuterat, betalat, gnisslat tänder och drömt mardrömmar. Men nu är jag nästan igenom även denna kris.

Så nu har jag till och med pengar över. Nu är jag tillbaka på rätt köl igen, det här känner jag igen mig i. Det är otroligt hur fort man kan glömma. Jag kommer ihåg en svunnen tid, för tre år sedan närmare bestämt, då jag klarade mig med att ha 3000:- kvar efter att jag betalat hyra. Hur jag gjorde det förstår jag inte idag. Det skulle aldrig, ALDRIG, gå idag. Mina räkningar är ju på mer än 3000:- efter hyra idag men på den tiden hade jag bara bredband för 300:- och mobilräkning på runt 500:- att betala. Helt otroligt att jag sedan klarade en hel månads mat, hygienprodukter, kläder och hushållsartiklar på bara 2200:-. Det var ett sant mirakel.

Jag vill betala lika lite i räkningar idag också. Men jag vill aldrig mer ha så lite pengar att röra mig med.

No money, no cry

Nej, det är faktiskt inte lätt att leva utan pengar. Nu har jag äntligen fått pengarna av CSN, bara lite mer än en månad efter att det var utlovat, men vissa problem kvarstår som måste lösas... Nej, fy fan. Jag förstår sms-lånsmänniskorna. Jag förstår de som hamnar hos kronofogden för att de inte vågar ringa och skjuta upp räkningar. Jag förstår varför jag är trygghetsknarkare. Jag vill aldrig mer uppleva detta.

Det är ren ångest!

För det var ingen vanlig dag...

Nu har jag varit född i 22 år sedan en och en halv timme, jag ska tydligen ha blivit född strax efter 22.40 men på grund av visst tumult vid födseln så vet ingen exakt tid.

Jag har kanske börjat vänja mig vid tanken på att inte få fullständig lycka i födelsedagspresent. Jag känner mig glad över dagen. Jag fick en scanner/kopieringsapparat/skrivare från mamma och pappa, en vattentät badanka med radio i från min bror och en ring och en Nightmare Before Christmas-bok av Farmor, Farfar och Faster. Väldigt, väldigt bra presenter. Scannern har redan gett mig mycket nöje och badankan kommer nog skänka mig mycket glädje då jag duschar i morgon.

Sedan kan det ha att göra med att jag puttat bort alla tankar på att mitt liv borde vara mer ordnat än vad det är vid den här åldern. Ingen åldersnoja idag. Nu kanske det börjar vända. I fortsättningen kanske födelsedagarna kommer vara ganska bra!

Premiärscanning; Ett slående likt självporträtt

Nej nu jävl...

Kriget med CSN fortsätter. Jag mailade dem i natt om min situation och bad dem försöka snabba på, så jävla lång tid kan det inte ta att scanna in min studieförsäkran i systemet. När jag pratade med dem förut så hette det att jag skulle få utbetalningen två dagar efter att ansökan inkommit. När jag pratade med dem efter att ha skickat in ansökan så hette det att det minsann kan ta 1-2 dygn att scanna in min studieförsäkran. Hoppas dom har dålig lön, för uppenbarligen arbetar de inte snabbt.

Fast en sak har ju hänt efter mitt tjat. Nu har de stoppat utbetalningen som skulle kommit i morgon också, så någonting gör dom ju. Så nu är dom skyldig mig 17000:- på obestämd framtid. Förhoppningsvis klarar de av att scanna in dokumentet inom några månader.

Dåligt skapande och fattigdom

För två inlägg sedan skrev jag om att jag är rädd att jag ska skapa mig ett behov av att ha dator och internet överallt. Kan inte säga annat än att det var dåligt skapat, har bloggat så otroligt lite. I stället har jag sett Family Guy(Futurama är fortfarande bäst, men nu börjar jag förstå varför folk ser Family Guy åtminstone), varit i skolan och på jobbet och så har jag sovit ganska mycket.

CSN är arslen. Riktiga praktarslen. Har lämnat in två studieförsäkringar nu och genom att de inte höll vad de lovade och skickade en blankett till mig innan juluppehållet och inte godkände den första så är studiebidraget några dagar bort. Så jag kan verkligen betraktas som fattig, i går hade jag inte ens nog täckning på kortet för att köpa en Aftonbladet och en chokladbit. Hade jag inte fått låna pengar hade jag inte haft råd med mat, buss till skolan, snus eller någonting.

Det har inte varit så här på länge, att jag inte haft pengar kvar i slutet av månaden. Det fanns en period i slutet av mina tonår då jag var arbetslös men ändå bodde själv och då hade jag sällan några pengar, men det känns som det är så länge sedan. Jag har vant mig vid att ha en ganska normal månadsinkomst och när jag nu står med obetalda räkningar och inte har råd att unna mig någonting mår jag inte bra. Det är vidrigt att vara utan pengar.

Så jag tror det är lögn att man inte kan köpa lycka. Jag är alldeles övertygad om att det går till en viss mån. Självklart kan jag inte köpa mig vänner eller kärlek(Det är ju ganska uppenbart att det sistnämnda verkligen inte fungerar att köpa för mig), men när man slipper oroa sig för räkningar och kan köpa dom saker man vill ha så får man en viss sinnesfrid.

Födelsedag

Jag fyller år på fredag. I år gillar jag det enbart på grund av att jag blir 22 och det är ett nummer som består av två likadana siffror. Ännu gladare kommer jag nog vara när jag fyller 33, eftersom 3 och 13 är min tursiffra.

I alla fall så har jag födelsedagsfest på lördag. Det kan vara så att jag har glömt skicka meddelande till alla som förtjänar en inbjudan och att jag medvetet låtit bli att skicka till vissa som jag känner att jag inte står nog nära och vissa som bor på orter så långt härifrån att det känts lönlöst. Hör av dig om du känner dig så bortglömd, det är bara roligt ju fler vi blir. Ett litet antal sovplatser finns.

Två saker som jag var specifik med i sms:et jag skickade till alla är att jag inte vill att man tar med sig några oanmälda egna gäster och att det inte blir något drama. Jag är så jäkla less på att ha fester som verkar anses som en ursäkt till att dra med sig alla man känner och slippa ha fest hemma. Så kommer det inte vara den här gången, jag svär att jag kastar ut åtminstone gästerna. Och drama... Det ska ju alltid "talas ut" på fyllan och det ska alltid tjafsas om något. Det kommer jag inte heller tolerera, lite för många av mina fester har blivit förstörda på grund av sådan skit. Och när jag druckit lite är jag inte alls lika konflikträdd som vanligt så jag kommer inte tveka att leka utkastare då heller.

Massmorden i Gaza

Jag gråter varje dag när jag läser om det hemska som sker i Palestina. Läste ni Aftonbladet i går, där de hade bilder av tre döda barn och en pappa, Halmy al-Samouni som satt bredvid dem och hade hela ansiktet förvridet i sorg? Hans bebis var ett av de tre döda barnen, de andra två var hans barns kusiner. Israeliska soldater hade sagt åt honom och hans kusiner och bröder att samlas hemma hos hans bror, Maged, det var för farligt där de bodde.

Så till sist var de 81 personer hemma hos familjen Samouni. Morgonen därefter sköts 3 raketer in i deras hus. Efter den tredje raketen rasade huset över dem. Maged förlorade fyra söner och två döttrar. Hans kusin fick behålla ett av sina nio barn. När ambulanser försökte hämta skadade besköts de av israelisk militär. Israel stängde sedan av området kring huset så de enda som kan vittna om det hemska som skedde där inne är ambulanspersonalen som var först på plats och de överlevande ur familjen Samouni.

Förstår ni att det här är människor, som du och jag? Dom har samma humor, samma känslor, samma behov. Det borde rent logiskt även israelerna ha. Men jag kan bara inte se den kopplingen.

Att skapa ett behov

Nu har jag blivit en sådan som jag lovade mig själv att aldrig bli. Jag har bärbar dator, trådlöst nätverk och mobilt bredband. För bara ett år sedan pratade jag gärna om hur jag inte skulle skaffa mig något av dem eftersom jag inte ville skapa mig ett behov. Har man ständigt internet med sig så kan man ju vara säker på att man förr eller senare kommer inse hur bekvämt och tidsfördrivande det är och sedemera känna att man har behovet av att ha det på det viset.

Att ha internet hemma räcker ju faktiskt ganska långt. Men att på en lektion föra anteckningar på datorn i stället för på ett papper går mycket snabbare och det gör inte lika ont i fingrarna efter att man skrivit ett A4. Dessutom är det ju ett bättre tidsfördriv att spela betapet än att rita.

Nu ska jag skapa ett behov.

Inget för mig

Den här världens tideräkning är inte byggd för mig. Jag förstår inte hur jag aldrig kan somna på nätterna när jag är så otroligt trött hela dagarna på grund av sömnbristen. Det ideala för mig vore om skolan var igång 13-20. Det hade jag kunnat uthärda. Men när jag börjar klockan 9 i Sundsvall ska man iväg någon gång mellan 07 och 08 och det är hemskt.

Det blir ju inte bättre av att jobbet oftast slutar vid 00.15, det gör ju att jag aldrig kan få en normal dygnsrytm under en vecka. Men det är skönt att slippa kliva upp tidigt varje dag.

Manifestation för Palestina 11/1-09

Med spända steg gick jag i går kväll mot torget. Jag visste inte vad som väntade på platsen för sammankomsten för den sporadiska samling människor som kallade sig Härnösandsbor för frid och frihet i Gaza. Skulle det vara 10 personer? 30? 50? När jag såg torget på långt avstånd såg jag inget tecken på liv där. Modet sjönk. När jag kom närmare såg jag fler och fler människor. Folk överallt! Vi var alla där för att visa vårt stöd för offren i Gaza och för att tillsammans kunna sörja alla de människoliv som gått till spillo under de senaste veckorna. En liten del av alla de som gått hemifrån för att hedra offren i Gaza

Facklor, som köptes för en tjugolapp som går vidare till Läkare utan gränser, tändes. Överallt fanns det eld. Min förra rektor och stora förebild Fred Nilsson talade om vad som hände i Gaza nu. Sedan påbörjades tåget. Först då insåg jag hur många människor som gick med i det tysta tåget. När vi som gick i den första fjärdedelen av tåget passerat över bron till Kronholmen såg vi fortfarande människor lämna torget. Vi måste ha varit nästan 200 personer, i lilla Härnösand.

Vår lilla, lilla del av det långa tåget. Jag med palestinasjal och plakat

När vi gått varvet runt tågade vi upp mot missionskyrkan. Där lästes det dikt på okänt språk, det hölls improviserade tal, folk spelade och sjöng. Det var en vacker kväll. Det var händelsen jag valde att beskriva som det bästa som hänt under mitt jullov. Att inse att människor som inte varit där ändå kan förstå. Det är synd att jag känslomässigt inte förstod hur saker låg till innan min resa till Palestina, men jag är så oerhört tacksam över den upplevelsen nu. Den har stärkt mig som människa.

En annan dag, snart, skriver jag ner vad jag sade i mitt tal som är nerkluddat på gamla busskvitton. Men det första man ser när man kommer in i min lägenhet är en bonad som kvinnor i Shufat Camp i Palestina broderat och jag vill sprida budskapet som de arbetat in i den; Peace and justice for Palestine!

Om jag ändå vore en playmate

Tv-serien Girls of the Playboy mansion får mig verkligen att känna mig avundsjuk. Det här är tjejer som har en 83-årig pojkvän som de dessutom måste dela med både andra flickvänner och tjejer som vill komma med i hans tidning. Dom ses i stort sett som en och samma person och måste alltid visas upp samtidigt; var för sig har de inget egentligt värde.

Dom beter sig som barn och springer omkring och fnissar och hittar på bus medan morfa... nej, förlåt, jag menar pojkvännen Herr Hefner nöjt sitter och ler och följer de spralliga flickornas upptåg. Trots att de måste dela Hugh med andra tjejer så får de inte själva ha pojkvänner, för då åker de ut. Världen över ser män utan större intelligens de här tjejerna som ägodelar och objekt i stället för tänkande personer. Vem vill inte ha det livet?

Allvarligt, hur korkade är dom här kvinnorna? Och hur korkad är alla dessa människor som springer omkring med Playboy-smycken och kläder med kaninen på? Jag kan inte se varför man ska beundra en gubbsjuk man som tar sig an osäkra och borttappade flickor som helt uppenbart är ute efter att fadersgestalt. Det är så äckligt.

OBS! Bilden ovan är ihopklippt. I verkligheten har jag mycket snyggare kropp.

Manifestation

Tycker du liksom jag att det som händer i Gaza är ett massmord snarare än en kamp mot terrorismen? Grattis, då har du mer än 50 i IQ!

Dessutom kan du då följa med mig och (förhoppningsvis)många andra Härnösandsbor i morgon söndagen den 11/1 och demonstrera mot förödelsen i Gaza.

Samling klockan 18.00 på Härnösands torg, sedan går vi ett fackeltåg runt Nattviken. Därefter är det samling i Missionskyrkan för att uttrycka sorg och hopp.

Alla är välkomna. Och framför allt; alla behövs.

Följ med och visa att du inte tolererar det som händer och träffa likasinnade att diskutera med!

Öppning

Idag jobbar jag för en gångs öppningspasset och inte stängningspasset. Jag är jättetrött efter tre timmars sömn, men känner mig ändå barnsligt upprymd. Det är roligt när det blir ett avbrott från rutinerna och man får prova något som inte sitter i ryggraden, även när det innebär att man får utstå en viss trötthet. Men av någon anledning kom jag upp i morse och jag har lyckats duscha, sminka mig och äta frukost och ändå ha tid över för bloggande och ett spel på betapet.com. Jag hatar tidiga morgnar, men de blir nog inte bättre än så här.

Mamma Höglund

Jag vet inte vad det är med Carina Höglund, Englas mamma. Förutom det uppenbara, att hon är försatt i sorg.

Men denna lilla flicka, som dog onödigt tidigt, verkar ha blivit ett mediaspel. Först startas det en fond i hennes namn där alla pengarna går till hennes mamma. När Max och Saga dog startades det också en fond, men där gick pengarna till utsatta barn. På Englas begravning så sändes begravningen både över tv och på en stor skärm utanför kyrkan. I Aftonbladet fick läsarna skicka sina brev för att hedra Engla, en flicka som aldrig hade känt. I rätten ställde sig Carina Höglund upp och skrek åt Leif Silbersky och Anders Eklund vid några tillfällen. Och efter att uppståndelsen var över är hon med och tidningar och tv med nya uttalanden hela tiden. Nu har hon dessutom anmält åklagaren för att man inte tog tag i tipsen om vem som dödat Pernilla (Hur många tips polisen fått bedöma verklighetsgraden i förtäljer icke historien, inte heller hur seriöst tipset var). Hon planerar dessutom att stämma polisen, oklart varför.

Hennes dotters mördare är fast. Hon har fått en otrolig uppmärksamhet. Hennes flicka hittades så att hon fick en ordentlig begravning. Räcker det inte nu? Jag kanske är en hemsk människa, men när jag ser henne nu mer så ser jag en människa som är och vill vara känd för sin dotters död. Snart kanske vi ser henne på vimmelbilder.

Att ett barn dör är alltid hemskt. Men det dör faktiskt nästan 30 000 barn om dagen. Och de flesta skiter vi i för de bor ändå inte i Sverige. Många av dem blir våldtagna eller misshandlade till döds och gärningsmannen aldrig hittad. Varför är vissa mammors lidanden så otroligt mycket mer värda än andras?

Ursäkta

Jag har kvar nuvarande designen lite till. Den tog så många timmar att göra att den måste få användas, trots att alla tråkiga människor tyckte den förra var bättre. Era jävlar.

Kom på att jag glömt förklara inlägget om ögonfärg. Faktum är att det inte är likt mig att blogga om något så värdelöst som att jag önskar att jag hade bruna ögon. Men jag fick ett paket bruna linser gratis när jag gjorde det. Jag vet dock inte om jag gör det hela bättre eller sämre genom att förklara...

I morgon klockan 8.00 ska jag tvätta. Min mor och far är så stolta att de troligen fortfarande gråter av lycka. På senare tid har jag tagit med ett fåtal plagg hem till dem då och då och låtsats att jag vill träffa dem och bara råkade komma på att jag behövde tvätta. Jag har så otroligt mycket kläder nu mer att jag väldigt sällan behöver tvätta, det är mest underkläder, arbetskläder och strumpor som går åt. Och strumpor och underkläder är väldigt billiga att köpa nya. Jag är helt otroligt lat.

Ny design

Är det här bättre eller sämre än förra designen? Jag behöver verkligen åsikter nu, för jag är väldigt tveksam till den nya. Den förra var ju oerhört tråkig, men den var mer seriös. Den nya är visserligen mer "jag", men den ser väldigt konstig ut när den är sparad i jpeg-format, det gör att färgerna blir blurriga. Dessutom är den ritat helt i photoshop, med "musplattan" på den bärbara datorn, så den har ju sina skavanker...

Förra:

Jubileum

Egentligen har det stora jubileumet redan varit, men det måste ju ändock omskrivas. Den 2 januari så var det festyra över hela världen för att fira årsdagen av den stora händelsen. I Brasilien var det tydligen en stor parad, i Indien vallfärdade hinduer till sina tempel, i Italien vallfärdade människor ut på gatorna och den snart tillträdande presidenten Barack Obama höll ett tal till världen där han lovordade den 2 januari som dagen då allt vände för honom i valkampanjen och han sade sig vara full av hopp för att perioden som president skulle komma att bli enklare än för många andra som inte hade förmånen att ha en mall att gå efter.

Självklart pratar jag om startandet av min blogg. Bloggen vars första inlägg handlade om att jag troligen inte skulle orka skriva kontinuerligt särskilt länge. Men jag hade fel, än har jag inga planer på att sluta. Besöksräknaren startades inte förrän i slutet av mars, inför min resa till Palestina/Israel, så den har hela tiden varit missvisande men under mina försök att föra statistik så har det kommit fram att jag har runt 30-50 besökare om dagen. Än är jag alltså ingen BlondinBella, men konstigt nog finner några personer nöje i att läsa om mitt liv och mina tankar. Jag vill tro att jag har ett lite vettigare innehåll än många av bloggtjejerna i övrigt.

Mitt liv med macken

Jag tycker verkligen om mitt jobb. Jag får träffa massor med människor och flera av dem lär jag känna i den konstiga relation som uppstår på olika sidor av kassan. Att långsamt börja lära känna olika människors öden är otroligt givande. Jag hade ju aldrig pratat lite extra med många av de här människorna om jag inte fått lön för att göra det och om det inte var för att de var ständigt återkommande, många ingår synligt i helt olika grupper än vad jag gör och det gör ju att man rent automatiskt avskärmar sig i vanliga fall. Och var skulle jag annars fått en anledning till att prata med dem?

I går fick jag komplimanger för min nya frisyr av flera av dem som jag inte träffat på annat håll än på macken, fick agera hobbypsykolog och fick sällskap medan jag arbetade med att rengöra dom olika delarna som kräver de inför natten. När jag en dag måste gå vidare kommer det känns tungt, för att träffa människor med så otroligt olika bakgrund som de som kommer in på en mack har är det bästa jag vet.

Min romantiska natt

Det här är den mest romantiska natt jag upplevt på länge. Jag ligger i soffan och äter chips och ser på dåliga tv-program, som Girls of the Playboy mansion och Mr Romance(Var det verkligen meningen att den serien skulle bli otroligt humoristisk och löjeväckande? Eller blev det så av misstag?). Och just nu, när tv-serien med romans i namnet började, så kom jag på det.

Det här är romantiskt. Jag delar en påse chips och en fullständigt avslappnad och helt kravlös natt med den personen jag kommer bäst överens med i hela världen. Mig själv. Grrr.

Nyår

Bilden som vi alla var eniga om som mest representativ för starten av år 2009;

Tolvslaget som firades med kärlek och champange i plastglas med djurmotiv.

a

Jag jobbade till 20.00 och precis efter stängning, då vakten låst in mig i butiken, så börjar en kille banka på rutan och skrika något om ambulans och pekar ut mot planen. Och där, mellan de nersläckta pumparna, kommer en varelse vandrande. Vandrande är en överdrift förresten, det var mer hasande. Så där som zombies gör på skräckfilmer. Zombieliknelserna slutar inte där, utan när han kommer närmare ser jag att halva hans ansikte är alldeles mörkt. När han kommer ännu lite närmare ser jag varför. Det är blod som forsar fram från det ställe där han hade ett ögonbryn. Där ögonbrynet borde ha varit fanns bara kött, det har fläkt upp sig så att den blodiga huden hänger ner över hans vänstra öga.

Jag försöker genom rutan skrika åt honom att stanna där han är medan jag ringer ambulans, vilken han inte vill. I sitt otroligt onyktra tillstånd anser han att det bara är en liten skråma. Första tanken är att ringa 112. Det gör jag. Väntar på svar. Får inget. Inser att det är på grund av att den lilla högtalaren där jag har mitt öra är trasig i min nya mobil. Ringer till jouren på Härnösands sjukhus och hamnar i telefonkö. Lägger på. Killen börjar gå därifrån. Jag skriker åt honom att stanna, men det går han inte med på utan försvinner.

Jag kände igen killen och satte mig därför när jag kom hem och ringde runt till folk som kunde känna honom och tvinga iväg honom till ett sjukhus. Hittar en sådan. Pustar ut och smälter intrycken genom att sätta mig på toaletten och läsa serietidningar (Det är min lösning på allt). Sedan rättar jag till sminket och byter om från arbetsuniform till något för nyår lite mer passande.

Anländer till nyårsfesten strax efter 23. Många telefonsamtal och sms med nyårsönskningar hit och dit avhandlas. Vi har det supertrevligt, med ett lite kortare väldigt tragiskt avbrott. Jag blir smekt på låret av en okänd kille oroväckande många gånger. Vid tolvslaget hamnar ett plastglas med en ko på innehållande champange i min hand och jag dricker det. Det är ju bara nyår en gång om året. Och den där champangen får påhälsning av några till, men på det hela taget blir jag inte full. Dock lite salongsberusad.

Jag har så otroligt trevligt med dom här människorna, som är mina gamla skolkamrater från förra läsåret på folkhögskolan, så jag är inte hemma förrän efter klockan 3. Klockan 05.30 ska jag upp.

Det går ju åt helvete. Jag försover mig till 07.15, då jag hade planerat att vara på macken så att jag kunde ta det lugnt med sysslorna som ska göras innan öppningen. Nu snabbsminkar jag mig i stället och inser att mina röda ögon avslöjar att jag inte varit så skötsam som jag borde ha varit under nyårsnatten, framför allt med tanke på den korta sömnen. Det gör ont att leva. Ögonen är som grus och jag vill bara sova. Njurarna värker och vill inte vara med mig. Huvudet spränger och nacken gör mer ont än vanligt. Och jag hinner inte ens äta så att jag kan ta värktabletterna jag äter mot värken i nacken. Hur som helst släpar jag mig till jobbet och sköter mig jättebra och macken är igång klockan 8.

Och senare under dagen inser jag att jag har öppnat en timme för tidigt. Just den dagen var den enda under hela året då vi öppnade 9, men 8.45 hade jag fått till kvart i åtta. Och när jag insåg att jag inte hade behövt skynda mig och lida utan kunnat göra allt i lugn och ro på morgonen, då sköljer den starkaste dödslängtan över mig.

Året hade kunnat börja bättre.

Det började så städat och välsminkat...

...och sedan gick det utför...

Oh, det ligger i luften.

Jag är så trött. Mina njurar strejkar och gör ont och det känns i hela kroppen och framför allt i huvudet att någonting inte är helt rätt. Jag har jobbat över nyår och förutom ett kortare avbrott, då jag pep över till en nyårsfest, så har livet gått ut på att antingen sova eller jobba. Och nu ska här sovas igen, jag är för trött för att vara kreativ. Jag känner ett starkt behov av att berätta om en härlig start på det nya året och hur nyårsdagen fortsatte mindre bra.

Men just nu är jag för trött för att skriva något konstruktivt. Återkommer i morgon. Eller i sommar.