Kors & Tvärs nr.15 - 2009

Jag har snöat in på korsord, igen, och jag blev lite brydd då jag såg ett av sökorden i "Sökord om Afrika". Det var liksom lite... osmakligt, på något sätt.

Shit pommes frites!

I en debattartikel för några dagar sedan kom Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson med rasistiska åsikter som i många fall saknade något som helst källstöd. Till exempel berättade han att muslimer står för största delen av våldtäkter och att ett tiotal muslimska terroristorganisationer finns och verkar i Sverige. Efter detta har flera Sverigedemokrater hoppat av partiet och debatterna är hetska.

Men vad är alla förvånade över? Det är inte direkt så att jag satte morgonkaffet i vrångstrupen då jag läste hans debattartikel. Har det inte länge varit tydligt att de flesta Sverigedemokraterna är ett gäng vuxna snorungar som skyller sitt egna utanförskap och/eller sina rädslor på en samhällsgrupp som är tacksam att rikta kritik mot? Folk som anser att Sverigedemokraterna är en "frisk fläkt" med sin konservativa allmänpolitik och "i huvudsak inte rasister även om det finns en del rötägg" är grundlurade. Grundlurade eller utvecklingsstörda.

Varning för pedofilen

Någonstans i Härnösand bor en återfallspedofil och det här vet grannarna vid det här laget om, någon eller troligen några har nämligen sett det som sin uppgift att upplysa allmänheten om detta.

Bakgrundsfaktan är följande: Personen i fråga är mellan 30 och 40 år gammal och har fyra domar, som alla har med pedofili att göra, bakom sig. Han har avtjänat sitt straff och betalat skadestånd. Man misstänker att en nynazistisk grupp ligger bakom flygbladen som har skickats ut.

Jag hatar självklart pedofiler som vilken normal funtad människa som helst, men jag tycker faktiskt det här är åt helvete. För det första är det att piska upp stämningen och uppmana till våld att göra ett sådant här utskick, det finns så många småligister som bara väntar på en ursäkt att få spöa upp någon.

För det andra tror jag det här bara gör det värre för offren, att det än en gång hamnar på tapeten och att folk kanske får reda på vad de har råkat ut för medan de försöker lägga det bakom sig och troligen hoppas på att så få som möjligt får reda på det för att slippa en offerstämpel.

För det tredje kan inte en uppretad folkmassa döma någon. Straffskalan för sådana här brott är verkligen för mesig, men han kan mot förmodan ha kommit till insikt i fängelset och när han faktiskt avtjänat det straff han tilldömts så är det inte rätt att straffa igen.

Slutligen så finns det absolut ingenting som säger att samhället är tryggare då vetskapen om vad han gjort spridit sig. Risken är att det sätter ännu mer press på honom och att han kan känna att det är lönlöst att försöka bli en bättre människa eftersom han alltid kommer bli straffad. Dessutom ska man nog vara mest rädd för de pedofiler som ännu inte begått några brott för de har inte polisens ögon på sig och de kan anfalla när som helst.

Det var det

Allt gick bra med operationen, än är det kanske lite för tidigt att ropa hej eftersom jag inte har en aning om hur min kropp ser ut under alla bandage men jag känner mig i alla fall inte särskilt ledsen över att operationen inte tog kål på mig, bara jag får smärtstillande så har jag inte överdrivet ont.

Profetian om pratglada personer slog in. Jag hann bara komma in på salen i går morse innan en dam hade slagit klorna i mig och skulle prata om sina sjukdomar och operationer. De andra två var lika pratglada de. Det slutade med att jag skyllde på att jag var nervös inför operationen och blev inbunden. Efter operationen så sov jag mest så då slapp jag också undan. Känner mig lite elak, dom försökte nog bara vara sociala genom att prata operationer eftersom det var det mest påtagliga vi hade gemensamt men jag orkade bara inte prata om operationsärr, smärta och deras stomipåsar. Smärta kunde jag uppleva själv så det kände jag snarare för att försöka förtränga.

Nu är jag ensam på salen, de andra har fått åka hem och sköterskorna tror att det är dags för mig att packa ihop under morgondagen. Får väl se hur mina framtida rumskamrater är, skulle nästan kunna satsa på att de har många gemensamma nämnare med de förra.

Nu

Tidigt i morgon åker jag slutligen till Sundsvalls sjukhus och vid 13.25 på dagen beräknar dom att min operation påbörjas. Jag är ganska rädd, mest för hur ont allt ska göra efteråt. Jag är också rädd för ensamheten som alltid inträffar då man är på sjukhus, man är omgiven av människor som har lön för att vara i ens närhet eller personer som också är där av någon mer eller mindre smärtsam anledning och vill prata sjukdomar då man försöker sova.

Dom sistnämna råkar jag alltid ut för och dom är bara så otroligt jobbiga, jag orkar faktiskt inte bry mig om okända personers hälsa, när jag ligger på sjukhus vill jag sova eller som mest prata med eventuella besökande personer. Otroligt nog lyckas jag alltid hamna på samma rum som någon som inte bara nöjer sig med att prata sönder min tid totalt utan som dessutom ska prata med dem som kommer för att besöka mig, vissa verkar ha varit inlagda lite för länge. Jag ska ut därifrån så fort jag kan i alla fall, miljön gör mig galen. Galen och ensam.

"Dom är som oss!"

Flera av skvallertidningarna brukar ha några sidor med "Dom är som oss" där de har bilder på kändisar som gör saker som vanliga människor, otroligt nog. "Kolla, Lily Allen kliar sig också på näsan! Hon är som oss!" eller "Brad Pitt håller också sin son i handen, precis som en vanlig människa!".

Det här känns som det mest korkade inslaget i de här tidningarna, är inte de flesta ganska övertygade om att kändisar också är människor med medföljande mänskliga beteenden?

Kolla! Britney Spears kan också prata i telefonen!
Och hon äter, precis som oss!

Hört på macken

Samtal mellan en mycket gammal man och min kollega.

Förvirrad kund: Jag vill ha en sån där... topp raj.
Kollega (Med otroligt pedagogisk röst): Vad sa du?
Förvirrad kund: En topp... raj.
Kollega: En... top ride?
Förvirrad kund: Ja, precis!
Kollega: Men... Vad är det för någonting då?
Förvirrad kund (Med stort eftertryck): Det är... en... förnääämlig sak.

Varpå kunden helt sonika vandrar ut. Någon som har en aning om vad han kan ha menat?

Problemlösning

Vad allt går snabbt ibland alltså. I snart ett år har jag väntat på en operation som ska befria mig från lite överflöd efter min viktnedgång och nu är den helt plötsligt satt till måndag den 19 oktober. Har försökt ringa för att få mer information men de få nummer jag har att tillgå hänvisar bara till att personerna har semester eller inte är tillgängliga så jag vet inte ens hur länge jag blir handikappad, men om jag minns rätt är det en månad det handlar om.

När jag fick brevet i tisdags så blev jag lite överraskad och jag behandlade det på ett vuxet sätt som vanligt. Jag satte mig och lade patiens i en halvtimme innan jag till sist kunde greppa det hela och ringde till mamma för att berätta nyheten och sedan till försäkringskassan och till arbetsgivare för att försöka ordna försörjningen. Min arbetsgivare berättade senare att man kunde höra paniken i rösten på mig då jag ringde. Tack och lov så ställer de upp och betalar sjukpenning för mig som att jag vore fast anställd trots att jag är timanställd, så det löser sig med den biten.

Så nu har jag bara rädslan för själva operationen kvar. Det kommer göra skitont och mitt i läkandet ska jag dessutom lyckas flytta för det problemet löste sig också. Min arbetsgivare köper även min lägenhet och jag flyttar snart till mitt lilla hus.

Filmrecension - En shopaholics bekännelser

Filmbolagets beskrivning:

Att Rebecca Bloomwood jobbar på en ekonomitidskrift hjälper henne inte mycket. Hon bor med sin kompis i hennes lägenhet och hennes maniska shoppande gör att räkningarna bokstavligen läggs på hög. Skitjobbet på tidningen ger inte tillräckligt betalt och hon förstår att hon har att välja på att dra ner på kostnaderna eller jaga upp lönen. Som av en händelse snubblar Rebecca på en story som verkar bli hennes räddning. Men skulderna minskar inte precis, när hon drar nytta av den uppmärksamhet hon fått genom sitt scoop.

Min beskrivning:

Rebecca Bloomwood borde ha bott på en gruppbostad, men i stället bor hon hos sin kompis och hennes kille och betalar nästan aldrig hyran eftersom hon under sina psykoser upplever att skyltdockor pratar med henne och då känner sig tvingad att köpa sakerna som dockorna bär. Hon lyckas trots sin grova utvecklingsstörning på något underligt sätt få jobb på en tidning som skriver om finanser. Men hör och häpna, trots att hon fått ett riktigt jobb i stället för att hamna på USA:s motsvarighet till samhall så är hon inte nöjd. Hon vill i stället skriva på en modetidning. Dock går hon och kärar ner sig i killen som är hennes chef på den urtrista tidningen och därför stannar hon kvar. Han i sin tur är en ganska sansad människa men han är den perfekta stereotypen för vad en man är och vill ha en riktigt blåst brud som ser bra ut och till det ändamålet passar den ljuvliga Rebecca perfekt. Filmens slut är precis lika banalt som resten av filmen, allt löser sig och hon är hjälten hela dagen. Till och med filmens bloopers var överspelade, sanningen är att det enda man kunde hitta på den där dvd-skivan som inte var överspelat var de trailers för andra filmer som man kunde se innan man nådde huvudmenyn och bilden man fick av finnar, för som vi alla vet är finnar läskiga och helt utflippade.

Samlat betyg:

Filmens producenter är skyldig att ge mig tillbaka de 96 minuter av mitt liv som försvann medan jag såg filmen, jag vill utnyttja dem till något viktigare som att bygga korthus eller slicka på kalla lyktstolpar.

Lyxproblem

Hur gör man för att stanna i vikt? Jag provar att äta mycket mat och godis. Det gjorde att jag gick upp typ två kilo till en början men nu har jag gått ner tre. Jag har aldrig haft som mål att bli en mager varelse, bara normal med kvinnliga former.

För ett tag sedan då jag såg ett kort på mig själv såg jag en riktigt smal person och vetskapen om att jag helt plötsligt är smal slog bara till helt plötsligt. Den bilden tillsammans med klädinköp i storlek 38, 36 och nu 34 gav mig en insikt som jag borde ha fått för ganska länge sedan. Samtidigt kom jag på att jag inte vill gå ner eller upp i vikt mer. Nu vill jag stå still, jag har ett BMI på 23 och det är normalt. Nöjd så. Så frågan är bara hur fan jag gör nu, för att stanna. Att äta onyttigt fungerar i alla fall inte.

Och nog känns det som ett lyxproblem alltid. Jag kanske borde gå ner mer för att ha en säkerhetsmarginal ifall jag skulle gå upp senare.