Veckans roligaste

Det här var det absolut roligaste jag läst under veckan, satt och skrattade högt för mig själv. Klicka för större och mer läsvänlig bild.

Det är rätt otroligt hur lite det alltid visar sig att jag betyder. Jag väntar fortfarande på att höra att jag lever i ett skämt just nu, men så är tyvärr inte verkligheten. Det är bara fortfarande så att ingen förstår.

EU-valet

Jag får en klump i magen varje gång jag tänker på det kommande EU-valet. Jag hör ju till dom som tror stenhårt på att det är en dödssynd att inte rösta, har man ingen åsikt kan man ju åtminstone rösta blankt. Men jag vet bara inte vem som borde få min röst den här gången.

Vänsterpartiet är för EU-kristiska, socialdemokraterna är för höger, piratpartiet är för enfrågiga och resten är inte ens att fundera över. Så jag vet bara inte. Ska jag måsta rösta blankt?

Röstbortfall och näsblod

Jag är än en gång förkyld. Jag slapp undan förkylningar under hela vintern, men sedan kom den där då jag fick närmare 40 graders feber och var riktigt dålig och efter den har jag fått små och mindre vidriga slängar hela tiden.

Just nu har jag en variant som kommer med heshet och visst röstbortfall och det har varit särskilt spännande eftersom jag jobbat de senaste fyra dagarna. I går kväll nådde det sin kulmen genom att jag i början av kvällen i stort sett tappade rösten. Man tänkte att människor skulle tycka att det var lite lagom synd om mig, men icke, flera var sura över att jag inte kunde prata helt tydligt, även om det faktiskt var hörbart. Det verkade som att de trodde att jag drev med dem eller så tyckte de väl bara att jag kunde skärpa till mig. Det kunde jag dock inte, men jag drack litervis med vatten och till sist började rösten komma tillbaka så att mitt tal blev lite lättare att förstå.

Då började jag blöda näsblod i stället. Inte så där gulligt lite så att jag fick lov att ha en tuss i näsan, utan så där ofantligt mycket så att det bara flödade ner för munnen och hakan och droppade ner på tröjan. Det medföljde att folk blev ännu surare. Det var ungefär vid den punkten jag bestämde mig för att dö. Dock kom det så mycket kunder att jag aldrig hann verkställa den planen.

Satanism och karma

Den gode Roberth (Länk till hans blogg finns i högerspalten) kommenterade på förra inlägget att det är en stor skillnad mellan djävulsdyrkare och satanister som få vet om och denna kommentar gav mig uppslag till en nytt inlägg.

Jag vet nämligen sedan länge vad skillnaden är. Djävulsdyrkare gillar djävulen och är lite så där gullig tonårsrebelliska. Satanister är däremot i modern tid inte inriktade på djävulen i sig, utan på en slags ateistisk egoism. De anser att människor gör allt för egen vinning och att det inte är något fel på det. De tror att även om man är snäll mot en person och erbjuder tröst eller ger personen en present så är det för att man i längden vinner på det genom att man får igen det på något sätt, antingen genom tjänster eller bara genom umgänge.

Grejen är att jag inte tycker att de är ute och cyklar. Jag tror faktiskt helhjärtat att det stämmer. Jag har ju tidigare skrivit om min tro på icke övernaturlig karma, att jag som en naturlig följd får tillbaka vad jag gör mot andra människor. Och jag tror faktiskt att det mesta man gör är sprunget ur ren egoism. Hur många har man inte hört yttra orden att de tycker det är roligare att ge än att få på julen till exempel? Det är ju bara för att de mår bra av att se andra människor bli lyckliga och för att de känner sig som bättre människor då de glädjer andra. Det är alltså indirekt en egoistisk handling för att de i det långa loppet mår bra av det. Alla de som skänker pengar till biståndsorganisationer eller har ett fadderbarn är det likadant med, det har blivit det moderna sättet att köpa sig fri från synd. Det gör att man i slutet av dagen mår bra med sig själv och känner sig som en god människa.

Och jag ska nog skaffa mig ett fadderbarn i framtiden. Och jag kommer fortsätta försöka göra andra människor lyckliga. Men jag tänker inte hyckla och påstå att det är självuppoffrande och godhjärtat av mig, utan det är för att jag mår bra av det och vet att jag förr eller senare får tillbaka vad jag gör för andra.

Kristen logik

Stämmer troligen ganska bra, minns inte att det var överdrivet många mord som blev utförda av Satan i bibeln (Även om det är några år sedan jag läste igenom den lilla boken). Satan var inte ens särskilt framträdande. Gud däremot dödade lite folk här och var. Sodom och Gomorra, syndafloden och så vidare. Så fort människorna styrde utvecklingen åt ett annat håll än vad Gud ville så var han tvungen att döda dem, typ som folk som skyller sin oförmåga att ta hand om andra varelser på guldfiskarna och spolar ner dem i toaletten. Man straffar de svagare som man själv tagit sig an för att man inte kan eller orkar kontrollera dem. Och honom bygger vi alltså stora vita hus till och tillber.

Så det känns som att djävulsdyrkarna är något på spåret. Tänk er, de är troligen riktigt fredsälskande och mesiga små killar som har någon knypplingsklubb varje tisdag då de sitter och dricker saft och diskuterar världsfred. Dom som dyrkar Gud ska man passa sig för däremot, dom är blodtörstiga och labila.

11 dagar senare

Så här långt uppehåll från bloggandet har jag aldrig haft. Så här långt uppehåll från att öppna en dator har jag nog inte heller haft sedan jag började använda dator då jag var typ 10 år gammal. Men det har varit skönt faktiskt, datorn bildar så många måsten. Måste blogga, måste jobba med skolarbeten, måste kolla mail. Nu har jag varit utan de virtuella måstena och bara haft de riktiga, och de riktiga måstena har varit fullt tillräckliga.

Men nu är det dags att sätta igång med skolan på allvar så nu är datorpausen slut.

Framtiden väntar som en farlig gåta

Min läkare har ordnat så att jag står utan smärtstillande för nacken. Fint så långt, det är synd att proppa i sig värktabletter hela tiden. Han har dock fixat så att jag inte får något annat smärtlindrande heller och de andra läkarna vägrar ta sig an mig och själv har han inte tid. Jag har så ont i nacken att jag bokstavligt talat kräks och Alvedon och Ipren ger absolut ingen smärtlindring. Det är helt underbart. Jag är mycket imponerad.

Innan jag fick nackskadan trodde jag att Sverige hade en väl fungerande sjukvård, men jag är inte särskilt övertygad längre. Den är bra om man har en förkylning och saker som syns med blotta ögat, med röntgen eller på prover. Men är det lite mer osynliga saker som whiplash så är det kört, framför allt om man är ung för då antas det att man är ute efter roliga piller. Jag är väldigt besviken på hur mitt ärende hanteras.

Och i det här skicket ska jag jobba de fyra närmaste dagarna. Det måste gå.

(Nu har jag fått 3 inläggstitlar från låten jag lade upp i förra inlägget, jag tror jag kan klara att hitta citat för en veckas blogginlägg(7 st) i den där låttexten)

Jag trodde att jag visste vem jag var och vad jag ville men nu skulle jag inte välja dom orden

Allt förändras. Men varje vår blir det alltid till det bättre, alla bakslag känns mindre bakslagiga. Mycket av det som jag tog för sanning för två månader sedan har kastats om. Igen.

Lars Winnerbäck är för övrigt en lysande artist, det tycker jag trots att jag inte är fjorton och trots att jag inte skär mig i armarna. Han har bara en otrolig gåva när det kommer till texter.

Den här låten är jag besatt av just nu. Så sanslöst mycket vackert ordbajsande.

Blonda små hår...

...regnar ner mot marken då jag kammar mig. Hundratals av dem. Dom är ungefär en centimeter långa och dom faller i drivor. Det är på grund av all blondering, håret går bokstavligt talat av. Jag skulle behöva klippa av mig skiten. Men vill jag det? Så korthårig som jag är nu har jag aldrig varit och det känns fortfarande knepigt. Så ännu kortare? Jag vet inte. Det skulle ju bara vara tills det lite friskare håret fick växa ut, men vi snackar ändå ett halvår med mer eller mindre jättekort hår.

Jag skulle kunna tänka mig en sådan frisyr som Agyness Deyn har. Hon är för övrigt den snyggaste tjejen jag vet just nu, så det vore ju passande.

Vad tror ni?

Så många illusioner som har rasat och så långa vägar kvar

Jag är rädd. Nej, rädd är inte rätta ordet, jag är vettskrämd. Vad händer med allt jag värderade, som jobb och skola, när jag står där ensam med en nacke som gör ont? Vad gör en arbetsnarkoman då den inte orkar arbeta?

Nej, det här måste jag fixa. Måste. Det är inte ens jag som måste fixa det här, min läkare måste. Och jag måste se till att läkaren gör det. För jag har det för bra för att bara skita i mitt liv nu. Jag älskar jobbet, jag vill lyckas med skolan, jag har en familj som alltid ställer upp, en vän som alltid lyssnar på min lycka eller min sorg och en person som gör mig alldeles glad och lugn så fort jag tänker på den och som jag bara kan hoppas tänker samma om mig.

Fel tid att lägga sig ner och ge upp på. Helt fel. Det här livet är värt att kämpa för. En gång kämpade jag mig hit och nu tänker jag kämpa för att behålla det.

Vanor som trygghet

Det här var en sak jag hittade i utkorgen på min mobil, ibland får jag en idé som jag känner är bloggvärd men vet att jag kommer glömma så då skriver jag upp det i ett sms eller på diverse små lappar. Med tanke på att den här idén tog form på subway för 1,5 månad sedan så är jag inte så bra på att följa upp dessa idéer sedan.

Men i alla fall, den här var bra och i sms:et stod det just "Vanor som trygghet". Det handlar om mina sjuka små vanemässiga beteenden. Mitt liv är väldigt ombytligt, ena dagen går jag i en skola, andra dagen är jag på jobbet, tredje är jag på en praktikplats... Och oftast är det dags för ett byte när jag börjat känna mig hemma på ett ställe. Sedan den här tiden förra året har jag;
*Gått folkhögskola
*Jobbat
*Varit på KY-utbildningen
*Varit på praktik på klädbutik nummer ett
*Varit på KY-utbildningen
*Jobbat
*Varit på KY-utbildningen
*Varit på praktik på klädbutik nummer två
*Varit på KY-utbildningen

Allt ovan har varat i minst en månad. Och nu har jag en period på fem veckor då jag kommer jobba och skriva examensarbete till KY-utbildning. Under det senaste halvåret har jag dessutom jobbat minst 20% varje månad. Så ja, mitt liv är väldigt ombytligt.

Så jag tror att jag som ett komplement till tryggheten jag inte har haft har utvecklat små vanemässiga beteenden för att ha en trygghet i dem. Till exempel, under praktik nummer två så åt jag på subway varje dag. Alltid samma macka med exakt samma tillbehör, samma procedur med att köpa kvällstidningarna först. Och varje dag efter att det var färdigt gick jag omkring i gallerian och både shoppade och fönstershoppade och då gick jag alltid samma väg. Åt alltid kakan jag hade kvar från subway på bussen och för att få tiden att gå under bussresan på 5 mil så läste jag alltid den lite sämre kvällstidningen som jag inte hunnit med att läsa på lunchen. Aftonbladet var lunchtidningen, Expressen var busstidningen. Och varje morgon på bussen så wapade jag kvällstidningarna för att underhålla mig.

Under praktik nummer ett åt jag i stället på ett hamburgerställe vid varje lunch. Samma ställe, samma hamburgare och alltid samma tillbehör. Och då köpte jag alltid bara Aftonbladet eftersom det inte var någon bussresa som behövde täckas upp av en extratidning. (Ironiskt nog gick jag ner i vikt, typ 7 kilo, under den här praktikperioden då jag åt skitmat men höll samma vikt den andra praktikperioden då jag slet ännu mer och åt en nyckelhålsmärkt macka varje lunch. Kroppen är förunderlig.)

Har alltid haft små tvångstankar. Talet 3 och 13 och talen som är multiplicerade med dem är bra tal. Volymkontrollen på VLC Media Player är till exempel alltid satt på 65 eftersom 13x5 är 65. 39 är ett utmärkt tal eftersom det är 3x13, så där kommer båda lyckotalen med. Och då och då när jag verkligen behöver göra något så hittar jag på att jag kommer dö om jag inte gör det så fixar jag det väldigt snabbt. Och ibland har det varit så banala grejer som att jag kommer dö om jag inte tar highscore 3 gånger på raken innan jag äter och dylikt.

Men först på senare tid har det slagit mig att mina vanemässiga beteenden inte bara har att göra med dom där småsakerna som jag själv mest ser som lek, utan att jag är otroligt duktig på att skapa vanor i allt jag gör. Och jag tror allvarligt talat att det beror på att allt förändras hela tiden. Min trygghet ligger i att snabbt strukturera upp allt och skapa nya vanor på de platser jag hamnar.

En dag på hospitalet

07.50 Väckning.
08.00 Frukost och mediciner.
08.30 - 12.00 Sömn, till följd av medicinerna som gör mig lite dåsig.
12.00 Lunch.
12.30 Fortfarande lunch, sköterska väcker mig för tredje gången med hot om att jag inte får någon lunch om jag inte kliver upp. Får samtidigt fler mediciner.
13.00 - 17.00 Plats för allehanda krävande aktiviteter, som att duscha, se på tv, läsa, prata i telefonen, sova lite till, kolla facebook. Klarar inte av att sitta upp längre stunder eftersom det gör för ont i nacken. Här kläms även en till medicinstund in, klockan 16.00.
17.00 Middag. Stor uppståndelse bland patienttruppen. Var det verkligen det här jag beställde? Visst är dom 5 minuter sena?
17.30 Dötid. Patienttruppen diskuterar brutna fötter, Jehovas Vittnen och cancer.
19.00 Kvällsfika. Patienttruppen diskuterar hur dagarna flyter ihop och om det var igår det där goda serverades.
20.00 Kvällsmediciner. Stor uppståndelse. Dagens stora händelse.
20.30 och framåt: Dötid. Insomning. Klagomål om sömnstörningar.