Så många illusioner som har rasat och så långa vägar kvar

Jag är rädd. Nej, rädd är inte rätta ordet, jag är vettskrämd. Vad händer med allt jag värderade, som jobb och skola, när jag står där ensam med en nacke som gör ont? Vad gör en arbetsnarkoman då den inte orkar arbeta?

Nej, det här måste jag fixa. Måste. Det är inte ens jag som måste fixa det här, min läkare måste. Och jag måste se till att läkaren gör det. För jag har det för bra för att bara skita i mitt liv nu. Jag älskar jobbet, jag vill lyckas med skolan, jag har en familj som alltid ställer upp, en vän som alltid lyssnar på min lycka eller min sorg och en person som gör mig alldeles glad och lugn så fort jag tänker på den och som jag bara kan hoppas tänker samma om mig.

Fel tid att lägga sig ner och ge upp på. Helt fel. Det här livet är värt att kämpa för. En gång kämpade jag mig hit och nu tänker jag kämpa för att behålla det.