Simon och Alice

Idag träffade jag min barndomskompis Elin och hennes make Alexander för första gången på väldigt länge. Det var jättekul att träffa dem eftersom dom båda är helt underbara människor, som dock (Smart nog) bosatt sig i Stockholm och därigenom gjort att jag inte kan träffa dem så ofta.

Dom har en liten japansk spets som heter Alice, samma ras som Simon är. De båda hundarna släpptes lös på Mellanholmen och där sprang dom omkring och busade och Simon sniffade Alice i baken hela tiden. Väldigt romantiskt. Jag blev faktiskt varm i hjärtat av att se dem. Lilla Simpylonius.

Fotografering

Idag hade jag hunden hos mig och vi gick ut och gick. Efter vägen passerar jag tempo och en äldre man cyklar förbi mig och fäller en uppskattande kommentar om Simon. När jag lett färdigt och svarat honom så vänder jag blicken framåt igen och tittar rakt in i en kameralins. Ungefär 15 meter framför mig sitter en man i en bil och riktar sin systemkamera rakt mot mig. När jag står och stirrar på honom så tar han ner den och tittar bort från mig och äter på en glass.

Jag kände mig väldigt obehaglig till mods. Jag förstår att det är lagligt. Jag förstår också att han lika gärna kan ha tagit kort på ena sidan av tempo och gatan och att jag råkade hamna i mitten. Men det känns inte helt bra faktiskt.

Irrvägen

"Allt jag säger är att jag inte gillar hatten"

Jag älskar Larson!

Fan

Jävla skitdag.

Tisdag kväll

I går hamnade jag på en fest. På en tisdag. Marina, Marinas mamma och två okända killar. Det var jättetrevligt, jag är alltid lika tveksam till att gå ut på vardagarna, men faktum är att det har sin charm. Det är inte överjävligt mycket folk och alla är dessutom inte helt dyngraka, som dom brukar vara på fredagar och lördagar. I går var det många okända ansikten dock.
1500 personer, hälften från andra länder, är här i stan för att leka krig med sina soft air-guns. Det är ju kul att Härnösand har något som kan dra till sig så många människor, men det känns lite som att det mest är vuxna barn.

Min mamma och pappa gjorde mig väldigt rörd i går faktiskt. De ringde på kvällen och frågade var kajan hade suttit och åkte dit för att leta efter den. Jag tror att det var mycket för min skull faktiskt. Och till och med mamma("Sluta skaffa djur och bli vuxen") var aktiv i det. Vet ni, ni är inte så jävla dumma alltid.

Kaja

Idag behövde jag till vårdcentralen som vanligt och som vanligt är min vanliga vårdcentral som ligger 100 meter härifrån stängd, så jag fick gå till andra sidan stan för att hitta en läkare. På vägen dit sitter det en liten kaja mitt på vägen. Jag har alltid velat ha en kaja. Om man tar dom som unge så blir de väldigt tama och trevliga sällskapsfåglar, som dessutom kan prata och härma ljud. Den satt med huvudet på ryggen och sov och reagerade inte när jag böjde mig ner. Jag började fundera på om den dött, men efter lite pratande så visade den lite tecken till liv. Trots att en bil körde förbi och trots att jag var väldigt nära så flyttade den inte på sig.

Självklart började jag hitta på anledningar till varför det var synd om den. Jag ville ju så gärna ha den. Troligen hade den blivit puttad ur boet, dom brukar bli det för att de ska tvingas lära sig flyga när de fått den riktiga fjäderskruden. Den kunde ju dessutom vara sjuk och behöva min ömma vård. Jag kände att jag inte kunde ta det beslutet själv, så jag ringde pappa. I sådana här frågor måste man ringa pappa, mamma tycker bara jag är dum i huvudet som vill ha fler djur. Pappa förstod så klart min fågelkärlek tillräckligt för att komma med inlägg som "Kolla om du får en kartong av någon" och "Då har du ju en papegoja sedan". Stärkt av att ha någon som höll med mig beslutade jag mig för att lyfta in kajan i en buske vid vägkanten, gå iväg till min tid på vårdcentralen och sedan ta med den hem om den satt kvar när jag kom tillbaka.

På vårdcentralen frågade jag om en kartong. "Vad ska du ha den till?". Jag hasplade fram att det var synd om en kaja och att jag skulle hjälpa den. Hon i receptionen satt och tittade väldigt skeptiskt på mig, så jag förklarade att jag inte var på vårdcentralen för psykiska problem. Hon tyckte då att "Nej då, du är bara djurvän" men såg fortfarande lite rädd ut.

När jag så är på hemväg, med kartong och allt, så sitter kajan kvar i busken. Och sover igen. När jag pratar med den nu så hoppar den iväg lite i alla fall. Ringer pappa för konsultation igen. Vi kommer efter att ha pratat om storlek på befintliga djurburar och vad de egentligen äter fram till att det kanske skulle vara mer synd om den att hamna inomhus trots allt.

Och jag lämnar den.

Jag kommer ångra det här i resten av mitt liv. Jag vill verkligen ha en kaja. Men den får det nog bättre i den där busken. Det hoppas jag. Om någon hittar en liten kaja, hör av er. Nästa gång åker den med mig hem.

Midsommar och sånt

Jag är uppväxt på en väldigt vacker plats. Det är synd att jag hatar naturen, med alla spindlar, myggor, allergiväxter, avskildhet m.m. Jag förstår inte hur jag kunde bli en stadsunge när jag växte upp på en plats med så få invånare att ordet "by" antyder att den är mer befolkad än den är.

FRA och Fredrik Federley

Bra låt

Aftonbladet gör mig stolt

Kolla in den här artikeln. Två kvinnor har testat försvarets nya underkläder. Jag blir lite varm i hjärtat när jag ser att de inte har tagit kvinnor typ Natasha Peyre eller Hanna Graaf, utan två mulliga och hyfsat medelålders tjejer. Det hade inte spelat någon roll om det hade varit två mulliga, två utan bröst eller några som på annat sätt stod ut från normen, utan varje gång tidningarna låter personer som vanligtvis inte gör underklädesannonser eller dylikt får komma fram så bidrar de till att idealet på lång sikt kan ändras.

Bra Aftonbladet!

Vakna torrt

I morse vaknade jag i en blöt säng. Typ hela kudden, halva täcket och övre delen av bäddmadrassen var väldigt, väldigt fuktig. Eftersom det blöta inte var lokaliserat vid mellandelen av sängen uteslöt jag ganska snabbt att jag skulle behöva ta hjälp av Tena Lady eller Pampers i framtiden, utan tyckte i mitt nyvakna tillstånd att jag var en jäkel på att dregla. Hemma hos familjen brukar jag aldrig få vila med någon annans kuddar, eftersom jag blir som ett vattenfall när jag sover, typ stroke-mungipa-ner-aktig(Det låter ganska sexigt va? Jag är singel, så maila).

Men sedan började jag tänka, det tar alltid en stund innan jag gör det efter att jag sovit. Det verkade väldigt otroligt att jag lyckats dregla ner hela sängen. Hittills hade jag bara legat och känt hur omfattande det blöta är, försökte uppfatta om det fanns en möjlighet för mig att somna om utan att behöva bry mig om det. Det fanns det inte. Jag var tvungen att ta tag i det här. Så jag öppnar ögonen och försöker få mig en bild. Mina ögon faller på en petflaska som jag har ett starkt minne av att jag drack ur medan jag satt och läste i sängen.

Scenariot är alltså följande: Jag satt i godan ro och läste Bizarro (Jäkla bra serietidning, varför la dom ner den?) och blev troligen attacksömnig. Somnade sittandes, inte alltför ovanligt, och rasade efter vet inte hur lång tid omkull och med följde petflaskan som var minst halvfull. Jag hade även lite pingvinpastiller, och de hade tillsammans med vattnet smält in fint i täcket.

Det här får mig att tänka lite på människorna som de hittat i Pompeji, förstenade i lava medan de höll på att laga mat eller spela boll och så där. Helt plötsligt inträffade bara katastrofen, och de frös i sysslorna de ägnat sig åt sekunderna innan. Ungefär så var det här. Sömnen bara slog till.

Jävla FRA

Jag är fortfarande otroligt arg över FRA-lagen(Se förra inlägget). Och ja-sidan vann bara med 5 röster! Hade exempelvis Federley, som skulle "följa sitt hjärta och rösta nej" verkligen gjort det så hade det gjort skillnad. Det behövdes bara att 3 till röstade nej. Eller att 6 ja-röstare lade ner sin röst.

På Expressen är det här hot news. Först en tredjedels framsida om fotbollen, sedan kan man läsa om kändisarnas bröstbråk, om fem somriga tårtor, om en korrupt polis, mer skit... Sedan kommer slutligen FRA. Otroligt hur viktigt detta framstår som i medierna. Jag skiter i om Pernilla Wahlgren mobbar Natacha Peyre för den senares bröst. Men jag bryr mig om min integritet och att den nu är hotad.

Dagens öppna meddelande
Då FRA nu får kolla mina sms, telefonsamtal och mail så kontaktar jag personer här, på ett icke tillgjort och fullt naturligt sätt. Då slipper FRA kolla ett mail mindre utan läsa det i min blogg.

Marina: Behöver du skjuts ut i morgon? Må Lenin skänka dig välfärd.

Nicklas: Mussolini är inte alls bättre än Mao. Du har blandat ihop det igen.

FRA-lagen

Välkommen, nu lever vi i ett land som kan ha tagit ett av de första spadtagen för att bygga en stat där storebror ser dig (Tänk "1984", Sovjetunionen och Palestina). Nu får staten läsa alla dina mail, bugga din telefon och se din internettrafik. Riksdagen röstade igenom FRA-lagen. Federley, som gjort så stort nummer av att han minsann måste följa sitt hjärta, röstade för lagen. Jävla mes.

Nu måste vi starta namninsamlingar och vi måste ut på gatorna och protestera! Det här är inte okej. När har vi sett ett terroristattentat i Sverige? Det närmaste vi kommit som har lamslagit hela landet de senaste åren är att en man hade rakskum i sin kasse när han klev in på jobbet och blev terroriststämplad. Det hade man troligen inte kunnat stoppa genom att kolla hans mail. "Hej älskling, det är jag. Bara så du vet det har jag köpt raklödder idag och det tänker jag enbart använda för att raka mig med, inte spränga något! Puss!".

Vad händer om det mot all förmodan skulle bli krig i Sverige? Revolution som inte tjänar folket? Jo, då finns våra uppgifter hos FRA. Vi blir i stort sett åsiktsregistrerade. Vad händer när fel person jobbar där och säljer uppgifter om specifika personers förehavanden? Folk kommer veta om du skrivit till din polare att ni ska mötas på kommunisternas syjunta, dom kommer veta om du som 15-åring hade en flirt med nynazisterna och att du mailar med AA för att ta tag i ditt liv.

Jag kan lika gärna börja kontakta folk genom den här bloggen, mitt liv kommer ändå vara öppet.

Mamma: Jag jobbar i morgon från 15-21. Funderar på att ta senaste bussen hem till er så att jag är på plats på midsommarafton. Går det bra? All makt åt Stalin, ring mig.

Djurvakt och sånt där

Tack Marina för att du släpade dig hela vägen till min lägenhet för att mata mina djur. Jag är otroligt tacksam för det! Jag kan inte påminna mig senast någon som inte har skapat mig har gjort en sådan uppoffring för att jag ska kunna ha roligt. Så komiskt gammal bild på Marina - The animalguard

Gud vad tråkigt det känns att vara hemma, ändå. Jag tycker inte så mycket om den här staden, alla mina gamla homies har flyttat, även om jag självklart gillar de som stannat kvar och de nytillkomna. Jag gillar Stockholm. Jag vill bo där. Mina barn ska växa upp i en förort och skåda skog och snö endast då vi åker upp till deras mormor och morfar och bor där en vecka då och då. Riktiga asfaltsbarn vill jag ha. De kommer troligen, ironiskt nog, vilja bo på landet och förbanna att jag tvingade dem att växa upp i storstaden, men jag förbannar att mina föräldrar tvingade mig att växa upp i en liten by.

Rille, Sexy Chick, Puke Chick och säkerhetsbälten

Ålandskryssningen var en succé. Jag hade roligare än jag tänkt mig och jag är tillbaka med ohälsosamt mycket tobak, parfym och alkohol. Jag tänkte berätta om kvällen ur den nyfunna bekantskapen Rilles synvinkel. Han följde med Kim, Pege och Annes son och ingen kan påstå att han hade en lätt tillvaro under båtvistelsen.

Han går ut hårt för raggandet och börjar tidigt på kvällen testa på bluetooth-raggning, där han sitter och skickar bilder till tjejer. Han ser plötsligt namnet SexyChick på bluetoothen och förstår att här kan han lägga in en stöt. Han skickar bild till henne och får meddelanden tillbaka. Han har verkligen sin chans att få till det nu, han är på gång. Då släpper Anne bomben; Det är hon som är SexyChick. Rille har raggat på sin väns mamma.

Vi blir några stycken som blir sittande på stället vi är på. Pege hittar en tjej i baren som hänger med till bordet och försöker bli med i gemenskapen. Först när jag och min mor gått och lagt oss verkar hon ha lyckats och hon och Rille finner varandra. Efter nederlaget med SexyChick är Rille till sist tillbaka på banan. Tyvärr dricker tjejen väldigt duktigt och det slutar att hon spyr framför honom. Detta har inte att göra med att Rille skulle vara motbjudande, det är jag övertygad om, men flickebarnet hade fått i sig lite väl mycket att dricka samt att klockan vid det här tillfället är långt efter 03.00 och de flesta har hållit igång sedan vi kom på båten vid 18.00. Vem kan klandra henne? Jo, Rille kan klandra henne.

Nu skiter Rille i hela grejen. Efter att ha varit på god väg att bli styvpappa åt sin jämnåriga kompis och efter att ha undgått en spya med nöd och näppe känner han inte att det är någon idé, Ålandsbåten är inte ett forum för att ragga upp friska brudar som inte har fullvuxna barn, det in ser han nu. Så han går och lägger sig.

När han ligger i sängen, troligen ganska berusad, så upptäcker han ett bälte. Han förstår inte vid tillfället att det bara är till för att hålla sängkläderna på plats så att de inte ska falla ner då sängen är uppvikt, utan i hans alkoholförgiftade hjärna får han det till att detta självklart är en anordning som är till för att han inte ska behöva ta skada om båten skulle köra chickenrace med Silja Line eller om vi skulle gå på grund. Så han spänner bältet över sig och somnar.

Så slutar historien om den stackars Rille och hans tappra försök att ha en rolig kryssning. Vi kan bara hoppas att han får bättre lycka på nästa Ålandskryssning.

Åland, Stockholm och hunden

Jag har vetat i några veckor att jag och min bror ska på en resa som studentpresent. Vi har inte fått veta var, bara när.
Just nu sitter jag i Stockholm hos Pege och Anne. Vi ska på Ålandskryssning med Cinderella till Åland, med trerätters, champangefrukost och massor med alkohol däremellan. Och taxfree förstås! Snus, dricka, märkesväskor och parfym, här kommer jag!

Efter kryssningen stannar vi kvar i Stockholm till tisdag morgon, då vi måste hem för att hinna med ett veterinärbesök. Simon Simpalonius blev sjuk i går (Hundjäkeln kände troligen på sig att vi inte hade tid med sjukdom i leden) och vi kunde inte komma på hur. Han var stel och hängig och då och då så skrek han av smärta. Vi blev ganska stirriga och jag började befara att den enda kille som älskar mig helt förbehållslöst skulle tas ifrån mig. Det visade sig hos veterinären att han hade ont i nacken och han fick smärtstillande och inflammationsdämpande. Förhoppningsvis stannar det här och det är bara en inflammation runt kotorna, jag hoppas verkligen det. Min lilla, lilla vovve får inte vara sjuk.

Biologi

Jag blir seriöst helt galen snart. Jag har suttit i flera timmar och letat svar på alla biologifrågor jag ska svara på. Jag har skrivit en A4-sida om öken. En öken är TOM! Hur fan ska man få ihop en sida om det? Men jag fick ihop en efter mycket tandagnisslan.

Min nacke dödar mig, mina ögon är som grus och min överläpp är snart uppfrätt efter att ha avverkat en halv snusdosa på 4 timmar. Och jag har säkert en timme till framför mig. Gud vad jag känner mig smart som skjutit upp på det här som jag haft 3 veckor på mig att göra. Det här är ungefär samma syndrom som när man haft en riktigt rolig festkväll och spenderar en hel söndag i lidande. Man vet att man får skylla sig själv och det gör det bara ännu värre, det är ju alltid så mycket enklare om man får hata någon annan.

Sanningen om bloggar

Du vet att när du blir stor så är du ändå alltid min lillebror

Tack till er som kommenterade förra inlägget. Var inte ute efter sympatier, utan behöver bara skriva ner mina egna tankar ibland så att jag får rätsida på vad jag tycker och vad jag egentligen borde tycka.

I går var en intressant kväll. Krogen till 2, där vi hamnade av en ren slump och sedan stannade längre än väntat och drack lite cider och mycket vatten mest för att ha någonstans att sitta och umgås. Vid 01.30 ungefär kom mamma och pappa in till stan för att skjutsa min bror hem och då passade jag på att åka med eftersom jag behövde städa gästrummet som jag sover i när jag är hemma hos mina föräldrar. Nicklas var trött men förvånansvärt nykter då han klev in i bilen.

När vi kom hem så gick Nicklas för att ta en dusch. Vi andra sitter och äter falukorvsmackor, eftersom det är högsta modet i vår familj just nu, när vi hör ett brak inifrån badrummet. Mamma går efter några sekunder och ropar på Nicklas. Han svarar inte. Efter lite mer ropande och bankande så svarar han lite osammanhängande på frågorna om vad han håller på med och om han lever. När han kommer ut visar det sig att han somnat och sedan på något sätt ramlar så att han slog huvudet i kranen, riktigt hårt. Han har jätteont och berättar att han kräktes när han vaknade till efteråt.

Hela historien slutar efter att vi suttit och hållit honom vaken i 2,5 timme och ambulansen kommer och plockar upp honom och kör honom till Sundsvall. Nu är han hemma igen med hjärnskakning. Han är verkligen skillad den där killen, han brås på sin storasyster.

Övervikten är över

Nu är det 5 kilo kvar. Sedan har jag passerat den magiska BMI-gräns som gör att läkarna kommer älska mig och som gör att framför allt jag kommer älska mig. Har totalt gått ner 53,4 kg nu på 1,5 år. Jag vet att det finns folk som klättrar till Mount Everest topp utan syrgas och folk som lär sig gå igen efter att dom brutit nacken. Men det här känns lika overkligt. Jag trodde att mitt liv var på väg att ta slut när jag var 19, i stället är det nu det börjar.

Jag kan gå i trapporna upp till min lägenhet utan att bli anfådd. Att springa ner och handla på stan går som en dans, jag får varken ont i leder, lungor, hjärta eller i fötter efter promenaden på 2 km tur och retur. Jag kan handla kläder på vanliga avdelningar, jag behöver inte hitta de allra största plaggen (Storlek 56) på fet-avdelningen, och det ska erkännas att inte ens dom var tillräckliga jämt. Går jag ut och äter en hamburgare är det inte en jävel som sitter och tänker att jag måste vara där jämt. Och går jag ut på krogen så sitter troligen inte folk och undrar varför de släpper in utvecklingsstörda på stället. För det är faktiskt så många tänker, att feta människor är otroligt korkade.

Nu ska bara självbilden hinna ikapp också. Den haltar efter rejält. Jag har visserligen märkt att jag är osynlig nu mer och att jag framför allt inte får glåpord ropade efter mig eller får uppleva att folk viskar och pekar när jag går förbi. Men jag känner mig inte vacker eller snygg. Och när jag tänker efter, varför skulle jag inte vara det? Även om jag inte är den snyggaste kniven i lådan så innebär ju inte det att jag behöver vara den fulaste. Och så länge jag slipper vara den äckligt stora personen jag en gång var så borde jag och min självbild vara fullkomligt tillfredsställda.

Så går knappt dagarna

Jag är så otroligt less på att vara ledig på dagarna. Det är så tråkigt. Det verkar ju helt stört att jag, världens lataste person, inte gillar att vara ledig. Men så är det. Jag lägger mig i bättre tid än när jag gick i skolan nu mer och kliver därför upp i ganska rimlig tid också. Det lämnar mig med en hel dag av sysslolöshet.

Jag har börjat se på Dr Phil, Mannen som pratar med andar och till och med Våra bästa år ibland.. Det är så patetiskt. Det är till och med ännu mer patetiskt när jag sitter och funderar ut ursäkter till att jag gör det. "Jo, men den där Dr Phil är ju inte alltid ute och cyklar. Det här är ju ganska bra". Nej, det är det inte. Inte på något sätt. Jag måste börja jobba snart annars blir jag galen.

Dessutom blir jag så överaktiv när jag väl gör något, men underaktiv när jag är ledig. Sitter jag inne orkar jag varken gå till affären eller gör lite mat, men jobbar jag eller umgås med folk är jag störande aktiv för att jag vet att jag snart förpassas till min sunkiga ettrummare och tristessen igen och jag vill få ut varenda droppe engagemang innan dess.

Skärp dig, Hamilton.

Jag har två favoriter inom Formel 1. Först och främst Ferrari-teamet, sedan Hamilton. Han är otroligt duktig. Därför blev jag ganska så less då Hamilton kör på Räikönnen så att både Ferraris förstaförare och min favoritförare är ute ur leken. Fan. Nu ligger till och med Kubica, som aldrig vunnit förut, före Hamilton på poänglistan samtidigt som Räikönnen ligger på en blygsam fjärdeplats.

Jag måste börja hänga med bättre i den här sporten, det är till och med roligare att se på än hockey. När jag var yngre hade jag inte tålamod att sitta och se på några bilar som kör runt i 70 varv, jag menar hur roligt låter det? Nu har jag upptäckt att jag är underligt road av det. Och jag är förvånad över det.

Hemma

Nu är jag hemma. Nu ska jag äta en Findus färdigrätt och sedan direkt i säng. Go for it.

Gud vad trevligt jag haft i kväll/natt. Först jag och Marina hos henne, sedan jag och Marina på Bittens, sedan jag och Marina hos Fredde med massor av folk. Det var roligt. Nu pep micron.

Det här var faktiskt roligt

Bild från http://www.1000apor.se
När jag såg den här bilden tillsammans med en artikel på 1000apor så skrattade jag högt för mig själv. Ett sånt där helt spontant skratt, där man inte sällan varit omedveten om skrattet och får fundera ett tag på vem det var som lät. Det brukar hända då jag sitter ensam, då märker jag inte själv när jag skrattar utan får spåra ljudet till att något jag själv såg var roligt för en stund sedan.

Den här bilden tillsammans med en liten intervju med Ulf von Roth om Josef Fritzls besök på en Stureplansklubb(Självklart är både bilden och intervjun helt påhittad) fick ett sådant litet skratt och samtidigt så tänkte jag för mig själv "Det är inte roligt, det är inte roligt, det är inte...". Man får ju inte skratta åt det hemska som hänt familjen i Amstetten. Och det gjorde ju bara att den blev ännu mer humoristisk. Ungefär som att klippa in Hitler med partyhatt och allt mitt i en Bar Mitzva. "Men herregud, det här är jättekul. Det här får jag inte skratta åt". Och sedan skrattar man så där riktigt hjärtligt och djupt eftersom situationen är så makaber.

Det är ju inte heller Josef Fritzl eller Hitler som är roliga i de sammanhangen, utan det är bara det oväntade med att se dem i situationen. Samtidigt har man ett behov av att skratta åt dessa händelser som inte längre går att förändra. Första skämten om Estonia hörde jag veckan efter katastrofen. Det var då människor utan direkt anknytning till någon på båten började återgå till sitt normala liv och för att få en distans till det hemska som hänt så skämtades det om det, precis som vi gör med alla händelser. Sådana skämt som får chockade blickar med lite vidöppna munnar innan personen inser att den inte kan hålla sig trots att situationen det handlar om inte är rolig.

När jag blir stor

Jag har fortfarande svårt för att förstå hur jag kunde bli så otroligt medioker. Jag väntar fortfarande på mitt genombrott. Jag har alltid gått omkring med en barnslig känsla av att det ska bli något mer av mig och den verkar inte vilja släppa.

Men vad ska jag bli stor inom egentligen? Skrivande, musik, politik, forskning? Den rockande, politikern som skriver krönikor på sidan om forskningen. Det vore något.

Ed Hardy

Jag är helt besatt av märket Ed Hardy. Jag avskyr märkeskläder och brukar hålla mig ifrån att köpa sådant skit, men det här är en fröjd för ögat. Alla kläder har tatueringsmotiv på sig och det finns både tröjor, klänningar, byxor, kepsar, väskor, skor... Och till och med för bebisar. I alla fall är det här ett märke som är alldeles för dyrt för mig. Men jag vill verkligen ha.

Evolutionen

Jag fick en helt underbar länk skickad till mig.
Den här serien svarar på alla frågor man kan tänkas ha om hur vi hamnade här. Den visar på ett otroligt övertygande sätt att evolutionsteorin bara är rent nonsens. Jag tycker att den är underbar och visar allt jag står för.

Eller inte. Det här är den värsta dyngan jag sett i ritad form.

Jag då?

Varför får Carolina Gynning, Emma Andersson och Linda Rosing så stor plats i media och till och med egna program? För att media-Sverige inte har upptäckt mig än. Då skulle det bli intressant tv, jag skulle ta upp annat än vad kändisar gör och inte gör och det skulle inte handla om mig. Inte hela tiden.

Egentligen är jag bara så fruktansvärt avundsjuk på dem. Och samtidigt förbannad över att man måste skapa sig ett varumärke som blåst innan man får en chans.