Bild från http://www.1000apor.seNär jag såg den här bilden tillsammans med en artikel på 1000apor så skrattade jag högt för mig själv. Ett sånt där helt spontant skratt, där man inte sällan varit omedveten om skrattet och får fundera ett tag på vem det var som lät. Det brukar hända då jag sitter ensam, då märker jag inte själv när jag skrattar utan får spåra ljudet till att något jag själv såg var roligt för en stund sedan.
Den här bilden tillsammans med en liten intervju med Ulf von Roth om Josef Fritzls besök på en Stureplansklubb(Självklart är både bilden och intervjun helt påhittad) fick ett sådant litet skratt och samtidigt så tänkte jag för mig själv "Det är inte roligt, det är inte roligt, det är inte...". Man får ju inte skratta åt det hemska som hänt familjen i Amstetten. Och det gjorde ju bara att den blev ännu mer humoristisk. Ungefär som att klippa in Hitler med partyhatt och allt mitt i en Bar Mitzva. "Men herregud, det här är jättekul. Det här får jag inte skratta åt". Och sedan skrattar man så där riktigt hjärtligt och djupt eftersom situationen är så makaber.
Det är ju inte heller Josef Fritzl eller Hitler som är roliga i de sammanhangen, utan det är bara det oväntade med att se dem i situationen. Samtidigt har man ett behov av att skratta åt dessa händelser som inte längre går att förändra. Första skämten om Estonia hörde jag veckan efter katastrofen. Det var då människor utan direkt anknytning till någon på båten började återgå till sitt normala liv och för att få en distans till det hemska som hänt så skämtades det om det, precis som vi gör med alla händelser. Sådana skämt som får chockade blickar med lite vidöppna munnar innan personen inser att den inte kan hålla sig trots att situationen det handlar om inte är rolig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar