Stvagninsvsrågitheer

Som vanligt, på mitt konflikträdda sätt, så måste jag börja med att skriva att det finns undantag från dem jag ska dissa i detta inlägg. Jag har träffat smarta människor som inte kan stava. Och jag har även några i min närmaste krets som jag aldrig skulle ha gett en chans om jag mött dem genom internet första gången.

För jag hyser nämligen en avsky för alla som inte kan stava som vuxna människor. Stor och liten bokstav kan jag ibland bortse från om resten är klanderfritt, men nrä någån stava såmm om de va tre år gamal så bli ja inte säskilt inträserad fö de e ett tecken på att alt itne e bra i hövve på dåmm. Det har ju dessutom visat sig att de som skriver på det sättet oftast har någon slags diagnos eller åtminstone är i behov av en.

Är man vuxen ska man kunna skriva svenska hyfsat bra. Självklart smyger sig alltid något stavfel in om man nått en viss hastighet på tangentbordet. Men jag anser mig skriva duglig svenska och jag är samtidigt en av de personer som är snabbast när det gäller att skriva på tangentbord som jag känner till, så argument som att det tar för lång tid att skriva så att andra förstår är inte hållbart. Jag står fast i min övertygelse att det i 99% av fallen är efterblivet. Den sista 1% har dyslexi och det är en diagnos jag tror på men som jag är övertygad om att det är fler som påstår sig ha för att man inte orkar lära sig skriva riktigt och läsa en bok ibland.

Unika Bionda Rosing

Linda Rosing, 35, har nu bara två killar kvar att välja mellan. Det påstår Aftonbladets tv-del i alla fall. Den ene ska vara 19 år gammal och den andre 22. Det är alltså åldersskillnader på 13-16 år.

Först tänkte jag att om en man gjorde samma val skulle han bli anklagad för att vara gubbsjuk. Men den tesen stämmer nog inte ändå. Det är jag som har fördomar om att kvinnor inte kan ha så mycket yngre killar, jag hade troligen inte reagerat på den åldersskillnaden om killen varit den äldre i förhållandet. Men jag har alltid sökt mig till äldre killar så jag utläser något svagt perverterat ur den åldersskillnaden då tjejen är den äldre, jag skulle känna mig som en pedofil om jag var med någon yngre(Och jag skulle visserligen vara en pedofil om jag var ihop med någon som var 16 år yngre eftersom den personen skulle vara 6 år gammal...).

Fast det vore inte helt ologiskt att Lindas mognadsnivå passar bra ihop med en 19-årings. Inte alls. Hon verkar vara en väldigt ytlig kvinna helt utan självkänsla och med ett stort bekräftelsebehov så det är mycket möjligt att hon kan hitta det hon söker i den här killen, som rent åldersmässigt skulle passa bättre ihop med hennes dotter men kanske är på samma nivå som Linda.

Fotoalbum

Men gud vad mycket hjälp jag får. Läs föregående inlägg och gör en insats!

För övrigt, fick ett tips av en person som brukar läsa min blogg utan att känna mig om att samla bilder på mig och annat intressant i anslutning till bloggen. Så nu har jag gjort det.

I spalten till höger, precis under min korta beskrivning om att jag försöker hitta min plats här i världen, finns en kategori som heter "Mer Eomin" och där kan man klicka på "Mitt fotoalbum" så hittar man både nya och gamla bilder, de flesta är på mig.

Några kompisbilder har jag inte dristat mig till eftersom jag alltid glömmer någon som kommer sitta där och undra varför jag inte ser dem som en vän och för att jag måste ha tillåtelse att lägga upp bilder på andra personer än mig själv. Och några bilder på mina djur har jag inte orkat slänga upp än. Kan ju berätta att de består av 3 mer eller mindre vita papegojor, en grå papegoja och en vit hund så behövs inga bilder på dem.

Kanske?

Jag går och grunnar på en idé om att ändra upplägget för bloggen litegrann. Tanken jag inte kan få ur huvudet är att ha olika teman för varje veckodag, litegrann som vissa dagstidningar har. Tanken är alltså att jag, om inspiration finnes, ska skriva om något inom kategorin den dag som den hör till och att jag självklart ska blogga utöver det och även kan skita i att uppdatera någon av dagarna om jag inte haft någon tankegång om något som passar temat.

Möjliga kategorier:
*Veckans nyheter - Aktuella händelser och åsikter om dem. Kan handla om en specifik händelse eller innefatta en lista över saker som varit extra roliga/viktiga/vidriga.
*Husmorstips och hushåll - Mina ungkarlstips om hur man kan underlätta vardagen och vilka knep jag använder. Som världens lataste människa samlar man ju på sig mycket konstiga ritualer kring hushållsbestyren.
*Skvaller - Om människor i min omgivning, kändisar och olika makabra rykten som florerar.
*Sammanfattning av positiva händelser under veckan. Som det där jag gjorde förut, där jag skulle lista olika saker som hänt som varit bra för att påminna mig själv om hur bra jag har det trots att jag har lätt att bli överdrivet bitter ibland.
*Mode - Jag tror det kan bli kul med rätt vinklingar. Och trots allt har jag ett stort modeintresse som egentligen bara handlar om att jag vill se bra ut, men jag har märkt att jag fanimej är bra på vilka produkter som gör vad och vilka stilar som gäller. Jag skulle vilja ha kategorin bara för att ha en ursäkt att skriva om det utan att verka som en fjolla som vill ha en modeblogg, för jag hatar verkligen modebloggar.
*Inne- och utelistan - Kommer bli verklighet varje söndag oavsett om planen med kategorier blir verklighet eller ej. Kommer handla om personer som jag har något för eller emot baserat på händelser den senaste veckan.


Vad tror ni? Ska jag fortsätta skriva enbart sporadiskt eller ska jag försöka mig på kategorier + sporadiskt? Åsikter mottages tacksamt i kommentarsfältet!
Lämna gärna förslag på andra kategorier som kan passa, den enda som är spikad är Inne- och Utelistan.

Självömkan på hög nivå

Trots dimsyn på ena ögat och diverse förkylningsåkommor så jobbade jag i går och det gick bättre än väntat, även om man blir lite långsammare då halva världen är dimmig och vacker. Men det fungerade, och jag behövde verkligen jobba eftersom jag kunnat ta så himla lite pass på grund av praktiken. Så jag kände mig stark inför dagens pass.

Men nu har jag inte bara inflammation i ett öga, nej det var inte tillräckligt, utan nu är det två! Nu är inte bara halva världen suddig, nu är hela det. Så för första gången under de två år jag jobbat på macken var jag tvungen ringa mig sjuk och hitta en som kunde ta mitt pass. Det är inte bra. Jag har en spärr mot att vara borta från jobbet eftersom man ställer till det för sina kollegor, hon som ersätter mig måste ju gå in på sin lediga dag. Dessutom förlorar jag väldigt mycket pengar på att vara hemma när det är ett pass med 7,5 timmars dubbel OB.

Och min nya mascara, som troligen är anledningen till att inflammationen spridit sig till höger öga, måste nog kastas. Och mascara är ju dyrt så det gör också lite ont i hjärtat att behöva slänga den efter en veckas användning.

Stackars mig. Nu när ekonomin och jobbet blivit indraget i det här är det fan berättigat med äkta självömkan.

De sjuka männen

Den senaste veckan har det ju varit stort pådrag i media om de respekterade männen som köpt sex av minderåriga och även våldtagit vissa av dem. En är regionschef inom ett stort företag, en annan är VD för att åkeri som förra året omsatte 30 miljoner kronor, en annan har jobbat med flera svenska kändisar och en sysslar med hästavel och spelverksamhet. Trots sina höga poster har de inte gjort några större ansträngningar för att försöka dölja sin snuskiga verksamhet.

Det är något fel i huvudet på människor som anser sig ha rätt att köpa sig till andra människors kroppar. När man dessutom ger sig på minderåriga som man har fördelen att ha ett halvt sekel mer erfarenhet än och riktar in sig på tjejer som redan mår dåligt så är det extra vidrigt. Tjejerna sålde sig visserligen frivilligt, men när allt urartade i våld är jag övertygad om att hot om att sprida bilder och filmer blev det som fick dem att återvända till snuskgubbarna.

Jag ska inte göra något längre utlägg om detta, två bloggar har redan skrivit detaljerat om det viktigaste och hängt ut personerna som är inblandade. Klicka på länkarna nedan om du är intresserad av att läsa mer av den sanning som media på grund av etiska regler är förbjuden att publicera i sin fulla form.

Politiskt Inkorrekt
Tortyrkammaren

Aftonbladet lade upp en liten bildserie för att visa lyckan då Magnus och Annika vann Let's Dance. Tyvärr underskattades kraften hos ordet kollaps och konfettins nyckfulla färd ner från taket, så jag vill inte påstå att det blev helt rätt det här. Visst ser det ut som att Annika i ren och pur glädje spyr på bild två? Att hon sedan tar sig över munnen på bild tre är ju pricken över i. Bra fotat och klippt, Aftonbladet!

Den förundransvärda kroppen

Less på allt tjat om sjukdom och allt gnäll? Då har du nog valt att läsa fel blogg den här veckan. Min förkylning är det enda jag upplevt förutom sängen och 500 sudokun så det är faktiskt det mest intressanta och framför allt det mest påtagliga jag upplever.

Den börjar i halsen, fortsatte till bihålorna, hade ont i ena örat en liten stund, den sedvanliga halvvägs-in-i-förkylnings-hostan dök upp i går kväll och nu är även mitt vänstra öga drabbat. Vaknade med feber och med helt igentäppt näsa vid 5-tiden i morse och gick upp och knarkade och tog alldeles för mycket nässpray och det kändes hela tiden som att jag hade något i ögat. Tillbringade en kvart med att försöka få ut det och insåg till sist att det bara kändes så, det fanns inget ovanligt i det. Så jag gick och la mig igen och lyckades somna trots skavet. När jag sedan vaknade igen tre timmar senare, återigen av nästäppa och feber, så kunde jag inte öppna det och det var slemmigt runt det. Ögat snorade lika mycket som näsan.

Och nu ser jag helt väck ut. Smart som jag var, innan det blivit riktigt ordentligt rött, så sminkade jag mig när jag skulle in till stan och handla förkylningsförnödenheter. Så nu har min mascara ögoninfektion på sig. Det vore ju lysande att få det i båda ögonen, eller varför inte få det igen om några veckor? Smart, som sagt.

På grund av förkylningen har jag sedan i måndags avverkat:
*Som vanligt medicinen mot nackvärken 4 gånger om dagen, som är Alvedon (2*500 mg paracetamol) blandat med ett starkare smärtstillande preparat.
*10-15 Ibumetin
*10 Rinexin
*2 flaskor nässpray
*22 piggelin (På riktigt, jag köper dem i 15-pack)
*3,5 påsar Vicks
*15 liter vatten
*En febertermometer
*Ett läkarbesök
*En uppsättning sängkläder som jag var tvungen byta på grund av febersvettningar
*3 serietidningar
*2 korsordstidningar

Mamma sa till mig att jag blir som en karl när jag är förkyld, jag tror hon hade den där gamla reklamen med en stackare som pratar om att förkylningar är värre än att föda barn i åtanke. Men jag är ännu gnälligare.

Jag ska bara sova, lösa soduko och läsa serietidningar. Måste bli frisk tills jag ska jobba i helgen. Trots att jag överdrivit som fasen bara för att jag är ömklig så känns de medkännande kommentarerna väldigt bra! Det är vid sådana här tillfällen man saknar någon som kan stryka en på huvudet och säga "Ja, du kommer nog dö. Håll ut!" och som kan hålla sig för skratt åt hur patetisk man är tills man inte ser. Sådant är äkta kärlek, äkta romantik!

På topp

Så hög var min feber tidigare i kväll. Rätt otroligt med tanke på att jag normalt ligger på 36. Hela kroppen skakade, det kom som i kramper som jag inte kunde hejda.

Jag är fascinerad över att vara förkyld för första gången på nästan ett år. Fascinerad och döende.

Döende

Anade i går, när det började sticka och svälla i halsen, att det inte skulle sluta bra. Och det gjorde det inte. Nackvärk i all ära, men förkylning... Ajajaj.

Jag känner mig döende. Jag har svårt att svälja och febern har rasat till och från under natten. Huvudet gör ont och det pulserar under skallbenet. Bihålorna försöker tränga sig ut genom pannan. Slemmet är outsinligt och halsen är så svullen att kräkreflexerna inte går att hejda. Kort och gott, jag är riktigt förkyld för första gången på ett år. Eller dödligt sjuk. Troligen både och, nu önskar jag bara ett snabbt och värdigt slut på detta.

Ännu en bra kväll

I går kväll gick jag ju över till en kompis och sedan låg vi tre stycken under täcket i hennes bäddsoffa och såg på Robinson och Hipp Hipp! (Jag har aldrig förut följt Robinson, men jag känner mig läskigt upprymd och nästan lite lycklig inombords när jag ser dem lida i stället för att glassa på en sandstrand).

Strax före 00.00 gick jag därifrån och satte mig på Subway, som vanligt, och åt min vanliga macka och läste igenom kvällstidningarna jag köpt tidigare. Kollade med sorg på alla fulla människor som knappt kunde gå och som betedde sig som svin mot personalen och kände mig innerst inne nöjd med att jag även under mina värsta stunder aldrig beter mig otrevligt. Kom sedan ihåg att min lillebror var ute och gick därför in en runda på stamkrogen och träffade på flera jag kände. En tjej frågade varför jag skulle gå igen, vad hade jag att förlora på att stanna?

Allt, tänkte jag, och sade adjö och gick ut. Sedan hann jag bara 100 meter bort och sedan slog det mig att min lägenhet är tragiskt tom och ödslig, så jag vände om och hängde undan jackan i garderoben. Sög på en öl, mest för sakens skull, och pratade med alla roliga personer jag hittade. Än en gång stod jag med förvåning och beaktade vad många underbara människor jag egentligen känner trots att jag ofta känner mig ensam.

Men jag insåg en sak. Trots att jag var nykter betedde jag mig precis som vanligt. Jag dansade, jag och en till försökte ordna en efterfest, när det inte gick följde jag med ett annat gäng för att äta och åkte i bagageluckan eftersom det var platsbrist och jag satt sedan på matstället tills de släckte och körde ut oss. Det var verkligen precis likadant som när jag druckit.

Det är bra. Ännu ett steg mot att bli nykterist. Och låt mig bara förklara att jag inte har alkoholproblem i den bemärkelsen som man tror att någon har då den funderar på att bli nykterist, jag har absolut inget sug efter alkohol och dricker högst 2 gånger i månaden. Mitt problem består i att jag blir så dålig efteråt och att jag allt för ofta bara har av och på, antingen är jag nykter eller så är jag alldeles för berusad.

Trots det vägrar jag ge upp, jag vill verkligen se om det finns något sätt för mig att inte passera gränsen med råge och om det finns något sätt att inte bli så himla dålig dagarna efter. För jag är nog inte redo att bli nykterist. Absolut inte för att jag känner något sug efter själva alkoholen, snarare drar jag mig för att dricka. Men det känns som att tigga om utanförskap, i lilla Härnösand är man en outsider om man inte dricker för det är den enda umgängesformen som existerar på helgerna. Och det är bra sorgligt, men sådana är spelreglerna. Frågan är ju bara om man orkar spela med när villkoren är att må dåligt 2-3 dagar efteråt.

Kanske, ändå

Jag har börjat må bättre och det beror enbart på att jag än en gång upptäcker att jag faktiskt har vänner så länge jag inte stänger in mig och låter bli att svara på sms. I går följde jag med ut på krogen och hade riktigt, riktigt roligt och i dag ska jag över till en kompis och bara slötitta på tv och vara bakis. Det här är ju livet. Om jag bara aktiverar mig, även fast det är drygt att gå till andra sidan av stan, så håller sig mörka tankar borta. Påminn mig nästa gång.

Att festa eller inte festa, det är frågan

Tanken var att jag skulle sitta hemma i kväll. Ta det lugnt, slötitta på tv och surfa runt på internet. I morgon däremot tänkte jag mig en liten krogrunda så jag ringde en kompis för att kolla festtempen. Och den var hög, men det gäller just i kväll och inte i morgon. Det bästa för mig nu är både att vila och att se till att göra roliga saker. Så nu gäller det bara att välja mellan två goda ting. Och intala mig själv att inte dricka mer än två öl.

Lägenhet?

Jag vill inte bo kvar i min lägenhet längre, jag vill ha en tvåa. Sedan jag flyttade in för snart 3,5 år sedan har jag samlat på mig så mycket rat att jag knappt får plats längre.

Det är en bostadsrätt och den är 37,5 kvm men den känns lite större på grund av bra planlösning. Det är mindre än 1 kilometer till centrum och 100 meter till Tempo och 100 meter till Shell. Hyran varierar med elförbrukningen, men den brukar landa på ungefär 2800:-. Det finns en reparationsfond på 850:-, tillräckligt för att måla eller tapetsera om i hallen som är det enda rummet som skulle behöva bli lite tillfixat. Köket var nyrenoverat när jag flyttade in och eftersom jag aldrig lagar mat skulle jag påstå att det fortfarande är det. Vitvaror och annat som kan bli kostsamt att byta ut fungerar prickfritt.

Så köp nu min lägenhet av mig. Kom igen! De 50 personer som besöker min blogg varje dag lär väl alla vara intresserade av en etta? De andra ettorna i huset som sålts den senaste tiden har gått för 25 000-30 000:-

Så värt det

Aftonbladets webfråga idag tycker jag är intressant. I samband med en artikel om att fetma förkortar livet drastiskt ställer man en fråga till läsarna; Är övervikt värt riskerna?

Som före detta extremt överviktig (BMI 47,5 år 2006 och idag BMI 25.7) kan jag ju berätta om att det verkligen var värt det. Jag menar, nog att jag visste att jag lekte med mitt eget liv, men jag ville bara inte gå ner i vikt trots att det var så otroligt lätt. Många forskningsrapporter pekar ju på att personer med ett BMI på över 35 inte kan gå ner på normal väg utan att gå upp det igen eftersom kroppen är övertygad om att den är normal och går in i ett svältstadie när man försöker göra sig av med överflödiga kilon. Men jag tyckte trots de stora riskerna för död och pina att det var värt det, för jag älskade verkligen att vara så stor att hjärta, leder och lungor knappt orkade med.

En annan sak som gjorde att det var värt det var ju att man fick sådana otroliga fördelar! Ingen ville ses ute med en, folk på stan stirrade, viskade och kastade glåpord efter en och att få något jobb eller en partner fanns inte ens på kartan. Och det är ju precis så varje människa vill ha det, inte sant?! Lycka är att vara en riktig outsider!

Självklart ljuger jag. Men vad fan tänker dom med frågan? "Är det värt det?". Då måste dom ju mena på att det ska finnas fördelar som överväger nackdelarna med att det är livsfarligt, och jag hittar inga fördelar. Men det är nog ännu ett bevis på hur korkade världen tycker att överviktiga är. "Oj, nej, när dom ställer frågan så där så inser jag att jag levt i sus och dus och inte tänkt på konsekvenserna!". Som överviktig tänker man alltid på var man är på väg och ligger sömnlös och tänker på hur man ska lyckas stoppa sig själv och sin kropp att ta åt sig mer kalorier. Tro mig. Men all forskning visar att det är inte bara att gå med i Aftonbladets dyra viktklubb och sedan löser det sig om man inte äter mer än ett visst antal kalorier om dagen, inte när man nått så höga nivåer av fetma.

Försäkringsbolag

Det är ganska deprimerande att min nackskada räknas som permanent nu när det gått ett år och att försäkringsbolaget nu ska börja utreda mig. Jag är lite rädd inför den här uppgiften, jag har aldrig hört något bra om försäkringsbolag när det gäller osynliga skador. Ärr har tydligen folk fått ut ersättning för ganska lätt, men nackskador har jag bara hört historier som handlar om livslånga strider om.

Jag hoppas det inte gäller mig. Den här skadan har förstört mitt liv tillräckligt mycket redan. Just nu ligger jag exempelvis ner och skriver, jag har inte tagit värktabletter sedan 11.30 och det är outhärdligt att bära upp huvudet. Ska gå ner på stan och äta något så att jag kan ta tabletterna och få två timmars lindring.

Ska posta en skadebeskrivning i dag och längre än så har vi inte hunnit, så jag tror inte jag hunnit göra något som kan förstöra för mig. Är det någon som har stridit med ett försäkringsbolag och vet något om vad jag borde göra redan i det inledande skedet?

Att döda en stad

Jag har väl allvarligt talat aldrig riktigt trivts i Härnösand. Det är en väldigt liten stad, 18 000 människor i tätorten, och det gör att jag alltid känner mig observerad. Som jag brukar säga, "Bara för att man är paranoid så innebär det inte att dom jävlarna inte är ute efter en". För jag är ganska säker på att det inte är inbillning. Jag vet ju allt om folk, så det är klart att de vet allt om mig. Har jag pratat med en kille på krogen en utekväll så får jag frågor från många olika håll om min civila status veckan efter.

Men det där kan jag leva med. Med lite viljestyrka kan jag se en liten trygghet i det. Det nya problemet med Härnösand är att staden är döende. Gallerix och Fanny, två av de få kedjorna som etablerat sig här, har avvecklats nu. Det ryktas om att fler är på väg ner i träsket, Wedins har ju åtminstone en utförsäljning som aldrig verkar ta slut och deras lokaler börjar bli väldigt tomma (Men det sörjer jag inte över, maken till hopplös affär...). De enda affärerna vi får hit är dyra florister, frisörer, märkesporslinsbutiker, pizzerior, en väskbutik... Alla branscher är så sjukt smala och alla utom frisörerna och pizzeriorna får lägga ner inom några år. Och de enda stora affärerna vi har är Lindex, H&M, Åhléns, Kicks, Dressman och Euro sko. Hur länge stannar de kvar?

Tyvärr har de flesta i min generation insett detta. Det pågår en stor utflyttning till andra svenska städer och framför allt Norge. Så Härnösand mister nytänkande entreprenörer, arbetskraft och köpkraft.

Och det enda kommunen gör för att markandsföra sig är att sätta ut ett stort flöte och bygga större fängelser så att vi får hit mer kriminella och kan bli kallade "Staden bakom flötet". Nej, Härnösand har blivit en stad som man lämnar. Snart måste även jag dra, jag kommer nog inte klara det här.

Justering

Jag har ändrat mig. L'amour à la francaise är den bästa låten som deltagit i Eurovision Song Contest. Alf Poier får lov att komma tvåa. Tack och lov att jag kom på att jag skulle skriva om mina favoriter i går så att jag nyupptäckte Les Fatals Picards underbara låt igen. Så nu har jag lyssnat på den non stop all ledig tid. Det är synd att det förra klippet inte visar den skallige lilla galna mannen som de hade med sig på scenen, därför lägger jag upp klippet från när de tävlade i finalen.

Det är väl inte så konstigt att jag blev kär i dem? Glädjefyllt framträdande, underbar låt som man inte fattar hälften av (Fast den handlar om olycklig kärlek, så långt är jag med) och dom gör mig bara så lycklig. Framför allt den rosa lilla skalliga mannen.

Nämen...

Jag har nog helt tappat mitt musikaliska öra. Jag förstår inte Malena Ernmans låt överhuvudtaget. Jag gillar opera, jag gillar inte discopop och jag hittar bara ingen själ i La voix. Men alla andra verkar göra det, och därför drar jag slutsatsen att jag är ute och cyklar.
Jobbade igår och missade tyvärr den, enligt mig, största svenska tv-händelsen i år. Vid 22-tiden kom dock två sms från vänliga själar som förstod att jag borde få information.

Sms 1: "Operajäveln vann"
Sms 2: "Operaslynan vann"

Det känns bra att vi åtminstone är tre mot världen. Och nej, jag tror inte vi har en chans i ESC. Om jag har rätt, och det vill jag tro att jag alltid har, så kommer folk i Europa vara lika oförstående som när Storbritannien skickade några färgglada och poppiga flygvärdinnor eller när Tyskland sjöng "Let's be happy and let's be gay" utan att fundera över att engelskans gay inte längre har innebörden färgglad.

Tysktalande länder brukar ju dock skicka riktigt udda och härliga bidrag. Mitt hatbidrag och mitt älsklingsbidrag framförs båda delvis på tyska.

Favoriten
År 2003
Land: Österrike
Artist: Alf Poier
Låt: Weil der Mensch zählt

Helt psykotiskt! Helt underbart! Den enda jag minns från ESC det året. Jag röstade faktiskt på honom. Riktigt många gånger.

Hatobjektet
År: 2000
Land: Tyskland
Artist: Stefan Raab
Låt: Wadde hadde du de da

Vad hade du då? En riktigt störig och dålig låt. År 2000 var ett guldår, det bästa ESC-året någonsin men det här bidraget var säreget kasst.

Bubblare
År: 2007
Land Frankrike
Artist: Les Fatals Picards
Låt: L'amour a la francaise

Näst efter Alf Poier är det här den bästa låten som bidragit. Den är så skitbra att det knappt är klokt. Blandat franska och engelska. Älskar när dom sjunger "Let's do it again again again again". Det är så... gay. I den där glada och mysiga bemärkelsen som Tyskland brukar mena.

Dödshjälp

Jag har förstått att det pågår en vild debatt om aktiv dödshjälp efter det påstådda mordet på den lilla bebisen, Linnéa. Jag tänker inte lägga mig i huruvida aktiv dödshjälp är rätt eller fel (Men det är fel), men det viktiga i det här fallet tycker jag ändå är att föräldrarna själva inte verkar ha fått bestämma när och hur deras dotter skulle lämna livet. Någon annan tog beslutet.

Är en människa för ung eller för medvetslös för att själv fatta beslutet måste man väl ändå invänta anhörigas klartecken? Borde inte åtminstone det vara självklart även om man anser att aktiv dödshjälp är rätt?

Gud vad less jag är.

Internationella kvinnodagen

Den här dagen är förjävlig om man tänker över anledningen till varför den existerar. Än idag, i Sverige, har inte kvinnor samma lön, samma rätt till sjukvård, inte samma tillgång till styrelserummen. Eftersom det är så konsekvent kan det inte vara en slump att det finns fler styrelseordföranden som heter Göran än styrelseordföranden som är kvinnor.

Den här världen ska jag ut i. Det ligger i mitt största intresse att könsmaktsordningen en gång för alla bryts, både för att jag ska ha samma möjligheter som män och för att män ska ha samma möjligheter som mig. För nog finns det förtryck åt andra hållet också, män är diskriminerade på många traditionella "kvinno-områden" som barn, vårdyrket osv. Men det är inte, som många verkar tro, ett bevis på att jämställdhetsdebatten är skitsnack, det visar bara ännu mer på att vi måste se till att bryta med de gamla idealen.

Det hänvisas ständigt till att det skulle finnas biologiska skillnader, men den enda kända undersökningen (Från 1982) som visat att det fanns någon som helst skillnad mellan mäns och kvinnors hjärnor (Den pekade på att kvinnor hade större hjärnbalk) har man inte kunnat upprepa resultaten från trots att man försökt i dryga 40 studier. Alltså kan man säga att det inte finns några belägg för att vi i grund och botten är olika, utan det enda vettiga är att könen blir olika på grund av omgivningens fostran.

Som någon smart människa skrev på Aftonbladets debattsida idag; Kvotering är inte rätt väg att gå, så vi måste stoppa inkvoteringen av män på betydande poster.

Statistik

Det finns bara 11 länder i världen, bland annat Sverige, där över 30 procent av det nationella parlamentet består av kvinnor. Samtliga har använt någon form av kvotering.

I den privata sektorn är 80 procent av cheferna män, medan 60 procent av de anställda är män. I den offentliga sektorn är 60 procent av cheferna män medan bara närmare 30 procent av de anställda är det.

I Sverige utgör män...

67 procent av landshövdingarna

54 procent av statssekreterarna

50 procent av statsråden.

77 procent av myndighetscheferna

77 procent av justitieråden

57 procent av riksdagsledamöterna

81 procent av regeringsråden

73 procent av överåklagarna

87 procent av polischeferna

100 procent av chefsredaktörerna

(Statistik från 1999)

Tokfärsk statistik

(Källa Aftonbladet)

I Sverige utgör män...

65% av mediacheferna (Förbättring sedan 99!)

72.9% av bilägarna

96,5% av VD:arna i börsbolagen

84,7% av biskoparna

57% av landshövdingarna (Förbättring sedan 99!)

59,4% av domarna

51,9% av statsråden (Försämring sedan 99!)

"Människans bästa vän - Kvinnan"
- Erik och Mackan

Jag lovade att vara nykter en månad från 8 februari. Nu är det den 7 mars och en månad har gått och nu är jag inte nykter längre. Bra jobbat Eomin!

Återkommer om det blir ett nytt nykterhetslöfte.

Störig reklam

- Vad är ett barn?
- BAAAAAARN!
- Vad är en by?
- BYYYYYYYYYYY!
- Ja det här är frågor som...
-BAAAAAAAAAAAARNBYYYYYYY!
- Ja det är SOS barnbyar det.

Vad fan tänkte dom när dom gjorde den här radioreklamen?

Jag har bestämt mig!

Sarah Dawn Finer är min favorit i Melodifestivalen i år. Jag har hört mindre än 30% av bidragen, men hur mäktig var inte hennes låt? Vid tonartshöjningen är den ju fulländad! Förra låten hon deltog med var jävligt mesig, men den här rensar luften mellan oss Sarah. Nu börjar en underbar vänskap.

Rik?...

För övrigt är jag sjukt less på att ständigt höra att jag är "rik" och har tur som har mycket pengar. Jag har för det första inte särskilt mycket pengar om man kollar på vad en snittlön för en 140 timmars arbetsmånad ligger på, jag har mindre pengar än det att röra mig med per månad. Då måste man även räkna med att jag, detta är ingen överdrift, har 200 arbetstimmar per månad (Jobb/Praktik/Skola). Utöver detta, ej medräknat, ska det finnas tid att göra läxor på.

Jag skulle tycka att jag var ganska rik om jag hade tid att vara ledig på helger och faktiskt umgås med folk. Det känns som att jag knappt har någon bekantskapskrets längre eftersom jag hela tiden nobbar med frasen "Jag kan inte, jag jobbar. Gärna en annan gång!". Jag har inte tid att odla något intresse, jag skulle exempelvis vilja gå en danskurs eller börja med skytte igen. Läxorna blir liggande som äckliga små kryp som äter sig in i hjärnan på mig och ökar på stressen. Och min lägenhet ska vi inte tala om, jag bara kommer hem, slänger av mig diverse kläder där jag står och ramlar sedan omkull på säng eller soffa.

Har även fått höra att jag inte har något att må dåligt över "som har så mycker pengar"(Som sagt, det är inte så himla mycket om man sätter det i proportion). Min kompis Tobbe (Som jag aldrig träffar eftersom jag inte har tid att åka till staden han bosatt sig i) sade till mig för ett år sedan att pengar inte är lycka och jag argumenterade emot det. Då. Nu vet jag att han hade rätt. Jag kanske vore problemfri om jag hade funnit en Triss-vinst och fick 25 000:-/månad i 25 år, så att jag slapp göra något jag inte ville. Men det här är faktiskt inte lycka. Så jag är less på att bli förebrådd för mitt shoppande, för det är allvarligt talat det som håller min näsa ovanför vattenytan.

Och jag vill bara påpeka att det här inte på något sätt har med någon av mina sysselsättningar att göra. Jag trivs egentligen skitbra med alltihop, men jag orkar bara inte med min livsstil just nu och det har absolut ingenting med mina arbetsgivare att göra, de samarbetar så långt de bara förmår.

Och jag vill påpeka en gång till att ingen behöver känna sig träffad av detta, det är flera som påpekat saker runt detta för mig och jag är bara spyless på att känna ett behov att försvara min ekonomi. Här är hela försvaret, så lägger jag av med det och låtsas vara rik i stället.

Livskvalitét en måndagskväll stavas:

S U S H I

Snatteri

Jag kanske är gammalmodig, men jag förstår inte grejen med snatteri. Oftast handlar det inte om personer som är fattiga eller missbrukare, de senare brukar om något ägna sig åt stöld i stället(Då man stjäl saker för ett belopp över 800 kronor). Den vanligaste snattaren är enligt statistiken en ung kvinna, men då måste man ta in i beräkningen att snattare måste tas på bar gärning och att de butiker som har hjälpmedel som underlättar detta oftast är klädbutiker (Som har larm, larmbågar, videoövervakning och närhet till väktare) som riktar sig till en yngre målgrupp.

63700 butiksstölder anmäldes 2008. Och med tanke på att arbetsgivarorganisationen Svensk Handel har 21 000 affärer registrerade som sina medlemmar kan man kanske anta att det finns ungefär 30 000 butiker i Sverige. Det inträffar alltså 2.12 butiksstölder per butik/år. Min bild stämmer dock inte överens med detta. En stor del anmäls aldrig eftersom de ertappas och hinner återställa varan innan de kan blir gripna. Andra låter man gå för att inte riskera sin egen säkerhet. Vissa sticker. Min bild pekar snarare på flera fall av snatteri och försök till snatteri per butik/dag. Och jag märker en stor skillnad i målgrupp mellan de olika ställena som jag är på. På macken är det ofta män över 30, på klädbutiken jag praktiserar på denna period är det mest tjejer under 20.

Det är där jag slutar förstå det. Jag kan bara inte förstå de yngre snattarna som förstör sina liv för de där häftiga byxorna de skulle få råd till om de slutade tjuvröka. Inom många tonårsgrupper har det blivit häftigt att snatta. Det är en adrenalinkick och ger samtidigt status. Men när de väl åker fast hamnar det i deras straffregister. De kommer vara utestängda från jobb inom handeln flera år. Och även om det inte är deras dröm så finns det fler yrken som kräver ett straffregister som är fläckfritt eller åtminstone inte blivit påfyllt sedan flera år.

Var finns det långsiktiga tänkandet? Och vad är grejen? Anledningen till att jag tycker så mycket om att dra hem nya grejer är ju att jag kan känna att jag förtjänat det. Att det är på grund av att jag kan köpa mig lite snabb livskvalitet i prylar som jag jobbar/studerar/praktiserar nästan varje dag. Det skulle inte finnas någon som helst njutning i en vara som jag inte betalat för genom att slita.

Hej, jag är medlem av Alliansen och...

... jag vet, det är förjävligt, men vi har bara inte råd att låta alla lata långtidssjukskrivna gå hemma. Och egentligen, vem tror egentligen att de flesta är sjuka på riktigt? Har vi inte alla velat vara hemma från jobbet ibland? Höhö. Och SAAB sedan... Okej, ganska många människor blir arbetslösa och ett av Sveriges största företag kanske går i konkurs, men jag tycker verkligen inte att svenska staten ska bidra med några pengar. Varken nu eller till de som blir arbetslösa.

Men en glad nyhet är ju att vår kronprinsessa ska gifta sig! Räcker 25 miljoner kronor? Eller vill ni ha mer? Klart flickebarnet ska få ett fint bröllop! Jajamen. Hon är ju inte direkt en sådan där bidragstagare som lever på statens pengar, så något ska ju hon också få...

(Detta kallas ironi)