Stvagninsvsrågitheer

Som vanligt, på mitt konflikträdda sätt, så måste jag börja med att skriva att det finns undantag från dem jag ska dissa i detta inlägg. Jag har träffat smarta människor som inte kan stava. Och jag har även några i min närmaste krets som jag aldrig skulle ha gett en chans om jag mött dem genom internet första gången.

För jag hyser nämligen en avsky för alla som inte kan stava som vuxna människor. Stor och liten bokstav kan jag ibland bortse från om resten är klanderfritt, men nrä någån stava såmm om de va tre år gamal så bli ja inte säskilt inträserad fö de e ett tecken på att alt itne e bra i hövve på dåmm. Det har ju dessutom visat sig att de som skriver på det sättet oftast har någon slags diagnos eller åtminstone är i behov av en.

Är man vuxen ska man kunna skriva svenska hyfsat bra. Självklart smyger sig alltid något stavfel in om man nått en viss hastighet på tangentbordet. Men jag anser mig skriva duglig svenska och jag är samtidigt en av de personer som är snabbast när det gäller att skriva på tangentbord som jag känner till, så argument som att det tar för lång tid att skriva så att andra förstår är inte hållbart. Jag står fast i min övertygelse att det i 99% av fallen är efterblivet. Den sista 1% har dyslexi och det är en diagnos jag tror på men som jag är övertygad om att det är fler som påstår sig ha för att man inte orkar lära sig skriva riktigt och läsa en bok ibland.