Så värt det

Aftonbladets webfråga idag tycker jag är intressant. I samband med en artikel om att fetma förkortar livet drastiskt ställer man en fråga till läsarna; Är övervikt värt riskerna?

Som före detta extremt överviktig (BMI 47,5 år 2006 och idag BMI 25.7) kan jag ju berätta om att det verkligen var värt det. Jag menar, nog att jag visste att jag lekte med mitt eget liv, men jag ville bara inte gå ner i vikt trots att det var så otroligt lätt. Många forskningsrapporter pekar ju på att personer med ett BMI på över 35 inte kan gå ner på normal väg utan att gå upp det igen eftersom kroppen är övertygad om att den är normal och går in i ett svältstadie när man försöker göra sig av med överflödiga kilon. Men jag tyckte trots de stora riskerna för död och pina att det var värt det, för jag älskade verkligen att vara så stor att hjärta, leder och lungor knappt orkade med.

En annan sak som gjorde att det var värt det var ju att man fick sådana otroliga fördelar! Ingen ville ses ute med en, folk på stan stirrade, viskade och kastade glåpord efter en och att få något jobb eller en partner fanns inte ens på kartan. Och det är ju precis så varje människa vill ha det, inte sant?! Lycka är att vara en riktig outsider!

Självklart ljuger jag. Men vad fan tänker dom med frågan? "Är det värt det?". Då måste dom ju mena på att det ska finnas fördelar som överväger nackdelarna med att det är livsfarligt, och jag hittar inga fördelar. Men det är nog ännu ett bevis på hur korkade världen tycker att överviktiga är. "Oj, nej, när dom ställer frågan så där så inser jag att jag levt i sus och dus och inte tänkt på konsekvenserna!". Som överviktig tänker man alltid på var man är på väg och ligger sömnlös och tänker på hur man ska lyckas stoppa sig själv och sin kropp att ta åt sig mer kalorier. Tro mig. Men all forskning visar att det är inte bara att gå med i Aftonbladets dyra viktklubb och sedan löser det sig om man inte äter mer än ett visst antal kalorier om dagen, inte när man nått så höga nivåer av fetma.