Snatteri

Jag kanske är gammalmodig, men jag förstår inte grejen med snatteri. Oftast handlar det inte om personer som är fattiga eller missbrukare, de senare brukar om något ägna sig åt stöld i stället(Då man stjäl saker för ett belopp över 800 kronor). Den vanligaste snattaren är enligt statistiken en ung kvinna, men då måste man ta in i beräkningen att snattare måste tas på bar gärning och att de butiker som har hjälpmedel som underlättar detta oftast är klädbutiker (Som har larm, larmbågar, videoövervakning och närhet till väktare) som riktar sig till en yngre målgrupp.

63700 butiksstölder anmäldes 2008. Och med tanke på att arbetsgivarorganisationen Svensk Handel har 21 000 affärer registrerade som sina medlemmar kan man kanske anta att det finns ungefär 30 000 butiker i Sverige. Det inträffar alltså 2.12 butiksstölder per butik/år. Min bild stämmer dock inte överens med detta. En stor del anmäls aldrig eftersom de ertappas och hinner återställa varan innan de kan blir gripna. Andra låter man gå för att inte riskera sin egen säkerhet. Vissa sticker. Min bild pekar snarare på flera fall av snatteri och försök till snatteri per butik/dag. Och jag märker en stor skillnad i målgrupp mellan de olika ställena som jag är på. På macken är det ofta män över 30, på klädbutiken jag praktiserar på denna period är det mest tjejer under 20.

Det är där jag slutar förstå det. Jag kan bara inte förstå de yngre snattarna som förstör sina liv för de där häftiga byxorna de skulle få råd till om de slutade tjuvröka. Inom många tonårsgrupper har det blivit häftigt att snatta. Det är en adrenalinkick och ger samtidigt status. Men när de väl åker fast hamnar det i deras straffregister. De kommer vara utestängda från jobb inom handeln flera år. Och även om det inte är deras dröm så finns det fler yrken som kräver ett straffregister som är fläckfritt eller åtminstone inte blivit påfyllt sedan flera år.

Var finns det långsiktiga tänkandet? Och vad är grejen? Anledningen till att jag tycker så mycket om att dra hem nya grejer är ju att jag kan känna att jag förtjänat det. Att det är på grund av att jag kan köpa mig lite snabb livskvalitet i prylar som jag jobbar/studerar/praktiserar nästan varje dag. Det skulle inte finnas någon som helst njutning i en vara som jag inte betalat för genom att slita.