Blogg av Eomin och Smilla

Idag är det inte bara Eomins blogg, idag är det Eomins och Smillas. Vi skriver detta gemensamt. Vi lever förvirrande liv just nu. Allt är upp och ner. Tanken slog oss till sist, vi förstod vad vi behövde; Vi behövde fly. Till Stockholm. Vi ska på Pride, vi ska tatuera oss, vi ska shoppa i underliga butiker på bakgator och vi ska supa oss så fulla att vi kommer ha problem att hitta in i tunnelbanevagnarna trots att vi sitter på perrongen.

Ja. Vi har helt klart kommit på ett vuxet sätt att hantera detta på. Vi tänker glömma livet för en helg, livet i Härnösand som bara medför förvirring.

Jag, Eomin, är kär. I samma person som vanligt, i samma person som jag aldrig verkar kunna, och inte vill, släppa taget om och som jag känner mig så underligt trygg och otrygg med på samma gång. Jag är glad att du finns och jag saknar dig.

Jag, Smilla, behöver få komma bort och låtsas att allt här hemma är som vanligt och att inga av dom förvirrande momenten egentligen existerar.

Vi ska helt enkelt låtsas att livet är precis så simpelt som vi tänker göra det till under den här helgen.

Bimbo

När jag gick på stan för några veckor sedan passerade jag ett sådant där svart och deprimerat gäng ungdomar. Ni vet hur dom brukar se ut, svart hår med lite lila och rosa och blått i, långa svarta rockar, Dr.Martens på fötterna. En av killarna kör en klassiker och hostar till och får hosten att låta precis som "Bimbo!". Hela gänget fnissar och kollar på mig.

Jag blev helt ställd. Varför kallar dom mig bimbo, jag ser ju ganska punkig ut. Sedan såg jag min spegelbild i ett skyltfönster. Och insåg att de små asen hade rätt. Jag ser verkligen ut som en bimbo. Rebellen har försvunnit, det är bara en fjolla kvar. Men på insidan ser jag ju fortfarande ut som dom där små emokidsen, någonstans längs vägen blev jag bara vuxen och insåg att jag inte skulle få några jobb med mitt kolsvarta hår eller min knallröda sidecut. Bilden till höger är från när jag var ungefär 16 år gammal.

Så i stället blev jag en blond tjej som alltid har klänning eller kjol och som alltid är väldigt noga med makeup. Att bli kallad bimbo av dem som jag en gång såg ut som gjorde lite ont för det fick mig att inse vilka signaler jag sänder ut. Och jag gillar inte att vara en bimbo, jag är ju en rebell.

Och jag känner mig väldigt depressiv i natt.

Guldlock

Marina tycker att jag ser för porrskådespelisk ut i mitt långa hår. Personligen måste jag säga att jag tycker det är riktigt snyggt, jag kan knappt vänta tills mitt riktiga hår blivit så där långt. Så länge får jag nöja mig med att använda det här löshåret, som visade sig se riktigt hyfsat ut, ibland. Jag är så otroligt less på att vara korthårig!

.....

Jag har just nu på mig en skjorta i storlek 36. Den är ju hur liten som helst, och jag kan ha den! Klänningen jag köpte i storlek 38 sitter också helt perfekt. Jag är lycklig!

För många aborter?

Staten tillsatte en utredning om hur man ska få ner antalet aborter. Bland annat vill man, framför allt kristdemokraterna, ha ett register där man lagrar personuppgifterna om alla som genomför en abort och jag kan inte riktigt förstå nyttan i det eftersom det redan finns ett register med uppgifter som inte går att binda till specifika personer men ändå ger ett bra statistiskt underlag. Andra slutsatser utredningen kom fram till, som gratis preventivmedel, verkar mer vettigt.

Jag tycker det är väldigt underligt att påstå att det utförs för många aborter i Sverige. Det känns som att den kvinna som hellre genomgår en abort än att ta hand om ett barn knappast skulle vara en lämplig förälder vid den tidpunkten i livet. Jag har själv förskonats från att behöva göra det valet, men jag har förstått att abort inte är en helt smärtfri eller psykiskt lätt process. Jag kan bara dra slutsatsen att det utförs precis rätt antal aborter, för att ta bort en klump som ännu inte blivit en människa känns mer humant än att förstöra två människors liv. För att behöva bli förälder utan att vilja och att vara ett oönskat barn kan knappast vara humant. Fortsatt fri abort och fortsatt anonymitet!

I denna ljuva sommartid

Varje år återkommer det. Det vidriga sommarmodet. De riktigt varma dagarna så går folk omkring i centrum och i affärer i kläder som man vanligtvis inte visar sig i annat än på en avskild del av stranden. Jag tycker det är lätt obehagligt att mötas av en riktigt ful och djup urringning eller en man med bar överkropp, jag vet inte riktigt var jag ska titta. Hur jag än försöker värja mig så återkommer blicken hela tiden till den lätt pinsamma nakenheten. Det spelar ingen större roll om det är en vältränad person eller en som kan räknas till kategorin mindre estetiskt tilltalande, i båda fallen är jag rädd att de ska få för sig att jag blir galet attraherad bara jag kollar på dem.

Värst är det när jag möts av de här intrycken när jag står i kassan. Jag anstränger mig så hårt för att verka oberörd att jag blir ovanligt överdriven i mitt uppförande. Jag ler överdrivet mycket, pratar nästan i falsett och skrattar onaturligt högt. Jag försöker fästa blicken vid kassan och få det att verka som att något jätteintressant är på gång på min skärm. Jag koncentrerar mig på det samtidigt som blicken under tiden vandrat tillbaka till urringningen/ölmagen. Jag kommer på mig själv och överger planen med att stirra på kassan eftersom den tydligen inte fungerar. I stället försöker jag verka jätteintresserad av hur läget ser ut i butiken. Kollar mig runt. Ska passera objektet i fråga med blicken och kör fast än en gång. Vrålstirrar på urringningen/ölmagen onormalt länge. Kommer på mig själv igen och känner mig tvingad att säga något krystat om något annat, till exempel kvittot. Samtidigt som jag säger det så tittar jag inte personen i ögonen mer än alldeles snabbt. Resten av tiden stirrar jag på den utmärkande kroppsdelen.

Och så gick det alltså till när alla halvnakna kunder fick för sig att jag är lesbisk/intresserad av gubbar med stor ölmage. Mitt fnittrande och överdrivna sätt kan nog bara tolkas som att jag står och är otroligt attraherad medan jag egentligen anstränger mig för att verka oberörd av personens blottade kroppsdelar.

Det är starkt omänskligt att vakna klockan 06 på en söndag. Det gör kroppsligt ont, min kropp tror att det fortfarande är natt.

Anders flamma

Anders Eklund har skrivit i några formella papper att en kvinna som nu visat sig vara gift på annat håll är hans flickvän. Vad gör Aftonbladet? Dom låter självklart Englas mamma, Carina Höglund, skriva ett öppet brev till denna kvinna som inte är Anders Eklunds flickvän. Jag kan väl inte riktigt förstå varför man vill umgås med en barnamördare men jag förstår inte heller varför Englas mamma ska få rätten att berätta för människor som närmar sig Anders hur korkade de är i jämförelse med henne.

Känns som att det blivit en konstig grej av det här. I Sverige har vi fått många b-kändisar nu; Robinson-Jesus, Baren-Robban och Engla-Carina

Hoppsan

Jag råkade visst shoppa lite idag. Men till mitt försvar måste jag säga att jag känner mig otroligt lycklig så här i efterhand.

Halva mig

Nu har halva jag försvunnit, nu har jag gått ner 50% av vad jag vägde för 2,5 år sedan. Jag väger alltså 71 kg och har gått ner 71 kg. Jag är 1.73 meter lång så det gör att jag har ett synnerligen normalt BMI på 23.7.

Jag vet att jag tjatar om det här, men jag är bara så lycklig och tacksam över att det har gått så här bra för mig. För 2,5 år sedan visste jag att jag var döende, det var bara en tidsfråga för mitt hjärta orkade inte längre. Och om jag inte hade dött inom en rimlig tid av fetman så hade jag troligen tagit mitt liv. Att vara så stor är inget liv, okända människor hånade mig och jag var för tung för att orka röra mig. Oftast satt jag bara inne för att slippa världens blickar och slippa ledvärken som blev följden av fysisk aktivitet. Just för att jag var så inställd på att döden var det enda alternativet så är jag idag så lycklig över att få se normal ut och orka leva. Och jag vill aldrig glömma hur det var för med det i minnet kan jag verkligen uppskatta livet nu.

En annan anledning till att jag vill berätta om det här är för att jag vill att folk ska inse att jag är likadan nu som då trots att jag idag får ett respektfullt bemötande av de flesta till skillnad från då. Då kunde okända människor känna att de hade rätt att berätta för mig hur äcklig jag var, precis som att jag var en idiot som inte förstod själv hur jag såg ut. Jag är inte en bättre människa idag men ändå behandlas jag som att jag är det, och det är sjukt.

Förändringens vindar

Jag är mitt uppe i en pågående förändring. Det är sommaren, den gör underliga saker med min kreativitet. Men jag har börjat fundera på hur moget det egentligen är att vara piercad. Jag är 22 år gammal och vill bli sedd som en seriös person. Jag har ju redan förstört mycket av det genom att bli blondin och det känns som att jag förvärrar situationen genom att ha en ring i näsan. Dessutom passar den inte riktigt ihop med min övriga stil, på 50/60-talet var det ju inte så vanligt med piercings.

Därför frågar jag som vanligt er som läser bloggen. Vad ska jag göra? Ska jag sluta visa vilken oerhörd rebell jag är och ta ur piercingen? Eller stör den inte så mycket? Är den till och med klädsam? Gah, jag vet i alla fall inte.

Möbleringen i bilder

Äntligen! Nu slipper jag kånka runt på några fler möbler och sista turen till förrådet i källaren är avklarad. Nu är det helt otroligt rent och fint uppe i min lilla lägenhet och allrummet har aldrig sett så strålande ut. Jag är stolt över mig själv. Vem hade kunnat ana att en sådan beslutsamhet rymdes inom min lekamen? Okej jag ska sluta spela ödmjuk, jag hade faktiskt kunnat ana det. Jag gör ju ofta liknande saker även om det här är det som blivit mest synbart lyckat, folk brukar sällan upptäcka hur fin min välsorterade garderob eller hur bra rensningen i förrådet blev.

Den här texten ser troligen konstig ut för de som läser mina blogginlägg på Facebook, jag måste få påpeka att inläggen som visas som "notes" egentligen är RSS-feeds från min blogg på www.eomin.se.

Soffhörnan.

Sängen och mina nya gardiner
(Massiva vuxenpoäng att köpa gardiner, kände mig så jävla gammal att jag tog fram dom två gosedjuren jag inte har samvete att lägga i ett kallt förråd och la dom på sängen för att väga upp lite)

Mitt nymonterade skrivbord och bokhyllan som borde ha blivit avlivad för många år sedan. Den måste bytas ut.

Kvitto?

Varje kund som passerar kassan blir tillfrågad om denne vill ha kvitto. Anledningen till detta är att det är väldigt krångligt att ge dem kvitto ifall de skulle glömma det och komma tillbaka senare så då är det lika bra att fråga varje person eftersom man inte kan veta vad som behöver redovisas.

Det härliga är att de flesta lagt sig till med fraser som de tycker är roliga i samband med att man frågar. 70% svarar antingen "Du får det av mig", "Nej, men kan ändå inte göra avdrag!" eller "Lägg det i arkivet!". Sedan kollar de på mig alldeles hoppfullt och väntar på att jag ska vika mig dubbel av skratt över fyndigheten. Och jag har inte samvete att berätta för dem att de är den trettiofjärde den timmen att säga samma sak, nej, jag småfnittrar och säger något intränat tillbaka så att de inte ska känna sig dumma.

Dom här fraserna har verkligen börjat gå mig på nerverna. Big time.

Jag drömmer om Grodan Boll.

Grottmänniskan framträder

Under mitt pågående försök att möblera om och få en lite mer dräglig tillvaro i min alldeles för trånga lägenhet så hittar jag igen många gamla skatter. Jag har insett att jag måste ha riktigt taskig genmassa för jag har inte kommit ett enda steg bort från samlarstadiet. Jag samlar verkligen på mig allt. Identifikationsarmbanden från sjukhusvistelser, prislappar från kläder där storleken på kläder jag blivit förvånad över att komma i står, anteckningar från politiska kurser jag gick för flera år sedan, den fula porslinskatten jag hittade i källaren i huset vi bodde i när jag var 3...

Och vad gör jag i det här läget, när det inte får plats längre? Slänger jag det? Nej. jag packar ner alla dessa små underliga minnessaker i kartonger och slänger ner dom i källaren. För kasta dem kan jag inte, det vore som att kasta bort mina minnen. Som sagt, jag har inte kommit långt från samlarstadiet.

Helvete!

Varför kom jag på den här idén? Jag hade kunnat vara social och ha trevligt i stället, men icke, möbleringsinspirationen tog överhanden. Jag är en idiot.

Dåliga idéer

En dålig idé kom till mig efter jobbet. Jag skulle möblera om minsann. Så nu sitter jag i en lägenhet som är mer katastrofal än vanligt och har precis byggt ihop ett skrivbord från IKEA. Jag måste säga att jag är en väldigt händig person, nog för att jag lyckades hugga in en skruvmejsel i fingret och skruva fel några gånger men jag lyckades i alla fall komma på hur skiten skulle sitta ihop utan manualen. Manualer är fusk, riktiga män bygger ihop möblerna utan den.

Jag har kommit på en annan dålig idé. Jag ska sluta snusa. Snart. Måste bara hämta andan först och bygga upp ordentligt med motivation.

Baka, baka liten kaka

Öppning i morgon. Om 6 timmar ska jag vara på jobbet, fräsch som en nyponros och redo att baka dagens omgång med bullar. Och kul ska det bli, öppning är fortfarande mitt favoritpass enbart för att det är ett ovant pass som kräver mycket av en dålig bagare som jag.

Jag borde ha lagt mig tidigare, men jag hade så trevligt med Fia (Länk längre ner i högerspalten) att sömn helt enkelt inte blev något att prioritera.

Stranden!

Här kommer jag! Vi har inte setts på ett år, men nu är det bara du och jag. Det är min enda lediga dag den här veckan i morgon, så då jäklar. Synd bara att jag verkligen inte lyckas sova, jag blir hämtad om 4 timmar.