På sjukhus

Okej, anledningen till att jag inte är hemma och plötsligt har så äckligt mycket tid över till internets underbara värld är att jag ligger inlagd på sjukhus sedan i går. Jag kommer stanna till åtminstone måndag, i värsta fall längre. Det beror på nackskadan jag drog på mig för över ett år sedan så det är inget allvarligt egentligen. Jag håller bara på att avlida av uttråkning och har väldigt ont i just nacken.

Vapen mot tristessen:
*Larson!
*Kalle Anka Pocket
*Bärbar dator
*Krysstidning
*Aftonbladets och Expressens söndagsbilagor.
*Krysstidning
*Knasen
*Kalle Anka
*Godis
*Mat
*Sömn

Opp och ner, ner och opp

Allt är så galet just nu. Jag kan inte umgås med personen jag vill umgås med den här veckan och jag kommer troligen ha ont i nacken så det förslår. Men trots allt finns det en person som jag vill umgås med hellre än allt annat. Hur ofta händer det att jag vill det? Inte ofta.

Mitt horoskop, ställt av 1000apors kunnige astrolog, bådar inte gott. Men det ante mig att det skulle gå den vägen liksom.

Personen som behövde saken

Jag ska göra något väldigt ovanligt och skriva om en person jag ogillar. Jag har alltid satt ett värde i att inte skriva illa om personer eftersom de inte har en möjlighet att försvara sig i anslutning till det jag skriver. Men ingen kommer veta vem det här handlar om, så därför bryter jag för en gångs skull mot mina oskrivna lagar.

Men det här är så himla underligt. En person har gett mig något som personen behöver få tillbaka. Det är ingenting jag lånat, utan något personen tyckte jag skulle ha. Personen hörde inte av sig under en längre period och fick därigenom inte tillbaka saken som inte har något som helst värde för mig. Helt plötsligt kommer personen på att personen behöver få saken tillbaka, konstigt nog i anslutning till att personen blir sur.

Sedan händer det underliga. Jag ger förslag på hur personen ska kunna få tillbaka saken som innebär en lättare ansträngning för personen (Sätta sig i en bil och hämta saken på neutral plats), men personen vägrar svara på mina meddelanden så länge jag kommer med lösningar. Personen hör av sig igen. Jag ger en ny lösning på problemet och personen slutar svara än en gång.

Visst verkar det lite konstigt att någon behöver en sak så otroligt mycket men inte ens kan svara på meddelanden? Min slutsats är att personen vill få mig till sin lägenhet och döda mig. Eller helt enkelt vill utöva makt på något konstigt och barnsligt sätt. Personen är troligen inte bright nog att inse hur otroligt irriterande det är att behöva ta ansvar för det den behöver, men någon baktanke måste finnas.

Bloggtorka

Och smarta saker jag gjorde i berusat tillstånd i lördags fortsätter ha sin verkan. Därför har jag inte riktigt tid eller lust till att blogga, jag har inte ens hängt med i dagstidningarna för en gångs skull så även om jag inte skrev om mitt liv så finns det inga andra ämnen som jag riktigt vet något om.

Förutom att jag har ont i nacken. Jag försöker verkligen hålla nere konsumtionen av värktabletter och min nacke håller på att ta kål på mig. Jag kan inte sitta längre stunder utan nackstöd och det underlättar inte direkt studerandet. Men jag ska inte klaga. Livet är oförskämt bra på så många sätt ändå.

Så jag bloggar snart igen. Jag ska bara leva lite först.

Alkoholens framsida

Jag var lite onykter då jag skrev det förra inlägget, anledningen till att det såg ut som att jag skriver 103 ord i minuten är att Marinas dator hängde sig hela jävla tiden så att det blev som att det gått en sekund när det egentligen gått tio. Och jag skrev troligen runt 30 ord i minuten i det tillståndet.

Ibland kan man göra riktigt korkade grejer under inflytande av alkohol. Men i natt gjorde jag en väldigt bra grej i stället. En otroligt bra grej som smittat av sig på den här dagen också.

Skrivhastighet

103 words

Speed test

Marina kan man lita på, hon stannade hemma från Gotland för att gå ut med mig. Och jag skriver sjukt snabbt för övrigt, efter att ha tränat väldigt många gånger det senaste dygnet kom jag äntligen upp i en bra hastighet. Testa hur snabbt du kan skriva här

Utgång?

Är det ingen som följer med mig ut på krogen i kväll? Har kollat med flera personer men några är bortresta, några var ute i går och några har inte råd... Men jag vill verkligen ut. Av två skäl. Ett är att jag har en ny klänning som är otroligt snygg men har lite väl djup urringning för att användas till vardags. Det andra... Det andra ska jag inte skriva om. Det får den som följer med mig ut reda på.

Och jag behöver verkligen dränka mina sorger just nu. Jag är fortfarande ohjälpligt vår-lycklig. Men när då nederlaget kom så föll jag så hårt nu. Och jag är riktigt rädd inför framtiden. Jag behöver en kram. Och en stor stark.

Eo-man

En av anledningarna till att jag ofta uppfattas som en konstig människa tror jag är att jag inte beter mig som en tjej. Jag ser ut som en tjej, jag är precis som transvestiter nästan lite för tjejig. Rosetter och blommor i håret, alltid klänning eller kjol, alltid noga med en väl tilltagen makeup.

Men jag pratar på killars språk. Jag kallar folk jag gillar för idiot väldigt ofta, jag diskuterar och vrider och vänder på tekniska och teoretiska lösningar, jag svär alldeles för mycket för att komma till himlen. Jag tror det beror på att jag kollade mest på pappa i stället för mamma när jag var liten. Jag älskade mamma lika mycket, men hennes sysslor, som matlagning och städning, intresserade mig inte. Och samtidigt har hon aldrig varit en särskilt fjollig kvinna så inte ens beteendemässigt har jag haft någon riktigt, riktigt feminin förebild. Under min uppväxt har jag som enda tjejaktivitet haft ridning, vilket det visserligen också bara var pappa som ägnade sig åt ibland så att jag såg det. Annars var det skytte, mopeder, motorer, politik... Och var jag än gick så kantades min väg av manliga förebilder, inte kvinnliga.

Jag kom att tänka på det här på grund av två saker. Den ena var att en manlig kollega sa åt mig att jag aldrig kommer hitta någon för att killar inte vill ha någon som tänker så mycket och reflekterar, killar vill ha tjejer som är i lite av en beroendeposition. Det vet jag är sant med många, men jag vill inte tro att det gäller alla.

Det andra är den här bloggen. Jag bloggar för killar. Inte på så sätt att jag ser till att skriva om typiskt manliga saker, men jag väljer bort kvinnliga saker. Jag älskar ju faktiskt mode, jag tycker själv att jag är otroligt stilsäker. Men jag väljer bort det för att inte bli sedd som någon BlondinBella och för att jag vet att killar inte vill läsa sådant. Men även tjejer läser min blogg. Troligen är det ganska jämt. Och man behöver inte vara så innehållslös som modetjejerna är bara för att man har ett modeintresse. Men jag är hysteriskt rädd att få stämpeln korkad.

Så jag ska faktiskt börja inkludera den delen av mitt liv också och sluta skämmas över att jag är tjej. Ja, mode intresserar mig. Men jag är fortfarande en intelligent och reflekterande person som är för mycket man för att killar ska gilla mig mer än som kompis. Så ett inlägg per vecka kommer avhandla kläder och smink, för jag lägger ut så sjukt mycket pengar på det att det bara är konstigt att jag helt har uteslutit det ur bloggen.

Med det sagt; Mina nya skor är verkligen skitheta.

Civil status?

Jag har uppmärksammat att jag måste vara desperat. Inte för att jag känner mig desperat, utan för att omgivningen antar att det är så man är som singel. Min åldersgrupp har nämligen precis nått åldern då man ska börja leka vuxen. Runtomkring mig skaffar folk radhus, hund, bil och barn på löpande band. De gör det inte så sällan med en person de inte älskar så överdrivet mycket, en person som det redan blivit slentrian med. Men det ingår i leken.

Det första folk frågar är vad man gör. Då är det statusfyllt att ha ett jobb, på andra plats kommer studier. I allra sista hand kommer att vara arbetslös, även om många har förståelse för det nu i kristider. Tack och lov har jag ju både arbete och studier så på det området behöver jag inte vara orolig.

Men sedan kommer den där jävla frågan. "Hur går det med killarna då? Har du hittat någon?". Nej. Det har jag inte. "Nähä. Men du som är så söt!". Nämen dåså! Jag som är så söt ska alltså nöja mig med första bästa karl som tittar förbi, det är precis som att det inte existerar ett val för min del. Ingenstans i vuxenleken ingår valet att vara singel, alla går omkring och tror sig veta att ett förhållande är vad alla strävar efter. Bara själva ordet civil status säger ju allt. Vilken status har jag i det civila? Ingen, jag är singel. Jag är lägre stående, för jag är inte två.

Men jag tänker inte leka den där leken. Jag är vuxen, häftig och mogen för när dagen är slut så står jag ut med mig själv. Bara jag, mina undulater och oändligt mycket fritid. Medan de går hem till sin partner och fortsätter leka och jaga efter det perfekta vuxenlivet vågar jag sitta ensam i en stökig etta och vänta på någon som verkligen förstår mig. Och gudarna ska veta, nog kommer jag få vänta.

Mördarina och Hjälteomin

Mördar-Marina är hungrig. Hon tar fram ett ägg som hon tänker koka. Mördar-Marina hör ett pipande ljud från ägget. Hon betänker möjligheten att det finns en liten kyckling som överlevt kylan i hennes kylskåp inuti ägget. Hennes vän Hjälte-Eomin stressar henne ytterligare genom att berätta hur vanligt det är att äggen faktiskt är befruktade, men att de mindre ofta utvecklas till kycklingar. Men att det har hänt påpekar hon och föreslår att Mördar-Marina ska knäcka ägget och rädda kycklingen, äkta blondin som hon är den där Hjälte-Eomin.

Mördar-Marina kokar ägget ändå, för hon är hungrig.

Fotfetisch

Jag hatar verkligen fötter, dom är äckliga, fula, snuskiga och vidriga. Men nu har mina fötter nått en helt ny nivå. Nu kan jag älska dem. Nu har ankorna, än en gång, räddat dagen!

Vak upp, min själ, och var ej sen

Känner ni?! Den där sprudlande lyckan! Ljuset är här! Man kan gå utomhus i converse-skor utan att dom små lufthålen blir till vattenhål, solen skiner, fåglarna kvittrar, här och var bildas det små bäckar av smält snö(Ja, det är samma som vatten, det är riktigt) och hela tiden har jag textslingan "I'm walking on sunshine" i huvudet.

Och mitt i alltihop går jag. Med ett genuint leende på läpparna trots att jag någonstans vet att jag inte har någonting att vara så lycklig över, men våren och ljuset får mig att inse att jag inte har något att vara olycklig över heller. Mitt liv är bra!

Och precis då jag insett att jag är tillräckligt trygg i mig själv för att helt strunta i förhållande-biten och faktiskt för första gången i mitt liv ärligt kan säga att jag inte söker ett förhållande så har alla börjat bli så... vackra. Snygga. Var jag än går ser jag vackra människor och en helt annan kärlek för mina medmänniskor har utvecklats, under en lång period har jag ärligt talat avskytt de flesta. Någonstans måste jag alltså inte vara så tillfreds som jag på det logiska planet känner mig med min civila status. Jag håller kanske på att bli galen, det är inte ett normaltillstånd att vara så här sprallig.

Eller så är det min SAD som äntligen lättar på trycket efter en mörk och kall vinter. Men faktum kvarstår; Jag älskar livet just nu, trots att gamla flammor och envetna ögoninflammationer gör sitt bästa för att ta ner mig på jorden. Men det går bara inte, jag är maniskt lycklig. Och jag tänker fortsätta tills mörkret börjar falla i september.

Homo Elephantidae

Elefanten Ninio har det inte lätt. Ninio är inte könsmogen än, det blir han först om fyra år, men vissa anser sig ändå ha sett tendenser hos Ninio som visar på att det är gay som är the way då Ninio väl blir det. I Sverige hade det varit lugnt, här hade han, när han väl nått den åldern, fått gå på gayklubbar och ingå äktenskap med en likasinnad elefanthanne om han så ville.

Men Ninio bor inte i Sverige, Nino är något så ovanligt som en polsk elefant. Och i Polen är inte homosexualitet det minsta okej, för dom är minsann katoliker. Ni vet, dom där som anser att kondom inte hindrar HIV och AIDS, mest för att de är emot att människor njuter och sjukt för att man får dödliga sjukdomar om man ändå dristar sig till det.

-Vi har inte betalat 37 miljoner zlotys (92 miljoner kronor) för det största elefanthuset i Europa, för att en homosexuell elefant ska bo där säger lokalpolitikern Michal Grzes.

Jag lät medvetet bli att blogga om att det nyligen röstades igenom att homosexuella i Sverige ska ha samma rättigheter som heterosexuella, eftersom jag tycker det är så självklart att dom ska ha det och att jag kom på att jag genom att blogga om det kanske skulle kunna uppfattas som att jag tyckte det var något spektakulärt och onormalt. Det enda uppseendeväckande med det är att innan maj 2009 får homosexuella inte älska varandra lika mycket och med samma rättigheter som heterosexuella får. Trots att vuxen kärlek på bådas villkor aldrig borde kunna vara fel. Vi anser oss vara så moderna, men ända har gamla religiösa ideal fått styra över oss ända fram till nu.

Men i Polen har det nått orimliga proportioner. Där får inte ens elefanter älska vilka de vill, gör dom det så måste till och med politiker blanda sig i. Syndiga elefanter som inte läst i bibeln att det är dödsstraff på att idka umgänge med varelser av samma kön.

Spotify

Jag fick ju ett erbjudande av Bredbandsbolaget att testa Spotify gratis i några månader. Antog jag erbjudandet? Nej då, det är inte min stil att hänga på saker som en halv värld försäkrar är bra att ha utan jag måste vara obstinat och rebellisk ett tag. Så är det med allt. Vem var sist med leggings, bank-id, trådlöst nätverk, hemförsäkring och byxor? Jag, så klart.

Men nu bjöd Jonas in mig till Spotify och då kände jag att jag kanske skulle testa trots allt. Jag lyssnar ju sällan på musik eftersom jag har sådan otroligt spridd musik, allt från fransk gladpunk till norrländsk folkmusik. Och nu inser jag att Spotify är perfekt för just detta. 30 låtar med Les Fatals Picards, alla album med Euskefeurat, massor med musikalmusik som jag inte ens kunde ladda ner eftersom det sällan finns inspelningar, musik med Iced Earth och ManOWar... Världens bästa program.

Jag hatar alla er som sitter och trycker på Spotify utan att ha tvingat det på mig förut.

Les Fatals Picards

Jag älskar dem. Jag har gått vidare från "L'amour á la francaise", som är deras bästa låt, till att lyssna på fler och de är helt otroligt bra. Stackars Marina höll emot länge men andra kvällen jag umgicks med henne och vi satt och snorade på varandra så började även hon nynna på den. Den har jag ju dock lagt upp här redan, två gånger till och med, så den får ni leta reda på själv om ni liksom mig faktiskt orkar med att lyssna på musik som sjungs på ett språk man inte förstår ett skit av.

Men tydligen är det väldigt roliga och underfundiga texter, det har jag lyckats lista ut efter lite research. Synd att jag inte förstår dem. Jag måste lära mig franska.

April, April

Hittade en sida där medias aprilskämt samlas, det här är från 2008 och det är nog det roligaste jag läst hittills i år.

I love Europe får det att vända sig i magen på mig och det blir inte bättre av att det är Herr Sjögren som sjunger den, han är så otroligt... flinande...

På vårdcentralen

Uttråkat samtal med min följeslagare och mor:

Jag: Jag har kommit på att jag är onödigt lång.
Mamma: Nähäää?! Skojar du eller...
Jag: Nej. Hade jag inte förstört allt genom att bli fet hade jag ju kunnat bli fotomodell eftersom dom alltid ska vara lite halvfula och hellånga.
Mamma: Jaha, du sa lång. Jag trodde du sa lat.

I dag förnedrade jag alltså mig själv till det yttersta och tog med mig mamma till läkaren. Jag har bott hemifrån sedan 3,5 år tillbaka, jag har skött alla mina besök hos läkare och olika myndigheter själv sedan jag fyllde 18. Men på grund av hur seriöst bemött jag blivit av läkare under det senaste året då jag konstant besökt vårdcentralen för att försöka hitta orsaker till och lindring av nackbesvären och hur jag blev bemött förra gången när jag var där för att kolla varför mitt hjärta slår 136 slag i minuten när jag ligger och slötittar på tv så har jag börjat inse att jag inte kommer bli bemött som något annat än en knarkare eller hypokondriker innan jag fyllt 65.

Men nu var mamma med och nu fick jag beta-blockerare och utredning på om sköldkörteln (Som tydligen sitter i halsen, minsann) är överproduktiv för tydligen kan hög puls ofta bero på detta. Struma, kallas det, och jag har alltid haft för mig att man dör av det. Men det gör man inte och det är inte allvarligt.

Det här var det bästa besöket jag någonsin haft hos doktorn. Mamma ska alltid få följa med, trots att hon tycker jag är lat(Av någon konstig anledning).

Nu ska jag och Marina plugga oss igenom natten.

Tidigt...

Att kliva upp klockan sex på en söndag känns vidrigt, verkligen rent igenom vidrigt. Men idag ska jag ha öppning, passet som jag haft minst gånger under mina två år. Jag måste bara orka göra mig i ordning och gå ner på jobbet.

Jeanstävling

Cubus har för tillfället en jeanstävling. Man går in till butiken, plockar ihop en outfit som innehåller ett par jeans och tar sedan ett kort framför en skärm och vinner i bästa fall därefter en weekend i London med 5000 kronor att shoppa för. Det här gav jag mig in på i slutet på min sista praktikdag, som jag hade just på Cubus som det känns riskfritt att berätta att jag var på då det nu är över, då kan inga galna fluktare komma in och observera mig. Bara för att man är paranoid innebär det inte att hela världen inte är ute efter en.

I alla fall var ju det ganska problematiskt. Jag har ju aldrig jeans och Cubus har sällan prickiga tröjor, ballongkjolar och klänningar med underkjolar i tyll så jag har problem med att plocka ihop en outfit av det slaget. Men efter en timmes plockande och provande var jag ändå ganska nöjd, jag gillar inte lila (Linnet) och jag gillar inte aprikos(Väskan) men det är väldigt populära färger just nu och de knyts samman genom sjalen. Och en skinnjacka har jag onekligen funderat på att skaffa, men korta jackor passar inte riktigt till alla mina klänningar.

Rosetten är snyggast. Hårprydnader är väldigt populärt i vår, så för första gången på 5 år är mitt hår populärt. Yay.

Vilken av bilderna är mest smickrande för outfiten? Jag kan inte bestämma mig för vilken jag ska skicka in som bidrag.

Under det senaste spelet betapet så somnade jag sittandes med datorn i knät 10 gånger. Visst var killen jag spelade med riktigt seg, men det är nog ändå ett tecken på att det är dags att sova. Inlägget om mina tvångsmässiga vanor kommer i morgon i stället.