Jag har uppmärksammat att jag måste vara desperat. Inte för att jag känner mig desperat, utan för att omgivningen antar att det är så man är som singel. Min åldersgrupp har nämligen precis nått åldern då man ska börja leka vuxen. Runtomkring mig skaffar folk radhus, hund, bil och barn på löpande band. De gör det inte så sällan med en person de inte älskar så överdrivet mycket, en person som det redan blivit slentrian med. Men det ingår i leken.
Det första folk frågar är vad man gör. Då är det statusfyllt att ha ett jobb, på andra plats kommer studier. I allra sista hand kommer att vara arbetslös, även om många har förståelse för det nu i kristider. Tack och lov har jag ju både arbete och studier så på det området behöver jag inte vara orolig.
Men sedan kommer den där jävla frågan. "Hur går det med killarna då? Har du hittat någon?". Nej. Det har jag inte. "Nähä. Men du som är så söt!". Nämen dåså! Jag som är så söt ska alltså nöja mig med första bästa karl som tittar förbi, det är precis som att det inte existerar ett val för min del. Ingenstans i vuxenleken ingår valet att vara singel, alla går omkring och tror sig veta att ett förhållande är vad alla strävar efter. Bara själva ordet civil status säger ju allt. Vilken status har jag i det civila? Ingen, jag är singel. Jag är lägre stående, för jag är inte två.
Men jag tänker inte leka den där leken. Jag är vuxen, häftig och mogen för när dagen är slut så står jag ut med mig själv. Bara jag, mina undulater och oändligt mycket fritid. Medan de går hem till sin partner och fortsätter leka och jaga efter det perfekta vuxenlivet vågar jag sitta ensam i en stökig etta och vänta på någon som verkligen förstår mig. Och gudarna ska veta, nog kommer jag få vänta.
3 kommentarer:
Amen sister! Där i har vi också kanske en av anledningarna till att så många skilsmässor sker. Folk som vill vara som alla andra och leka någon annan kommer till slut vara jäkligt less på leken. Antingen fortsätter man att stå ut eller så gör man det som statistiken visar, man går.
Men då står man där med 2 barn, 2 hundar, 2 bilar och 2 huslån och är plötsligt tillbaka som 20-åring och singel igen och måste finna en ny roll. Sin egen. Och det tycker jag borde ha betydligt mer status, för det är bra mycket svårare än leken "monkey see, monkey do".
På något sätt känns det lustigt att vi ska sträva efter mångfald och jämlikhet och blir serverade så många val, men ändå fortfarande ska sätta folk i ett sådant primitivt fack som civil status där den enda rätta etiketten är "gift".
Vad som får människor att vara älskvärda är väl inte jobb och partner? Att vara singel åtminstone en period i sitt liv tror jag underlättar för självutveckling,självförtroende och självinsikt på ett helt annat plan än om man lever ett låtsasliv.
Jag sätter inte heller så stort fokus på att gifta sig, kanske känns det naturligt en vacker dag och då kommer jag ju inte att säga nej, men det är ju verkligen inget jag liksom "söker". Det viktigaste är väl att man låter det komma naturligt. Jag ser inget fel med en flerbarnsfamilj, bara de inte försöker leva upp till något, för då kan jag föreställa mig ett förhållande som snart knagar i fogarna.
Nej, var och en får helt enkelt staka ut sin egen väg, och om det ska bli av något, i så fall genom ett möte på den vägen genom någon som går på densamma.
Jag skyller felstavningen ovan med "knaka" på att "k" och "g" ligger alldeles intill varandra. Eller... Ehm. :S
Skicka en kommentar