Vak upp, min själ, och var ej sen

Känner ni?! Den där sprudlande lyckan! Ljuset är här! Man kan gå utomhus i converse-skor utan att dom små lufthålen blir till vattenhål, solen skiner, fåglarna kvittrar, här och var bildas det små bäckar av smält snö(Ja, det är samma som vatten, det är riktigt) och hela tiden har jag textslingan "I'm walking on sunshine" i huvudet.

Och mitt i alltihop går jag. Med ett genuint leende på läpparna trots att jag någonstans vet att jag inte har någonting att vara så lycklig över, men våren och ljuset får mig att inse att jag inte har något att vara olycklig över heller. Mitt liv är bra!

Och precis då jag insett att jag är tillräckligt trygg i mig själv för att helt strunta i förhållande-biten och faktiskt för första gången i mitt liv ärligt kan säga att jag inte söker ett förhållande så har alla börjat bli så... vackra. Snygga. Var jag än går ser jag vackra människor och en helt annan kärlek för mina medmänniskor har utvecklats, under en lång period har jag ärligt talat avskytt de flesta. Någonstans måste jag alltså inte vara så tillfreds som jag på det logiska planet känner mig med min civila status. Jag håller kanske på att bli galen, det är inte ett normaltillstånd att vara så här sprallig.

Eller så är det min SAD som äntligen lättar på trycket efter en mörk och kall vinter. Men faktum kvarstår; Jag älskar livet just nu, trots att gamla flammor och envetna ögoninflammationer gör sitt bästa för att ta ner mig på jorden. Men det går bara inte, jag är maniskt lycklig. Och jag tänker fortsätta tills mörkret börjar falla i september.