Jag gråter varje dag när jag läser om det hemska som sker i Palestina. Läste ni Aftonbladet i går, där de hade bilder av tre döda barn och en pappa, Halmy al-Samouni som satt bredvid dem och hade hela ansiktet förvridet i sorg? Hans bebis var ett av de tre döda barnen, de andra två var hans barns kusiner. Israeliska soldater hade sagt åt honom och hans kusiner och bröder att samlas hemma hos hans bror, Maged, det var för farligt där de bodde.
Så till sist var de 81 personer hemma hos familjen Samouni. Morgonen därefter sköts 3 raketer in i deras hus. Efter den tredje raketen rasade huset över dem. Maged förlorade fyra söner och två döttrar. Hans kusin fick behålla ett av sina nio barn. När ambulanser försökte hämta skadade besköts de av israelisk militär. Israel stängde sedan av området kring huset så de enda som kan vittna om det hemska som skedde där inne är ambulanspersonalen som var först på plats och de överlevande ur familjen Samouni.
Förstår ni att det här är människor, som du och jag? Dom har samma humor, samma känslor, samma behov. Det borde rent logiskt även israelerna ha. Men jag kan bara inte se den kopplingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar