Hemresan från Stureplan

Bild tagen någonstans mellan sex och sju på morgonen i Hallunda

Just ja, jag lovade att berätta om resan hem från det tråkiga Stureplan. Den gick till så att vi först tog tunnelbanan in till centralen och efter lite mat på McDonalds och lite letande efter busshållplats faktiskt sitter på rätt buss strax efter fem på morgonen. Den ska enligt uppgift ta oss till en hållplats vid Huddinge sjukhus som heter Hälsovägen. Efter en dag med tio timmars shopping och sex timmars festande är vi dock väldigt trötta och vi somnar.

Jag vaknar till liv då vi når Södertälje. Det är bara några mil för långt. Anledningen till att jag ens vaknar är att det är ändhållplatsen och några killar just håller på att bära ut en medvetslös kompis. Jag går fram till busschauffören, har tack och lov nyktrat till så pass att jag kan prata rent och ser rätt städad ut (Se bildbevis längst upp), och ler mitt mest blonda leende och förklarar hur trötta jag och min kompis var och att vi visst råkade somna till och frågar näpet hur vi ska bära oss åt för att ta oss tillbaka till Flemingsbergsområdet.

Busschauffören visar sig vara en ängel. Han ska till bussgaraget och lovar att skjutsa oss till Hallunda där det kommer gå en buss till samma hållplats som vi egentligen skulle ha hoppat av på. Vi (Eller kanske bara jag, jag sov så jag vet inte hur det var med Siméla) somnar om igen och när vi är framme så går busschauffören ut ur bussen och kollar så att vi hamnar på rätt busshållplats och när bussen går. Vi sätter oss och väntar en halvtimme. Jag besöker en offentlig toalett som passande nog är uppsmälld mitt bredvid busshållplatsen och sätter mig sedan och småsover tills det rullar en buss mot oss. Rätt buss. Vi kliver ombord. Och somnar.

Jag vaknar sedan till av att Siméla med lite panik i rösten ropar mitt namn och att vi är vid Huddinge sjukhus. Jag plingar. Och inser att vi är vid fel hållplats då vi klivit av. Huddinge sjukhus är ju skitstort och vi har hamnat ungefär två kilometer ifrån vårt boende. Jag föreslår att vi går, men Simélas klackar tillåter inte riktigt det. Kollar bussar igen och det visar sig att det går en ännu en halvtimme senare som tar oss så nära vi kan komma boendet. Så vi sätter oss och väntar. Jag lånar en toalett inne på sjukhuset igen, förutom sömnigheten hade jag förärats världshistoriens för tillfället minsta blåsa.

Till sist kommer bussen. Och eftersom det tar fem minuter att komma till busshållplatsen vi faktiskt ska av på så lyckas jag hålla mig vaken. Strax innan klockan åtta på morgonen är vi slutligen hemma och har varit vakna ett dygn. Jag har aldrig sovit så skönt.