Håll dig ung med Kerstin Dellert

Så lyder en av rubrikerna på aftonbladet.se idag. Tydligen kommer Kerstin ge ut en bok med träningstips för de över 70 år som syftar till att de ska hålla sig unga.

Inte för att på något sätt föringa detta, men jag vill nog ändå hålla mig lite yngre än Kerstin Dellert. Om jag ska träna varje morgon vill jag nog ha ett litet bättre resultat.

Åh nej. Det är en sådan vecka.
En sådan där som inte inträffar så ofta, men bara griper tag i mig med all kraft. En vecka då jag stör mig på ungdomar, gamlingar, efterblivna, barn, efterblivna barn och egentligen alla som inte är som mig.

Jag har inte mens, det är inte så enkelt. Livets tristess bara slog till. Så här sitter jag. Och är less. Så less.

Jag vill sova bort några dagar. Bara gosa ner mig i under täcket och njuta av värmen.

Jag ska nog varit ledig lite för länge länge. Just nu har jag min längsta ledighet på ett halvår, 1,5 vecka som slutar på onsdag. Kanske har jag helt enkelt haft för lite påtvingad aktivitet. Men jag njuter trots allt. Aldrig förut har det varit så skönt att vara ledig.

Mod

Mod behöver inte vara att avväpna en rånare eller att hoppa fallskärm. Något så banalt som att utmana sina egna fördomar om hur mycket man är värd kan kräva ett otroligt mod.

När bomberna faller över Palestinas barn

Det som händer i Gazaremsan nu är inte okej. Israels attacker är inte på något sätt proportionerliga. Hamas är en terroristorganisation, så långt håller jag med. Men faktum är att de är ett resultat av Israels olagliga ockupation och isolering av palestinierna. Ett folk som är utsatt och som av omständigheter de inte kan kontrollera tvingas leva i misär tar till desperata metoder. De får bara en bild, och det är att Hamas är räddarna som står på deras sida då hela världen vänt dem ryggen. Och Israel är, hur gärna omvärlden än försöker glömma och dölja deras brott mot de mänskliga rättigheterna, de största terroristerna i det här dramat.

Jag hoppas att ingen av de underbara personer som jag träffade i Palestina befinner sig i Gazaremsan just nu. Och jag sörjer alla underbara personer jag aldrig fick träffa som befinner sig där. 300 personer är döda hittills. Hur många fler kommer det vara innan Israel drar sig tillbaka?

Eomin Monroe

I förrgår fick jag nog. Har haft "hockeyfrilla" ett tag, nackhåret har varit mycket längre än det på sidorna, och jag fick ett bryt på det till sist. Visserligen hade mitt hår äntligen fått sådan längd att jag kunde sätta upp det men jag bestämde mig för att offra den förmånen mot att jag fick en frisyr.

Så nu har jag en väldigt retro frisyr, lite femtiotal och lite Marilyn Monroe. Jag är otroligt nöjd, även fast mina närstående har varit noga med att påpeka att jag ser ut som en tant. Men jag är en nöjd tant! Utan hockeyfrilla!

I morgon ska jag till Täby(Sveriges största shoppinggalleria) för mellandagsrea... Det kan bli väldigt intressant...

Strålande jul

Visst var det mycket roligare när man var liten och fick saker som man hade trånat efter i månader och som bara kostade ett par hundralappar? Dessutom hade man ju roligt med grejerna hur länge som helst efteråt! Det är en konstig känsla nu, när man är nyvuxen, och upptäcker att samma lyckonivå är för dyr. Vi snacka flera tusenlappar för att jag ska uppleva samma lyckorus som när jag var liten.

Och kommer ni ihåg vad svårt det var att sova natten innan? I natt var det annorlunda. Strax före klockan ett kom jag och Maré på att vi var hungriga, så vi drog upp Nicklas ur sängen och åkte iväg till Donken i Akalla. Och så satt vi där till klockan två på natten och åkte sedan hem och såg Mulán.

Jul i Stockholm

79 besökare på ett dygn! Det här är nog rekord om man bortser från den gången då jag skrev om min syn på herrtidningar. Så nu är jag alltså i ett läge då min blogg har, enligt mina mått mätta, ganska många besökare och jag har dessutom fått en present för att jag gjorde en produktplacering. Du kan kalla mig BlondinEomin.

I morgon (Eller egentligen idag) åker jag till Stockholm. Ska fira jul med farmor, plastfarfar och faster och mysa. Förra året skapades en tradition som går ut på att man stuvar in familjen Nordgren med vovve och massor med julklappar i bilen och åker ner till huvudstaden för att umgås med den äldre generationen Nordgren. På något magiskt sätt lyckas vi få plats i ett fordon mindre än ett hangarfartyg. Sedan hamnar vi alltid i ett snökaos på vägen ner och om vi någon gång skulle ha turen att slippa man vi vara säkra på att det kommer på vägen upp i stället. Alla bilolyckor jag har sett i hela mitt liv har inträffat vid Stockholmsresor.

Väl framme så kommer vi göra typiskt juliga saker. Moffa i oss mat, klä granen, bråka, byta julklappar och så vidare. Resten av tiden i Stockholm ska jag tillbringa med shopping, dejting och kompisar. Och förhoppningsvis ska jag lyckas hitta en frisör som kan åtgärda min hockeyfrilla.
Någon som vet en bra frisör i Stockholm?

"De flesta sär verkar mindre sär när man träffar dom...
Speciellt om man inte har världsbäst syn på sig själv från början."

/Marina

Saxat ur Eomins ordbok

Offermentalitet
En strävan efter att visa andra att man tar på sig all skuld för det mesta som inträffar. De som använder sig av denna försvarsposition vill därigenom säkerställa att medmänniskor förstår att de inte kan berätta något negativt för personen som personen inte redan vet om och/eller att andra tycker synd om personen.

De flesta som använder sig av denna försvarsposition får ett barns logik vid själva tillfället och sluter sig totalt och tar på sig allt bara för att slippa behöva agera vuxet, oftast inte på grund av att de är elaka människor utan för att de helt enkelt saknar förmågan att hantera situationen på grund av underliggande rädslor.

En inte alls ovanlig böjelse är att de, om "angriparen" inte går på försvarsmekanismen, söker tröst hos andra. ("Fröken, han var dum mot mig! Och jag som bara ville vara snäll och är sååå missförstådd!")

Motto: Stackars mig.

"Jag har bara en rädsla; rädslan att inte kunna hantera det som händer. Rädslan att inte räcka till. "

Det är den primära rädslan. Rädslan som vi alla har inom oss och som i olika situationer får oss att låta bli upplevelser eller möten.

"Jag väljer mitt liv och har alltid gjort det. Jag väljer mitt betéende, mina känslor, mina tankar, min hälsa, min kropp, mina relationer och min spontanitet."

Jag trodde att jag gjorde det. Jag är singel, ateist och egentligen inte permanent uppbunden av någonting. Men jag har insett att jag begränsar mig själv starkt och låter mina rädslor inför omvärlden styra mitt handlande ganska ofta. Till exempel så tillåter jag mig bara att bli intresserad av personer som inte är bra för mig i stället för att sikta högt, för jag är så rädd för att bli avvisad.

Men nu ska jag ändra på det här. Jag ska inte gömma mig bakom en analytisk förmåga och en dålig självkänsla. Jag ska, tvärtemot min natur, försöka tro på människor när de säger något snällt och börja analysera när de säger något kritiskt. Inte bara suga åt mig all kritik och strunta i eller analysera vad de har för motiv för att vara positivt inställda mot mig.

Om man bortser från min dåliga självinsikt så har det jag fått veta om mig själv den här veckan varit positivt. Att jag förtränger många saker och tror att de är bearbetade bara för att de inte får mig att gråta. Efter vad jag lärt mig så gråter man inte om man inte mår dåligt och man mår alltså inte dåligt när man slutar gråta över en sak. Men att gömma bort saker långt bort i minnet är inte att bearbeta. Och det ska jag jobba med det.

Jag är en ganska positiv människa nu mer. Jag trodde att det betydde att jag inte mår dåligt och att jag inte sörjer. Men den här veckan har lärt mig så mycket. Och den mest värdefulla upptäckten;

Jag vill bli lycklig!

Huvudet högt...

...den här veckan stärker mig i slutändan...

Sömn

I går när jag kom hem vid klockan 18.30 så lade jag mig och läste den vanliga kvällstidningen. Och toksomnade.
*Vaknade vid 23.30 och var hungrig. Klev upp, åt lyxmat från det högklassiga märket Billys och satte mig vid datorn. Där satt jag tills klockan 2 då jag gick och duschade och kom på att jag bara måste nyansera håret, så klart.
*Ramlade i säng klockan 02.40.
*Somnade slutligen runt 03.30.
*Klev upp klockan 05.00

Så. Sedan 18.30 har jag alltså 6,5 timme totalt. Jag vet inte jag, men jag tror inte den här dagen kommer bli lätt även fast allt känns hyfsat just nu.

The Human Element

Den här veckan har vi THE-kurs på skolan. Det är en kurs som handlar om att finna sig själv och om att växa i sitt ledarskap. Jag har varit nervös inför den här kursen sedan jag började skolan i augusti. Jag vet ju inte vem jag är och därför har jag varit halvt panikslagen inför det här.

Så idag när vi skulle stå inför klassen och berätta om vilka vi är så kunde jag inte sluta skaka. Jag hade hjärtklappning och trodde på allvar att jag skulle svimma. Jag har aldrig någonsin varit rädd när hag stått inför 100, 1000 eller 10 000 personer för att föreläsa, sjunga, spela teater eller hålla tal. Men att ställa sig inför min klass på 30 personer och berätta om vem jag är, det är det hemskaste framförandet hittills under mitt liv. För vem är jag? Hur mycket vill jag att de ska veta?

Vi får se hur veckan fortlöper. Det kan bara bli värre...

Vote for Martinez

Gå in på dansbandskampens hemsida och rösta fram Härnösandsbandet Martinez till finalen! Jag vet, dansband är nördig och jag lyssnar faktiskt inte på det. Men Martinez är ett skönt gäng som förtjänar alla publicitet de kan få.
Så gå in och rösta!

Födelsedag #2

Den 11 december är min nya födelsedag. Det var ju då, för två år sedan, som min viktnedgång påbörjades. Det var först efter det som jag fick ett liv för första gången sedan jag var barn. Nu ska jag sluta tjata om vikt på ett tag, men nu när jag varit lat med den positiva listan så behövs det. Att jag försöker inse vilken tur jag har och att jag har vett att vara tacksam.

Jag har inte bara fått en yta. Jag har fått ett liv helt utan begränsningar. Det är en svindlande tanke.

Insomnia

Jag kan bara inte somna. Det går inte. Under den här hösten har jag ju sovit i stort sett hela tiden. Annat var det visserligen innan, då jag under ett år kämpade med sömnsvårigheter. Nu verkar de vara tillbaka. De senaste nätterna har jag legat och vridit och vänt på mig efter att jag lagt mig.

Jag hatar att ligga i en säng utan att kunna sova. Jag ska på skolan i morgon, jag måste somna. Nu.

Om jag ändå hade...

Jag är så uttråkad att jag missbrukar bloggen, det här blir femte inlägget det här dygnet... Kollar grundligt igenom alla länkarna i adressfältet, ser på tre tv-program samtidigt, speler emellanåt lite på mobilen...

Under mitt surfande halkade jag in på en av sidorna jag har länkade under "webshops" på favoriter. Sidor som tillfredsställer lustar som inte på något sätt är livsnödvändiga men som tillfredsställer min fåfänga, kort och gott. Kategorin innehåller bara sidor med badankor, kläder och liknande. Och så http://www.fargadelinser.com/.
Kom på att jag nog ska skaffa bruna linser igen, beställde från dem förra hösten och jag trivdes jättebra i bruna ögon, alla som inte upptäckte att det var ögonfärgen som ändrats påpekade att jag såg mycket gladare och snällare ut. Och jag tror det kan bli ännu bättre nu när jag är blond, blondiner med bruna ögon är bland det vackraste jag vet näst efter Jack Sparrow.

Varför kunde jag inte få ärva min mors ögonfärg? Bruna ögon är ju det dominanta anlaget, så jag misstänker starkt att min mor stal mig från BB.

Herr Morris betraktelser

På ett forum jag bevistar så huserar en person under namnet
Herr Morris. Och han skrev en väldigt tänkvärd sak i en kommentar här på bloggen, angående att jag alltid varit den person jag är idag.

Att vi som gått ner mycket alltid har varit de personer vi är nu. Och att det är därför man ska ge varje människa en chans att visa vem de egentligen är. Hur många såg att jag såg ut som jag gör idag under allt överflöd? Hur många ser idag att jag inte är en blond bimbo utan en rödhårig konstnärssjäl med sidecut?

Faktum är att det idag bara finns en person utanför familjen som jag har exakt samma relation till som jag hade för 3 år sedan, och det är Siméla. Senare har jag förlorat vänner och fått vänner, men bara en har sett mig hela tiden.

Så skratta inte åt de som ser konstiga ut. Dom är troligen inte alls vad du ser.

(Ja, jag är besatt av vikt och utseende just nu. När jag passerade min målvikt så hamnade jag upp och ner än en gång)

En gammal bekant

Jag kan inte sova, så jag sitter och kollar igenom gamla bilder från en utbildning jag gick, bilder som jag aldrig sett förrän nu. Och så såg jag en på mig själv... och började gråta... Jag menar, kolla in det här.Nu förstår jag varför jag inte blir igenkänd av bekanta från den tiden. Och jag förstår varför jag har så dålig självkänsla. För i mitt huvud har jag sett likadan ut under de här två åren. Men dom här bilderna visar något helt annorlunda.

Det gör riktigt ont att se mitt forna jag. Personen från 2006 är inte jag. Hon var en person som hatade sig själv och livet. Hon hade ingen framtidstro och visste att hon närsomhelst skulle dö.
Hon från 2008 är jag. Sådan har jag alltid varit.

Jag skäms över mig själv. För att jag inte har vett att uppskatta varenda minut av mitt liv och för att jag inte bara kan inse vem jag har varit och vem jag har blivit.

Festkvällen

Äsch, jag måste berätta om lördagen. Den var tragiskt rolig.

Den började med att vi åkte från macken. Ett glatt gäng i en liten buss. Väl nere i Sundsvall så åkte vi till O'Learys och bowlade samtidigt som vi drack strawberry daquiri. Efter att vi fått klart för oss att jag suger på bowling men att de som var i andra gruppen sög ännu mer så åkte vi vidare till Oscars där vi åt månadens godaste mat. Efter förrätten, som för min del bestod av något jag inte ens kommer ihåg namnet på (Men det var plättar med löjrom) så började kvällen urarta. Jag fick konstigt ont i magen och kunde inte äta upp varmrätten som bestod av en blodig bit kalv. Efter lite värktabletter så gav det vika lite grann och jag började nära förhoppningar om en trevlig kväll i alla fall.

När vi var färdiga med alla rätter så gick vi ner till dansgolvet och satte oss vid ett bord alldeles intill. Mina chefer beställde in massor av drinkar och förklarade att det var tapas-inspirerat som gällde, alla fick dricka av allt.

Det var bestämt att jag skulle möta upp med Marina och hennes gäng som var nere i Sundsvall och firade Marinas födelsedag, men jag hade ändrat mig genom att jag inte mådde så bra och tänkte åka hem med de andra från jobbet. Dock kom det sig så att jag gick iväg på toaletten en snabbis och när jag kom tillbaka var alla utom de två som bor i Sundsvall borta. På mina fem toalettminuter hade alla rusat ut till minibussen och åkt ifrån mig.

Jag bestämde mig för att göra det bästa av kvällen och gav Marina beskedet att jag stannade och det visade sig att de också var på Oscars. Jag gick sedan 4-5 rundor och letade efter henne men varenda jävla gång lyckades de pricka in att gå ut och röka. Till sist visade det sig att de hade gått till ett annat ställe och så möttes vi för första gången under natten 30 minuter innan taxin skulle lämna stan. Den nyfunna bekantskapen Andreas hade slutat tro på att jag hade någon kompis som var i Sundsvall vid det laget eftersom hon gick upp i rök så fort man gjorde ett försök att få tag på henne.

Dock hade jag det ändå jättetrevligt med mina kvarvarande arbetskamrater och deras gäng. Träffade bland annat en otroligt trevlig ung kille och en gammal klasskamrat som jag saknat sedan han slutade i min dåvarande klass under mystiska omständigheter. Men det var en riktigt konstig kväll.

Positiv glömska

Jag är en dålig människa. Jag har helt glömt bort att göra minnesanteckningar på det positiva som hänt mig de senaste dagarna, så jag kommer inte direkt ihåg hur positivt mitt liv varit.

Jag kommer igång med det i morgon igen. Just nu kan jag bara berätta att de senaste dagarna har varit jättebra. Personalfesten var riktigt rolig och jag har inte varit ensam många timmar per dag. Och är inte jag ensam så är inte jag olycklig.

Kvällen

Om en halvtimme bär det av till Sundsvall för personalfest med macken. De två tidigare personalfesterna som jag varit med på har varit jätteroliga och ganska galna, jag tror jag har tystnadsplikt om vad som hänt. Eller nej, så illa har det inte varit. Det har bara varit roligt och ganska blött. Så jag hyser stora förhoppningar inför kvällen, som kommer börja med bowling.

I morgon ska jag dock börja jobba klockan 16, och jag brukar vara bakis två dagar efter en fest om jag blir onykter så jag ska nog ta det lite lugnt. Jag tror på något sätt inte på att jag kommer lyckas med det.

Tonåringen

Vetenskapligt baserad avhandling
av Eomin Nordgren

1. Inledning
Tonåringen är ett djur som man inom forskning länge fokuserat på eftersom de är en perfekt indikation på att evolutionsteorin är en korrekt tes. Dock visar de senaste årens forskning att utvecklingen inom arten verkar vara på stark tillbakagång.

2. Fakta
2.1 Utseende
Inom arten tonåring finns det stora olikheter mellan könen. Honan har ofta en praktfull man som hon tuperar eller sätter i en knut mitt uppe på huvudet. Den klär sig i minimala tyglappar i sina försök att attrahera hanar. Deras läppar är ofta ljusa, de gnider in dem med färgsatt grisfett för att få dem att likna hudfärgen.

Medan honorna försöker värma sig med enligt logiken för små tygstycken så överdriver hanen och man skymtar ofta inte mer än tassar och huvud utanför klädseln. Variationen bland hanarna är lite större än bland honorna även om de allra flest kännetecknas av en man som är 2-5 cm lång och ingniden med klisterliknande substanser för att den ska stå rakt upp.

Självklart finns det variationer inom arten, en vanlig avvikelse är vad vi kallar "emo", och de kommer i alla upptänkliga färger men synonymt är att svart och rosa är basfärger och att könen är svåra att skilja åt. Individerna som har denna mutation verkar ofta ha för lite dopamin då de ofta uppvisar ett beteende likartat den mänskliga depressionen.

2.2 Beteende
Parningssäsongen bland tonåringar inträffar en gång i veckan och då oftast vid helgerna. Tonåringen är inte monogam utan har under sin 7-åriga livstid flera olika monogama och promiskuösa förhållanden. Vid parningssäsongen ses ofta honor och hanar tillsammans, antingen i par eller i grupper och är då väldigt lika varandra till beteendet. De utstöter höga läten som den mänskliga befolkningen oftast har svårt att hitta något sammanhang i. Båda anstränger sig för att attrahera det motsatta könet, honorna försöker genom sin utsmyckning visa sig villiga medan hanarna spänner sig för att visa sig överlägsen sina rivaler(Går att jämföra med många fåglars parningsbeteende).
Honornas huvudsakliga uttryckssätt är ett högt tjattrande läte. Hanarna är oftast dova och korta.

När parningssäsongen är över så ses oftast honorna i grupper på 2-10 individer som har samma ljudnivån som blandgrupperna under parningssäsongen har. Den stora skillnaden är att hanarna ger ett väldigt lojt och avståndstagande intryck och knappt gör några hörbara ljud ifrån sig överhuvudtaget då det inte finns villiga honor i närheten.

3. Utveckling
Tonåringen var för 5 generationer sedan ett djur som inte lämnade boet förrän vid en ganska hög ålder och som hjälpte till med det dagliga arbetet för att flocken skulle få mat och för att boet skulle vara av så bra kvalitet som möjligt. Tonåringen var övergripande en väldigt ambitiös art som vid sidan av åtagandet i flocken försökte lära sig mycket för att livet efter att den stötts ut från flocken skulle bli så enkelt och bra som möjligt.

Idag kan man knappt tro de dokumenterade bevis som finns på att detta beteende uppvisats av någon tonåring en gång i tiden. Idag är de flesta individerna inte intresserade av att vara en del i föräldradjurens flock utan tonåringar med olika flocktillhörigheter bildar egna flockar som kräver minimalt underhållningsarbete. De är lata till sinnet och hämtar ofta föda från sin ursprungliga flock men mycket oftare än så umgås de inte med det.

Inom arten verkar det ha blivit populärt att vara okunnig och väldigt få har samma kunskaper som individerna inom arten hade för 5 generationer sedan.

4. Föda
De flesta honorna äter mycket lite föda men intager desto med alkohol. Under parningssäsongen ser man dem ibland på hamburgerhak, men det är enda gången någon bevisligen sett dem äta. Även hanarna brukar alkohol, men de äter mer eftersom de verkar ha insett sambandet mellan energi och att bygga muskler.

Tonåringen uppvisar ofta ett förvirrat och ovanligt upprymt/aggressivt beteende under inflytande av alkohol och man gör bäst i att passa sig. Även om tonåringen verkar stabil så kan den lätt börja gråta eller slåss vid minsta motgång.

5. Avkommor
Tonåringens avkomma kallas för "kärleksbarn". Oftast uppfostrar honan ensam barnet medan hanen brukar komma in i bilden först 10 år senare. Honan är dräktig under 9 månader och hanen brukar vara med i ungefär 6 av dessa för att sedan drabbas av fenomenet som kallas jagärusförungis, ett tillstånd som brukar inträffa då honan är synligt höggravid.

Kirurgi

Idag var jag hos kirurgen. Jag har fått mina drömmars operation beviljad. Och nu är jag rädd. Det här kommer vara det mest smärtsamma ingreppet jag gjort. Men det blir inte av förrän till våren så jag har mycket tid kvar till att låta det sjunka in och hispa upp mig under.

Något positivt skulle det ju vara också

Prolog för de som inte fattat varför jag var och varannan dag har en kort lista med hjärtan: Jag skriver positiva saker som hänt varje dag för att försöka besegra den sedvanliga vinterdepressionen och inse att det faktiskt händer mycket positivt trots att jag allt för ofta fokuserar på det dåliga.

Positivt 1/12
Y Jag tog mig till skolan och stannade där trots att jag mådde skitdåligt, det borde tyda på att jag har någon slags moral djupt inom mig.
Y Att jag fick fler hjärtliga skratt än på väldigt länge.
Y Att min och Marinas något improviserade redovisning gick bra.

Positivt 2/12
Y Den nya mobilen och känslan av att det är julafton när man får något sådant.
Y Mackorna med julskinka och känslan av att det är julafton när man äter något sådant.
Y Middagen(som inte var så lugn) som var väldigt god.
Y Att Coca Cola äntligen fällts för sexistisk reklam för sin reklamfilm om Zero. Är jag verkligen den enda som blivit irriterad på dem? Mer info

C905

Här är min nya mobil, en C905 med 8.1 megapixel kamera. Äntligen har jag den värsta mobilkameran på marknaden och en telefon som i övrigt har många små finesser som jag uppskattar. Och nog är mobilkameran bra alltid, jag märker stor skillnad motför min K800i med 3.2 megapixel. Som ni ser på bilden jag tog tidigare idag när jag var ute och hoppade fallskärm så är den jättebra, på min andra mobil blev det alltid suddigt eftersom slutaren inte hann med.

Marajna

6 timmar och 20 minuter. Så länge har jag pratat över telefon med Marina nu. Ej inräknat är då ett tidigare telefonsamtal och att vi befann oss i samma lokaler och samma buss under 9 timmar idag.

Visst är hon konstig som inte bara lägger på som alla andra?

Jag fryser ihjäl

Varenda jävla element i min lilla lägenhet har lagt av. Nu när jag upptäckt att jag inte är odödlig trots att jag fått influensavaccin genom att bli förkyld så smärtar det nästan att gå omkring i den här kylan. Och mina stackars fåglar kan inte fälla ut vingarna eftersom de är frysta. Okej, kanske inte. Men det är säkert bara runt 13-14 grader och det drar.

Så nu sover jag i stickad, långärmad tjocktröja och tjocksockar. Trots att jag har bostadsrätt så har värden ansvar för elementen, men grejen är att städprojektet jag höll på med knappt gått framåt och jag kan inte ta in någon när det ser ut så här. Men om jag verkligen sätter igång med städningen så kanske jag får upp värmen.

Men nu ska jag försöka somna trots kylan och förkylningen. I morgon ska jag till skolan. Nu väntar knappt 3,5 timmas sömn.
Döda. Mig.

Positivt 30/11
Y Att vi fick en ny fin kassa-apparat, trots tråkiga omständigheter runt bytet.
Y Att jag inte är så jävla konstig att jag har en låtsasbebis i alla fall (Inspiration dokumentär idag)
Y Att jag kommer få sova nu.
Y Att mitt trådlösa internet funkat i över 30 minuter nu. Respekt!

Samtal med Marina

Jag: Igår fick jag en vision. Jag fick för mig att jag såg ganska bra ut.
Marina: Ooh. Grattis!

Den fula ankungen

Nu finns det en risk att jag låter som en fullständig bimbo. En egotrippad idiot. Men det är jag faktiskt inte. Jag har bara, helt plötsligt, kommit på att jag inte är ful längre. Jag är inte längre någon som folk skrattar åt och äcklas vid tanken på att vidröra. Jag är inte den fula kompisen som är trygg i all sin fulhet längre.

Idag har jag haft ett mantra inombords. "Jag duger. Jag är snygg. Kom för fan ihåg att sätta in bullarna i jäsen". Och förutom att jag faktiskt kom ihåg bullarna så har jag faktiskt mått bättre än på länge. Helt plötsligt har andra än mina föräldrar börjat säga till mig att jag är vacker och för första gången i mitt liv låter jag det sjunka in. För första gången i mitt liv så tror jag på att det inte är något människor säger för att vara snälla.

En av mina chefer berättade exempelvis att en kille jag träffade för någon vecka sedan hade nämnt mig i samma mening som "het brud". Det är bara konstigt. Jag har aldrig varit en het brud. Jag har varit en fet brud. Nu ska jag, förutom att skriva upp allmänna positiva saker som hänt även följa det där töntiga rådet om att säga till min spegelbild att jag är vacker. För jag börjar ana att jag kanske är det. Jag kanske inte bara är "trevlig och har fina ögon". Jag kanske till och med är snygg. Hisnande tanke. Jag är inte säker på att jag kan lita på att jag kommer ihåg det här. Men jag hoppas det. Det är kanske det som är vägen till lycka, det jag har jagat hela tiden i den här bloggen(Texten under min bild på sidan har inte ändrats sedan jag startade bloggen i januari!). Lycka kanske är något så simpelt och klyschigt som att tycka om sig själv.

Positivt 29/11:
Y Insikten om mitt utseende.
Y Insikten om att gamla människor inte är kreatur.
Y Att jag har ett jobb, trots att det känns tungt att inte ha en fritid just nu.
Y Att jag har min bästa vän i hela världen kvar.

Positivt 28/11:
Y Att jag jobbade ett kort pass.
Y Att jag faktiskt tog mig ut för en gångs skull.
Y Min jättefina korsett.

Det försvinner inte

Jag har en otrolig dödsångest, jag vet att jag har skrivit om det innan. Jag är alltid rädd för att jag ska dö ensam och utan att ha sett hur mitt liv skulle bli. Om jag hittar en livspartner (Eller flera!), om jag kommer få några barn, om jag är butiksbiträde, chef eller avlönad politiker om 25 år...

Det som skrämmer mig mest är trots det att jag kommer bli jättegammal. Att jag som de flesta i min släkt, åtminstone på min pappa sida, kommer passera 80 med god marginal. Eller att jag kommer få obotlig cancer. Min rädsla består nämligen inte i att vara död. Jag tror inte ens man är död, jag tror helt enkelt att allt slutar existera. Som innan vi föddes. Man vet ingenting.

Min rädsla består i stället i att just gå och vänta. Att tänka tanken "Snart finns jag inte mer. Nu är det snart slut". Jag har dock tröstat mig med att det där ska försvinna med tiden. Att man har vant sig vid tanken när man passerar 65.

I dag var det dock ett stort antal pensionärer som i Aftonbladet fick svara på vad som var bäst och sämst med att vara gammal. Se på den här bilden. Den här damen får mig att vilja gråta. Jag stod på mitt jobb och läste vad hon sagt och fick lov att hålla mig från att börja gråta. Inte en lätt gråt, utan en hulkande och innerlig gråt.

Min fördom om att det blir bättre är alltså falsk. Jag förstår Meta med hela mitt hjärta, och det skrämmer mig. Jag vill inte känne så om 60 år.

Dom andra var inte så dåliga dom heller. Väldigt tragiska. I min ålder tror vi att de flesta gamlingarna är dementa. Det är inte dom här. Och det smärtar mig. Jag vill inte bli begränsad och känna att livet är slut. Det här är ångest.

Här är Mange som känner hur det spritter i benen av musik men som inte klarar av att dansa till den. Men här är också Gun-Marie som gillat att bo på ett hem för att hon får umgås med killar. Och Thure som aldrig haft det så trevligt eftersom han har tid för allt som händer.

Jag hoppas att jag får en ålderdom. Och jag hoppas att den är värdig. Det kan tyckas fånigt, men dom här personernas små berättelser om sin ålderdom fick mig att öppna ögonen totalt för att det inte är okej att stänga in dem och låta dem gå ut en timme om dagen och vänta i flera timmar på att få blöjan bytt. Så vill inte jag ha det, så ska inte dom ha det.

Och jag hoppas verkligen att Mange lyckas dansa ibland.

Jamen just ja

Jag kom på att jag måste försöka hitta positiva saker med även den här dagen. Det var några stycken faktiskt.

Y Att jag tog mig i kragen och diskade och städade igenom badrummet, på djupet!
Y Badrummet blev väldigt trivsamt. Nu kan jag sova där tills vardagsrummet blir mysigt.
Y Mina fina väggdekorer i köket (Se bild).
Y Att jag bara har 2 hekto kvar till den ursprungliga målvikten.

Ankor överallt

Mitt badrum är väldigt ankigt nu. Det är underbart. Som jag väntat på den dagen då man äntligen börjar uppfatta en röd tråd mellan alla ankor. Och snart får jag en jättestor gul anka också.

Kärlek!

Homestyling

By Eomin

Nagelborste och tandborsthållare

Tvålpump

Duschdraperi

Badrumsmatta och sopkorg

Djävulsankan, Machoankan, Afroankan, Gröningen och Duckula

2 hekto

2 hekto kvar till målvikten. En person på min praktikplats påpekade att jag verkade ha gått ner i vikt så då var jag tvungen att väga mig. Jag gick ju ner 4 kg under de inledande veckorna på praktiken, så att vissa som inte sett mig sedan innan den började har påpekat det har jag inte tagit på allvar. Men se på fasen, jag har gått ner ännu mer!

2 hekto kvar till min målvikt. Jag måste alltså skaffa mig en annan målvikt. Jag ska nog gå ner 5 kg till utöver det här. Jag kan inte bara sätta mig och bli nöjd, va?

Omröstning i kommentatorsfältet!
Skriv den siffra som passar in på det alternativ du tycker passar bäst:

1. Banta mer, fetto.
2. 61 kg är ganska mycket, men ska du inte fortsätta lite till också?
3. Det räcker så. Försök nöja dig för en gångs skull.
4. Gå upp i vikt igen.
5. Övrigt alternativ. Bifoga motivering.

Av rädsla för vuxenvärlden

Tänk att personer som är långt över 18 kan bete sig så otroligt omoget. Det förvånar mig alltid lika mycket när jag lyckas hitta sådana exemplar.

Är det för att man är rädd man beter sig omoget? Rädd för vuxenvärlden eller rädd för andra människor? Eller fruktar man ansvaret som kommer med titeln vuxen och bestämmer sig därför för att fjanta sig och bete sig på ett barnsligt sätt i sitt bemötande till andra vuxna?

Hur som helst är det inte så roligt när dom här mentalt unga människorna blivit rädda för något som sker i kontakten med en annan människa. En konfrontation eller ett samtal kan man dra ut på i evigheter. Jag är så less på dom här människorna. Det är skillnad på att ha barnasinnet kvar och att vara barnslig. Det sistnämnda är inte en bra egenskap.

Lussekudde

Jag blev så snopen för några dagar sedan. Det var dagen för avresa mot Stockholm. Kvällen innan gick jag omkring och pratade med Marina samtidigt som jag försökte städa lite på ytan. Jag liksom duttade med saker som skulle kunna få en av de åtråvärda platserna i min resväska och hann därför egentligen inte packa ihop någonting.

Det här gjorde så klart ingenting. Jag ställde helt enkelt väckarklockan på 05.30 så hade jag 3 timmar på mig för packning och morgonritual innan det var dags att springa iväg till sista halvdagen på praktiken.

Trots att jag inte somnade förrän klockan 01.30 så nästan hoppade jag ur sängen då väckarklockan ringde. Man vet när det är något viktigt på gång, då finns det aldrig någon rick att man stänger av alarmet i sömnen. Jag gick upp, gjorde morgontoaletten och gjorde mig sedan en sedvanligt hälsosam frukost i form av en lussekatt och ett glas vatten. Satte mig ner i sängen, som vanligt, och åt medna jag läste igenom en av mina hundratals Larson!-tidningar. Och någonstans där gick det fel.

Nästa sak jag vet är att mamma ringer och att jag vaknar av det. Hon är panikslagen över att jag inte är vaken när det bara är 45 minuter kvar innan jag ska infinna mig på praktiken. Stressen får sitt grepp om mig med, och jag avslutar snabbt samtalet och försöker komma på hur det kommer sig att jag sover när jag är helt säker på att jag faktiskt var vaken.

Då upptäcker jag något konstigt. Mellan min kind och kudden ligger något hårt med konstig konsistens. Det är en mosad, halv, lussekatt. Än en gång, precis som i mysteriet med den genomblöta sängen, har jag alltså attacksomnat och helt skoningslöst fallit i sömn efter att jag varit vaken nog att veta vad frukost är och hur man hittar till toaletten i min lilla etta utan karta.
Det är konstigt. Väldigt konstigt.

Med lyckan som mål

Okej. Jag har funderat över allt jag har att vara lycklig över. Över att mitt liv håller på att ordna sig till det bästa genom att jag utbildar mig inom ett yrke som jag älskar att syssla med. Att jag är relativt smal och har hälsan i behåll. Att jag är ung och har hela livet framför mig och kan påverka vart jag ska hamna. Att jag har en familj som ställer upp för mig när det gäller. Att jag har kompisar som finns kvar trots att jag sällan har tid och ork att hitta på något.

Men det är så mycket. I stället ska jag börja skriva upp minst tre saker(Helst fler) varje dag som varit positiva. Sedan ska jag varje vecka läsa dem för att påminna mig själv om att jag inte alls råkar ut för bara negativa saker utan att livet faktiskt är ganska härligt men att jag snabbt glömmer de bra händelserna. Hur små de än är så finns dom!

25/11-08
Y Nisse Simonsons föreläsning
Y Att jag var på IKEA med Marina
Y Att resan till och från Birsta var gratis (Skjuts dit, gratis bussresa)
Y Att mina klasskamrater verkade glada över att träffa mig igen

26/11-08
Y Raggmunk, min favoritmat, till lunch.
Y Alla nyinköpta anksaker till mitt badrum! (Duschdraperi, sopkorg, nagelborste, tvålpump, matta)
Y Den vackra klänningen med tyll som jag köpte.
Y Sundsvallsshopping med myskänsla med Marina.
Y Att jag överlevde bussresan hem med den värdelösa busschauffören.

Ja. Idag har det varit en bra dag. Riktigt, riktigt bra. Och jag är så glad över att mitt badrum äntligen ska få fullständigt badanka-tema.

Lycklig?

Var på föreläsning som hölls av Nisse Simonsson idag. Han är en hjärnkirurg som föreläser om glädjens kraft och hur får hjärna reagerar på olika signaler. Hur kommer det sig exempelvis att fler och fler blir deprimerade trots att vår levnadsstandard ständigt förenklas och förbättras?

Jag kom att tänka på att det idag är närmast populärt att vara negativt inställd. Massor av tonåringar skär sig i armarna för att visa världen hur mycket de lider och även de som vuxit ifrån sådana saker gnäller ständigt över hur jävligt allt är. Är det inte för varmt är det för kallt eller bara allmänt dåligt väder eller så har någon pissat ner toalettringen på raststället. Och är en dag bra så kan man ge sig fan på att någon påpekar att det snart blir sämre (Fint väder nu ja, men i morgon skulle det bli regn). Och i stället för att försöka jobba inifrån konsumerar vi för att försöka fylla upp tomrummet som verkar växa inuti oss alla i takt med att valmöjligheterna och välfärden blir större.

Det är inte unikt och häftigt att vara lite lagom deprimerad och gnälligt. Det är faktiskt ett normaltillstånd för varje svensk. Och det är jobbigt. När andra gnäller kan mina bästa dagar snabbt förvandlas till skitdagar, och självklart måste mitt gnäll påverka andra på samma sätt. Jag ska därför ta mitt lilla det-här-ska-jag-blogga-om-block och skriva ner allt jag har att vara lycklig över under morgondagen. För jag anar att det finns en hel del, och jag tänker skriva ner dem för att visa mig själv det. Och sedan redovisar jag resultatet här.

Och under morgondagen ska jag le mot så många jag bara kan. Vi alla vet hur mycket ett riktigt leende från en okänd människa som snabbt passerar förbi kan göra. Det kan lysa upp en hel dag. Förr eller senare får man tillbaka det. Det ständigt återkommande i mitt liv just nu: Karma. Inte bullshit-karma, om att Gud ser mig och ger mig belöningar för mina goda gärningar. Utan riktig karma. Att jag kan hjälpa andra som sedan direkt eller indirekt gör något för mig förr eller senare.

Hemma bra, borta bäst

Är äntligen hemma från Stockholm efter en resa genom vildsint snö och djupa dalar. Det har varit jätteroligt, och det är alltid trevligt att träffa dom enda släktingarna vi har en nära kontakt med (Farmor, farfar och faster) men det är skönt att sova i en säng som kroppen är van vid och slippa ha sitt liv ihoptryckt i en liten militärgrön väska.

Farmor fyllde hemligt jämnt tal (Hon mördar mig om hon skulle surfa in och ser att jag offentliggjort hennes ålder på internet, hon var tillräckligt less på att alla som kom till festen fick reda på det) och det var stor fest. Farmor fick en mobil av mig, min bror, mamma och pappa eftersom hennes förra mobil var trasig och avbröt samtal på eget bevåg och inte kunde ta emot och skicka mms. Dock visade det sig att den nya inte kunde ta emot och skicka sms och hängde sig hela tiden, så den var ganska trasig redan som ny. Mer lyckad present har jag varit med om.

Många etiopier var där och jag gillar inte att generalisera, men etiopisk mat är troligen den godaste som finns och etiopiska människor är troligen de trevligaste som finns. De som jag träffat är alla politiskt uppdaterade, nöjda med sitt liv och väldigt ödmjuka och har lätt för att bjuda in nya människor.

Farfar, farmor, pappa och mamma

I Stockholm

Sitter nu i Stockholm och myser hemma hos farmor och farfar. Vi kom hit igår och bilresan gick sjukt snabbt eftersom jag sov nästan hela resan.

Det enda negativa med att vi är här är att jag missade de tre sista dagarna på praktiken. Jag trivdes otroligt bra där och det känns synd att behöva sluta och återgå till skolan. Precis när jag börjat vänja mig vid att vara student igen så börjar jag på praktiken, och när jag började vänja mig vid att jobba så börjar jag skolan igen... Nu skulle det vara lite skönt med lite struktur på vardagen.

Jag har knappt hört av mig till någon här nere, men jag stannar till på måndag om någon av er som bor här vill hitta på något. Ni har mitt nummer.

Jonestown

Jag såg precis slutet av dokumentären "Frälsnings helvete i Jonestown" som handlar om pastor Jim Jones som ledde sina anhängare in i Guyanas djungel och sedan fick vissa av dem att tömma en giftbägare och sköt eller injicerade gift i de som vägrade.

Och jag såg världens mest sorgsna människa. Han heter Vernon Gosney och överlevde, men hans lilla son blev mördad. Bilden av denna man kommer jaga mig. Jag har aldrig sett en människa se så otroligt uppgiven ut.

Blond

Jag har märkt en konstig sak. Och jag är helt säker på att det inte är inbillning. Jag blir behandlad annorlunda sedan jag blev blond.

Exempelvis så kom en gammal bekant in på macken och tittade bort. Sedan sade han "Oj, var det du. Jag trodde det var en vanlig blond bimbo så jag tänkte dissa". Och jag tror det är så många tänker.

Jag har bland annat märkt att många män är mer vänligt inställda till mig. Dom får en slags förstående aura runt sig. Som om de tänker att de måste vara extra tydliga och snälla mot den här tjejen, hon förstår inte så bra. Det är väldigt intressant.

För övrigt har jag nu färgat utväxt plus tonat håret med en grå färg, så nu börjar det faktiskt bli mindre och mindre gult. Min teori är att jag får mindre och mindre ansvar ju blondare jag blir. Det här kan bli riktigt behagligt.

Euskefeurat

Jag har äntligen sett mitt favoritband Euskefeurat igen. Förra gången jag såg dem var jag 5 år så det har ju gått ett tag sedan sist.

Dom är underbara. Deras musik är i en klass för sig. Texterna är tidvis fyndiga och har ofta en djup mening som mixas tillsammans med en vacker melodi. Musiken är oftast starkt influerad av folkmusik.

Det här var en jättestor upplevelse för mig. Jag har växt upp med det här bandet. Redan som nyfödd blev en av deras låtar utsedd till min låt av mamma och pappa, och att den senare visade sig passa bra med min personlighet var mest ironiskt. Under min tidigaste år har jag hört dem på kasettband på otaliga bilresor genom Sverige, Norge och Finland och senare på cd-skiva och till sist på mp3. Deras musik gör mig lycklig.

Jag köpte den nya cd-skivan, som jag fixade autografer från dem allihop på. Jag har aldrig förstått grejen med att spara namnteckningar, men det kändes som något man borde göra för ett band man lyssnat på lika länge som man levt. Här är en av låtarna från cd:n. Lyssna!

Som vanligt...

... har jag sett till att utnyttja min lediga tid nu under kvällen genom att sova ihopkurad i en fåtölj. Vad skulle jag göra om jag inte fick så mycket gjort på kvällarna?

Pappa

Fars dag och mors dag är två dagar som är till för att man ska hylla sina föräldrar på dom dagarna. Det är onekligen bra att dom finns, för även om mina föräldrar är värda att hyllas vareviga dag så är det inte så ofta jag kommer ihåg att visa hur mycket de betyder för mig. Och nu är det pappas dag. Det här är min pappa:

Pappa är en norrländsk man. Han skulle kunna kallas macho om han inte hade så mycket hjärna och hjärta. Han är jägare, skoterförare, bilmekaniker, arbetsledare och har alla körkort utom tung mc. Han tycker att man får tåla lite värk här och där och vägrar gå till doktorn när han bara får ont i bröstkorgen och hjärtklappning eller har värk i alla leder. När han har en deppig period vill han inte prata om det utan tror att ingen märker något trots att alla förstått det innan han själv gjort det. Under min uppväxt har han varit yrkeschaufför, väktare, hemvärnschef, egen företagare, student och sjukskriven efter en bilolycka. Det sistnämnda vägrar både han och hans närmaste familj att han någonsin är igen eftersom han är en arbetare. Han mår dålig av att bara sitta inne, han behöver arbeta riktigt ordentligt för att vi i hans närhet ska stå ut med honom.

Han älskar sin familj över allt annat och man tror honom när han säger att han skulle döda den som skadade någon av oss. Han älskar vår hund och visar det oftast genom att grymta att han hatar hundjäveln. Han berättar ofta när mamma inte hör hur mycket han älskar henne och att han inte skulle kunna leva utan henne. Och mamma vet att pappa gör det trots att han inte brukar säga det jämt. Som han sagt, han säger till när det blir ändring.

Pappa tycker stundvis att jag borde skaffa mig ett liv och sluta hänga hemma hos dem så mycket, men när jag har varit hemma hos mig i några dagar så säger han till mamma att ringa och fråga om jag inte ska komma hem till dem igen snart. Stannar jag hemma hos mig i över en vecka så ringer han personligen för att kolla så att jag lever och inte hatar honom.

Då och då förklarar han för mig att jag är den konstigaste människan han träffat. Mörk och besynnerlig. Inte på ett sådant där elakt sätt, utan med ömhet och ibland även lite oro i rösten. Ibland suckar han tungt och frågar; "Måste du uppfinna hjulet en gång till?". Han tycker att jag borde lära mig av hans misstag och blir lika frustrerad varje gång jag gör precis samma sak och han måste påminna mig om att han varnade för att precis det här skulle hända.

Jag och mamma kan vara ovänner lite hela tiden och det går över ganska snabbt. Jag och pappa bygger däremot långsamt upp bråk som inte går över särskilt snabbt och dom gör ont. För oss båda. För jag har alltid, även fast jag älskat och älskar mamma lika högt, varit pappas flicka. Jag har tagit efter honom i det mesta. Jag har favorittalet 13, jag hatar Mauro Scocco, jag började snusa, jag försökte mig på skytte, jag odlade ett ganska lamt motorintresse, jag är arbetsnarkoman, jag följer sporadiskt med i formel 1... Och han i sin tur har alltid försökt ordna så att jag haft allt jag vill ha.

Vissa nätter sitter vi länge uppe och diskuterar om dödsångest, kärlek, Ferrari vs. McLaren och allt annat livsviktigt. Det är sällan vi inte alls tycker likadant, men då händer det ofta att vi efter några omgångar som tar några år närmar oss varandras åsikter i alla fall. Och vissa gånger håller vi inte alls med varandra och då sitter vi till sist och bråkar om att den andra aldrig kan ha fel och att man själv är så jäkla ödmjuk minsann.

Jag älskar dig pappa. Du är en tredjedel av det som betyder mest för mig i hela världen.

Den gamla mannens dom

När jag satt och väntade på sundsvallsbussen tidigare i kväll så kom en gammal man och satte sig bredvid mig. Han skulle också åka med bussen, minsann, och vi hann prata om den underbara stjärtvärmaren som finns i bänkarna på busshållplatsen, tandvård, vårdcentralens läkare och kundbemötande.

Han frågade vad jag jobbade med men hann gissa på hårfrisörska. Han var väldigt säker på sin sak. Efter att han fått veta att jag jobbar på en mack så satt han och såg väldigt fundersam ut och mumlade "Men du är ju en typisk hårfrisörska. Du har inte funderat på att bli det då?".

Är det bara jag som får känningar av panikångest när jag visualiserar mig med en sax? Herregud, jag har fortfarande en helt otrolig lugg som jag hade när jag var 15-16 på grund av att jag fick en idé av att jag kunde sådant där. Och hälften av mina barbies blev snaggade efter misslyckade försök som innefattade kreativitet och en sax.

Så nej. Jag har inte funderat på att bli det, även om jag helt klart har en liten önskan om att klara det.

Min högsta dröm då jag vaknar imorgon

Barack
Obama

President över USA och räddare av den fria världen

Ätandets dubbelmoral

Jag läser alltid minst en dagstidning om dagen, i pappersform, och de mest intressanta sidorna är självklart insändarsidan. Där ser man tydligt vad folk upprörs av och de är ständigt aktuella med åsikter från allmänheten.

En sak som varit väldigt omdiskuterad ett tag är den om jaktens vara och icke vara. De allra flesta anser att jägarna är grymma och att ingen ska ha rätt att döda
djur.

Problemet är bara att det inte är vegetarianer som skriver detta, utan det är personer som sitter och tåtar ihop sin lilla insändare medan de glufsar i sig en Big Mac eller precis innan de springer iväg till köttdisken på ICA och köper köttfärs. Total dubbelmoral råder.

De flesta kor i Sverige föds enbart för att bli mat och tillbringar hela sitt korta liv i fullständigt onaturliga förhållanden. Man kämpar ständigt för att göra deras korta livstid mer human, men det är ofrånkomligt att ursprungskon inte var ämnad för att hållas i gigantiska ladugårdar och stå den största delen av sitt liv i trånga bås och då och då slussas ut till en nertrampad och lerig hage.

Älg, rådjur, vildsvin, hjort och olika matfåglar som lever i frihet i hela sina liv är det däremot inhumant att äta menar dessa människor. Dom lever i en hyfsat naturlig miljö hela sina liv, ofrånkomligt är ju dock att det här och var går en motorväg eller liknande. Dom här djuren har sin frihet och plötsligt smäller det och de vet inget mer.

Jag vet inte jag, men jag tycker mer synd om kossor, grisar och kycklingar. Djur som fällts ute i skog och mark är det enda kött jag inte får samvetskval av att stoppa i munnen.

Vinden har vänt

Jag kommer tydligt ihåg en tid för inte så länge sedan då jag uppmärksammade att media aldrig tog upp kvinnovåld förutom om de rapporterade om överfallsvåldtäkter där förövaren var okänd för offret. Detta trots att de flesta kände eller åtminstone kände igen den som gjorde det. Man tog aldrig heller upp den obehagliga faktan att många av dessa killar inte alls var kompletta psykfall utan att de allra flesta var killar som ansågs som riktigt trevliga personer i sina kretsar och som inte precis kommit ut från fängelse eller var schitzofrena eller krigsskadade.

Nu har det verkligen ändrats. I tidningarna kan man nu läsa dagligen om kvinnor som mördas, våldtas och misshandlas. Det har blivit den nya modegrejen. Samtidigt har reportage om män som misshandlas av kvinnor börjat smyga fram, dock är de flesta är anonyma eftersom det fortfarande råder en äcklig uppfattning om att män inte kan misshandlas av kvinnor. Men fortfarande har våld inom relationer börjat bli väldigt uppmärksammade.

Jag tycker det är en lättnad att det äntligen är på gång. Nu börjar media på allvar ta sitt ansvar och förmedla olika infallsvinklar på ett gammalt strukturellt problem som man inte velat ta upp förut för att sanningen är för obehaglig. Sanningen om att kvinnor inte alltid är väna varelser utan även kan förbytas till monster i sin relation till män. Och sanningen om att män som utåt sett är helt normala individer kan begå de mest hänsynslösa handlingar mot kvinnor. Medias vinkling, som den var förut, rättfärdigade de här beteendena eftersom man gjorde offrens situationer skamliga.

"Tyskan", Christine Schürrer, beskrevs av i alla fall några få medier som en högintelligent och väldigt omtyckt människa. Och mannen som har mördat Carolin uppe i Gällivare beskrivs som en person som gråter mycket då han trevande berättar om händelsen och får höra vad det är han har gjort. Som gråter sig igenom de långa nätterna i häktet och inte kan sova på grund av den ångest som hans brott vållar honom.

Jag menar inte på något sätt att deras handlingar inte är vidriga och att de ska betraktas med avsky för dem, men slutligen kanske vi alla kommer komma fram till den slutsatsen jag redan innerst inne har dragit. Att många av de här människorna är fullständigt normala. Fullständigt normala människor som på grund av ett ögonblicks snedtändning eller en funktion vållad av deras undermedvetna begår helt fel beslut och sedan blir monster i allas ögon.

Jag tror vi tjänar på att tänka så. På det sättet tar vi skulden från offret varje gång den där schyssta killen, eller blyga och väna tjejen, eller den intelligenta och populära mannen begått ett brott och alla runtomkring bestämmer sig för att håna offret eftersom en så genomtrevlig person inte kan begå en avskyvärd handling, minsann.

Lycka

60 kilo har jag gått ner totalt! Det har gått toksnabbt.

Det är verkligen konstigt. Sedan jag började på min praktik har jag ätit skräpmat till lunch varje dag och inte orkat motionera efter arbetstid och ändå har jag gått ner 4 kg på de här 3 veckorna.
Om jag nu bara får bort all jäkla löshud kommer jag troligen droppa två storlekar till. Jag vet, jag är ett riktigt freak. Det finns inget som äcklar mig lika mycket med mig själv som all denna hud.

Mitt nya(ste) kall

Jag har inte tid att blogga. Jag broderar. Den stora frågan är om jag någonsin innehaft en större töntfaktor?

Mamma

Jag, berättar för bror: Tv:n hade jättehög volym och jag ropade åt mamma att sänka. Då såg jag att hon sov. Jag ropade på henne igen. Ingen reaktion. Då ställde jag mig framför henne och ropade. Fortfarande ingen reaktion. Då ropade jag så högt jag kunde några gånger utan reaktion, och då började jag bli rädd, jag började misstänka att hon dött. Jag tä...

Mamma bryter in: Ja, alltså, jag var ju inte död.


Tur att hon förklarade så att Nicklas slapp bli orolig.

Vikt

Jag är i mål så himla snart. Sedan ska jag leva ett lyckligt liv och operera bort all överflödig hud som verkligen ställer till det med mitt midje- och höftmått. Och sedan kan jag ha ALLA underbara kläder och känna mig vacker. Inget ska stoppa mig.

Fel sätt att ragga

När jag var under 18, troligen en bra bit under, så fanns det en kille jag pratade med. Eller, självklart inte en kille. När man var i den åldern fanns det minst 30 killar om året som man pratade lite extra med över msn och telefonen.

Just den här killen brukar söka upp mig från olika användarkontot, alltid på ett känt ungdomscommunity, ett par gånger om året. Om jag minns rätt hade han flickvän vid tillfället och inget annat än väder, musiksmak och dylika normala saker avhandlades. Inget "Vi kanske skulle träffas och dejta" och inget "Jag tycker om dig".

Nu senast han tog kontakt skrev han "Jag vet inte om du minns, men det gör jag... Glömmer dig aldrig. Vet inte vad som hände. Vi snackade rätt mycket ett tag, sen bara dog allt. Jag tänker på dig ännu."

Allvarligt, vad är det att minnas? Att vi pratade lite under en kort period av mina tonår? Jag tror jag ska bli lite paranoid över det där. Det börjar kännas lite obehagligt nu.

Fast det kanske bara är i mitt huvud.

Favoritmat

Det finns tre maträtter jag inte kan föräta mig på. Lökringar (Okej, inte riktigt en maträtt, men ändå), sushi och raggmunk med fläsk. Särskilt det sista är ganska konstigt eftersom jag allt som oftast hyser en stor portion förakt mot husmanskost, exempelvis så klarar jag inte av att äta kokad potatis.

Jag får kalla kårar längs ryggraden bara av att tänka på den äckliga konsistensen och obefintliga smaken potatis karaktäriseras av. "Då har du inte provat färskpäärer!" brukar alltid någon smartskalle säga, men det har jag. Och king edward, mandelpotatis, bintje med flera är inte heller goda.

Jag satt nyss och åt raggmunk och fläsk som personalen på Tempo lagat till. Då kom jag på att jag satt och åt likdelar och då blev det äckligt. jag har lite vegetarian-komplex. Att äta döda varelsers kroppsdelar är inte fräscht, då skulle vi ju lika gärna kunna ta hand om de människor som dör och omsätta dem i köttindustrin.
"Hur vill Ni bli omhändertagen efter Er död? Begraven, kremerad eller styckad?"

Stängning

Idag är första gången som jag varit rädd på mitt jobb. Ibland har jag varit modig, rasande och jättelycklig. Men aldrig rädd. Förrän nu. Personer som är tydligt höga och som snattar och stannar kvar och kollar konstigt ger mig tydligen panik.

Man lär sig något nytt varje dag.

Karma

Jag tror på karma. Inte på det där någon-gud-sitter-och-för-poäng-lista-sättet, utan på det där what-goes-around-comes-around-sättet. Till exempel, för några veckor sedan när jag åkte buss inom Sundsvall så klev en gammal dam, som knappt kunde gå, på bussen. Jag själv hade fått en av de sista åtråvärda sittplatserna. Då gav jag henne min sittplats. Tanten tackade beundrande och jag möttes av leénden runtomkring mig.


Genom att jag gjorde en så enkel sak, jag stod och åkte buss i 6 minuter, så bidrog jag till att tanten troligen kände sig mer välvinnigt sinnad mot världen och jag bidrog till att de som såg det skulle lämna plats nästa gång en gammal dam kom in på en överbefolkad buss.

Just av den anledningen är jag alltid trevlig mot folk. Jag brukar prata lite extra med personalen i cafeterian på skolan, i kassan på Tempo och med andra personer jag möter, för en dag kan jag behöva dem. Min praktikplats fick jag just på grund av det, att chefen på butiken hade sett mig på macken och därigenom visste att jag var trevlig och serviceminded.

Så var det igår kväll också. Jag tog en taxi till festen jag skulle till och jag satt och pratade med chauffören om allt möjligt. När jag sedan mitt i natten var på väg hem så bromsade en bil in bredvid mig och det var just den taxichauffören som satt i och erbjöd mig skjuts hem, utan att jag behövde betala något. "Har jag skjutsat bort dig får jag ta ansvar för att du kommer hem också!". Jag behövde gå in på Svenssons, en krog, bara för att lämna några nycklar till en kompis. En vakt på Svenssons har tappat sin mobil och jag har ansträngt mig för att försöka hitta den och försökt komma med idéer och uppslag och i går kväll kände han igen mig och släppte in mig utan att jag behövde hänga in jackan och betala 60 spänn för det.

Det är en sak som fler borde tänka på. Att man ska bemöta andra som man själv vill bli bemött är inget skitsnack, det stämmer verkligen. Ett léende och några ord tar inte mycket energi och en dag får man tillbaka det med råge. Samma sak gäller om man är otrevlig och falsk. En dag blir man krossad av alla negativa intryck man lämnat till personer i omgivningen.

Jäkla nacke

Min nacke tar kål på mig. Jag har fortfarande lika ont efter olyckan i slutet av januari och jag är ständigt beroende av att läkarna skriver ut värkmedicin åt mig. Ibland kommer de på att det inte är bra att gå på värktabletter, men samtidigt varken vill eller kan jag bli sjukskriven och samtidigt har de ingen annan hjälp att erbjuda. Jag är så less på att ständigt vara beroende av deras goda vilja. Jag vill självklart vara smärtfri även utan värktabletter, det är min högsta dröm. Jag tycker inte det är kul att ta upp deras tid var och varannan vecka.

Jag är dessutom otroligt less på sköterskorna som bokar in mina tider till min husläkare.
Jaså, det gällde bara värk. Det är inte akut. Vi har en tid om en månad. (Men jag behöver värktabletterna för att kunna leva normalt med skadan, kan jag inte få en telefontid?) Varför har du inte bokat tid tidigare? (För att min läkare vägrar skriva ut tabletterna om det inte gått tillräckligt lång tid sedan jag fick dem senast) Och sedan blir sköterskan i andra änden oftast irriterad och lovar att lämna en lapp. Sedan har jag på ett magiskt sätt ett recept utskrivet utan att ha fått prata med min läkare, än en gång.

Jag fick ju komma till en sjukgymnast några gånger och hon kunde erbjuda akupunktur som smärtlindring. Så det provade vi. Och så visade det sig att det är nickel i nålarna när jag fick stora utslag runt varje nål, det hade hon glömt fråga om. Så den utvägen är stängd om jag inte vill gå till en privat akupunktör två gånger i veckan och först och främst betala hutlöst för att få akupunktur och sedan betala extra för guldnålar. Min ekonomi håller inte för det.

Ungefär 4 månaders väntetid kvar tills ortopeden tar emot mig. Då har jag gått med det här i ett år utan någon vettig hjälp. Då måste något hända.

Håret, kom tillbaka!

Jag saknar min sidecut! Jag saknar mitt röda hår!

Det slog mig nyss att jag har gått och blivit en i mängden och då fick jag en vad-har-jag-gjort-känsla. Jag har klippt av mig håret och blivit blond.

Herregud, vad har jag gjort? Så klart de slutar fråga om leg när jag nästan uppför mig moget och låter min utsida spegla att jag inte är tonåring längre!

(För övrigt saknar jag inte glasögonen, jag provade dem bara för lustighetsfaktorns skull)

Bloggande

På morgonen:
Aha. Det där jag läser om på nätet ska jag blogga om. Smart. Det kan ge en riktigt bra vinkling.
Vid lunchen:
Tre bloggidéer efter att ha läst igenom Aftonbladet.
Borde jag skriva ner dem? Nej, jag kommer ihåg dem.
På eftermiddagen:
Köper Expressen eller snor en Metro någonstans.
Ja just ja, det var ju det där jag skulle blogga om. Och det där är ju ännu bättre, om jag skriver det på det här sättet så kommer det bli ganska roligt/intressant/upprörande.
På kvällen:
Jag vill sova, men jag borde verkligen blogga. Men om vad? Jag har för mig att jag hade någon idé idag. Äsch.

Och så skriver jag en blogg om min idétorka istället.

Shopoholic

Visst är man inte shopoholic när man nästan aldrig är ledig och bestämmer sig för att unna sig saker för pengarna man får som ersättning för sitt falerande sociala liv? Eller?

På vinden

Jag och min bror gick upp på vinden hemma hos mamma och pappa igår för att leta reda på vårat gamla lego och se på alla gamla minnen.

Bror: Jag har hittat en massa mdslorrhtidningar (Mummel).
Jag: Va? Porrtidningar?
Bror: Nej, serietidningar. Jag vet, jag blev också besviken.

Det är bara jobb, och jobb, och jobb...

49 dagar. 3 lediga dagar. 23 jobbdagar i sträck.

Jag har det mycket, mycket bättre än de flesta studenter eftersom jag har ett jobb att dryga ut lånet med. Jag är verkligen tacksam över att jag har det. Och jag jobbar med något jag tycker är roligt, jag praktiserar på en arbetsplats jag gillar och jag tycker om min utbildning. Men det är verkligen tungt att bara jobba, studera, sova, äta. Jag har inget liv.

Fast samtidigt hade jag gnällt ännu mer om jag hade varit tvungen att vara ledig lika länge. Jag är glad över att jag kan sova gott om nätterna för en gångs skull. Jag är däremot mindre glad över att jag kan sova lika bra medan väckarklockan ringer så att jag försover mig varje morgon.

Nu ska jag tippa omkull.

Lärande I Arbete

Jag har praktik hos Lindex i Härnösand just nu. Det är riktigt roligt, i alla fall hittills, eftersom jag hamnat i en sammansvetsad grupp med trevliga människor i. De har verkligen ansträngt sig för att bjuda in mig och skapat scheman för vad jag ska göra coh så där. Som sagt, det känns jättebra.

En annan sak som känns väldigt bra är att jag är helt genomslut när jag kommer hem på kvällarna. Foppa-tofflor är ingenting man har i en butik som inriktar sig på mode (Annat är det på hederliga gamla Shell!) så jag har mina otroligt icke fotriktiga skor hela dagarna, så fötterna och benen gör jätteont och jag är helt slut i huvudet efter alla nya intryck. Jag har haft den bästa nattsömnen på över ett år under de här dagarna. Det är mycket värt för mig som aldrig kan somna trots att jag är trött genom hela dagarna.

Min tid är kommen

Ibland har man flyt! Medierna har idag varit fyllda av människor som beklagar sig över att BlondinBella lägger ner sin blogg, i alla fall för en liten stund. Vissa sörjer att de inte längre kan hata henne, andra är upprörda över att hon blev hatad.

Jag är i alla fall inte ett dugg sorgsen över hennes lilla paus. Herregud, det här är ju min stora chans! Jag hade det på känn redan förra veckan, inte fan hade jag färgat håret blondt om det inte var för att jag ville bli känd för mina innehållslösa modeblogginlägg. Jag har till och med, bara över natten, ändrat mina åsikter radikalt och bestämt mig för att rösta på moderaterna i nästa val eftersom jag typ asså älskar att äga. Jag börjar direkt!

På bilden har jag på mig en kofta (Stickat é heeelrätt i höst!) från VILA, även kjolen är från VILA (Asså världens bästa butik lixom, ja e sååå glad att de har öppnat egen butik, Vero Moda känns bara så B lixoM!).

Tightsen jag har under är från Gina Tricot och har värsta trendiga dragkedjan längst ner mot foten, det ser helfräckt ut!!!

Tröjan är från KappAhl, asså aaaa, ja vet, det är värsta tantbutiken men t-shirts med tryck är det nya svarta!

Nu ska jag ut och dricka vin! Puss till er, mina supergulliga läsare!

Mor glor

Dom fick tag på bilen som körde på mamma. Dom fick till och med tag på ett par killar, även om det är oklart om det var dom som körde eller ej. Så nu är allt frid och fröjd om man bortser från att min stackars mamma har ont i nacken.

Det konstigaste är att det var mamma (och pappa) som slutligen hittade bilen med några tillhörande personer, inte poliserna som åkte ut och letade efter dem. Nu ska det bara redas ut vem det egentligen var som körde och vilka som satt i bilen vid tillfället.

I morgon börjar min LIA-period, jag ska vara på Lindex. En uppenbarelse sa mig just att jag ska vara på Lindex om 9 timmar till och med, så nu är det bestämt dags att sova. Jag måste ju ha en tvåtimmars tillfjollning(Sminkning, påklädning) innan också, precis som alla andra mornar.

Jag heter Eomin och är en blottare

Urklipp från gårdagens expressen, på deras insändarsida har de alltid de mest tänkvärda kommentarerna från internet.

Och nog är det tänkvärt. Blottare, eller exhibitionister, har ett tvångsmässigt beteende som får dem att visa sina könsorgan för okända människor. De behöver inte tända på det. Dom drivs av viljan att att väcka uppmärksamhet och chocka medmänniskor.

Det är ju precis det där jag gör genom min blogg. Jag blottar mina privata delar för okända människor och drivs allra troligast av viljan att väcka uppmärksamhet och ibland även chockera, hade jag inte velat det hade jag varit modebloggare i stället.

Jag känner mig smutsig. Men allvarligt, mellan 30 och 50 personer om dagen ser mina privata delar. Jag får alltså uppmärksamhet, så jag fortsätter med mitt lilla smutsiga tvångsbeteende.

Trafikolycka

Man måste alltid oroa sig för mamma. Alldeles nyss blev hon påkörd av en likadan bil(Bilen på bilden har inget med saken att göra, bilden är lånad) som den ovan, en grå Opel Corsa Swing -97. Är det någon Härnösandsbo som vet någon som har en sådan bil? Den står registrerad på en man från en liten ort några mil norr om Härnösand men det är ju möjligt att någon annan lånar den eller att den är stulen, jag har inte hört vad polisen sagt än. Det satt två unga killar i bilen.

Telefonsamtal med pappa

Jag: Ska jag hyra med mig någon film?
Pappa: Hyr Arn, vi har ju bara sett den utan text
Jag: Men kan vi inte se någon film vi inte sett överhuvudtaget?
Pappa: Men ta någon p-rulle då.

Tito Beltran, igen

"Thomas Bodström har använt mig och barnflickan som två brickor i sitt lilla spel för att göra karriär"
- Tito Beltran



Thomas Bodström (Som har varit allsvensk fotbollsspelare, justitieminister och är advokat, författare och ordförande i justitieutskottet) måste verkligen vara ute efter att göra karriär. Han har ju inte lyckats bli något av betydelse än, så det är ju självklart att han har försökt sitt bästa att bli känd på stackars Titos bekostnad.

Och är det bara jag, eller blir man lite smått skitarg när hans jävla fru Jenny står i tv och berättar om att det är en rättsskandal och att hon och Tito trodde att det fanns rättvisa i Sverige och att de fått de förhoppningarna grusade? Hon är själv jurist och ser inte hur oseriös och icke trovärdig han varit.

"Vi ska läsa igenom domen noggrant och sedan fortsätta kampen. Vi kommer inte att hålla tyst eller stå tillbaka"
- Jenny Beltran

Kära Jenny, det hade vi inte väntat oss att ni skulle göra heller. Vi förstod faktiskt att ni kommer fortsätta med erat skådespel, även om vi hoppades att vi skulle ha fel.

Borttappat

Jag har tappat bort min självkänsla. Troligen på en buss, en krog eller i närheten av min förra skola.

Den är stor och väl synlig. Den kan verka aggressiv men skräms icke, även om den är stor och omöjlig att krossa så skulle den aldrig göra dig illa. Jag skulle verkligen behöva få den tillbaka, utan den är jag ganska sårbar eftersom den brukar vakta mina innersta skrymslen från att bli skadade.

Maila mig eller skriv en kommentar ifall du har sett eller hört något om var den tagit vägen. Hittelön utlovas!

Farväl

Vila i frid

Rut Nordgren

30/6-1917 - 6/10-2008

Gammelfarmor, jag kommer alltid minnas dig som den enda i släkten som alltid hade ett särskilt gott öga till mig, alla andra har alltid gillat Nicklas mycket mer. Jag var jätterädd för dig när jag var barn men när jag blev över 10 år gammal så började jag förstå mig på dig.

Jag tror det här är det bästa för dig, att du fick somna in till slut. Dom sista åren, då du var dement, var du ju bara ett skal. Din själ har varit död i några år.

Jag kommer ihåg precis innan du dog psykiskt, hur rädd du var för att du själv märkte att du glömde mycket. Jag är ledsen för att du inte fick vara med på riktigt fram till nu. Allt hade nog varit annorlunda i släkten nu om du hade haft ditt medvetande kvar till slutet.

Nu är det slut. Nu är det bara en lång sömn kvar. Jag hoppas att du slutligen fått frid.

En till bild från helgen

Här är en bild på mig och en kompis när vi var på krogen i helgen. Jag vet inte vad ni tycker, men jag känner mig fet. Jag är alltså personen som INTE har batmandräkten.