"Jag har bara en rädsla; rädslan att inte kunna hantera det som händer. Rädslan att inte räcka till. "
Det är den primära rädslan. Rädslan som vi alla har inom oss och som i olika situationer får oss att låta bli upplevelser eller möten.
"Jag väljer mitt liv och har alltid gjort det. Jag väljer mitt betéende, mina känslor, mina tankar, min hälsa, min kropp, mina relationer och min spontanitet."
Jag trodde att jag gjorde det. Jag är singel, ateist och egentligen inte permanent uppbunden av någonting. Men jag har insett att jag begränsar mig själv starkt och låter mina rädslor inför omvärlden styra mitt handlande ganska ofta. Till exempel så tillåter jag mig bara att bli intresserad av personer som inte är bra för mig i stället för att sikta högt, för jag är så rädd för att bli avvisad.
Men nu ska jag ändra på det här. Jag ska inte gömma mig bakom en analytisk förmåga och en dålig självkänsla. Jag ska, tvärtemot min natur, försöka tro på människor när de säger något snällt och börja analysera när de säger något kritiskt. Inte bara suga åt mig all kritik och strunta i eller analysera vad de har för motiv för att vara positivt inställda mot mig.
Om man bortser från min dåliga självinsikt så har det jag fått veta om mig själv den här veckan varit positivt. Att jag förtränger många saker och tror att de är bearbetade bara för att de inte får mig att gråta. Efter vad jag lärt mig så gråter man inte om man inte mår dåligt och man mår alltså inte dåligt när man slutar gråta över en sak. Men att gömma bort saker långt bort i minnet är inte att bearbeta. Och det ska jag jobba med det.
Jag är en ganska positiv människa nu mer. Jag trodde att det betydde att jag inte mår dåligt och att jag inte sörjer. Men den här veckan har lärt mig så mycket. Och den mest värdefulla upptäckten;
Jag vill bli lycklig!
Det är den primära rädslan. Rädslan som vi alla har inom oss och som i olika situationer får oss att låta bli upplevelser eller möten.
"Jag väljer mitt liv och har alltid gjort det. Jag väljer mitt betéende, mina känslor, mina tankar, min hälsa, min kropp, mina relationer och min spontanitet."
Jag trodde att jag gjorde det. Jag är singel, ateist och egentligen inte permanent uppbunden av någonting. Men jag har insett att jag begränsar mig själv starkt och låter mina rädslor inför omvärlden styra mitt handlande ganska ofta. Till exempel så tillåter jag mig bara att bli intresserad av personer som inte är bra för mig i stället för att sikta högt, för jag är så rädd för att bli avvisad.
Men nu ska jag ändra på det här. Jag ska inte gömma mig bakom en analytisk förmåga och en dålig självkänsla. Jag ska, tvärtemot min natur, försöka tro på människor när de säger något snällt och börja analysera när de säger något kritiskt. Inte bara suga åt mig all kritik och strunta i eller analysera vad de har för motiv för att vara positivt inställda mot mig.
Om man bortser från min dåliga självinsikt så har det jag fått veta om mig själv den här veckan varit positivt. Att jag förtränger många saker och tror att de är bearbetade bara för att de inte får mig att gråta. Efter vad jag lärt mig så gråter man inte om man inte mår dåligt och man mår alltså inte dåligt när man slutar gråta över en sak. Men att gömma bort saker långt bort i minnet är inte att bearbeta. Och det ska jag jobba med det.
Jag är en ganska positiv människa nu mer. Jag trodde att det betydde att jag inte mår dåligt och att jag inte sörjer. Men den här veckan har lärt mig så mycket. Och den mest värdefulla upptäckten;
Jag vill bli lycklig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar