Det försvinner inte

Jag har en otrolig dödsångest, jag vet att jag har skrivit om det innan. Jag är alltid rädd för att jag ska dö ensam och utan att ha sett hur mitt liv skulle bli. Om jag hittar en livspartner (Eller flera!), om jag kommer få några barn, om jag är butiksbiträde, chef eller avlönad politiker om 25 år...

Det som skrämmer mig mest är trots det att jag kommer bli jättegammal. Att jag som de flesta i min släkt, åtminstone på min pappa sida, kommer passera 80 med god marginal. Eller att jag kommer få obotlig cancer. Min rädsla består nämligen inte i att vara död. Jag tror inte ens man är död, jag tror helt enkelt att allt slutar existera. Som innan vi föddes. Man vet ingenting.

Min rädsla består i stället i att just gå och vänta. Att tänka tanken "Snart finns jag inte mer. Nu är det snart slut". Jag har dock tröstat mig med att det där ska försvinna med tiden. Att man har vant sig vid tanken när man passerar 65.

I dag var det dock ett stort antal pensionärer som i Aftonbladet fick svara på vad som var bäst och sämst med att vara gammal. Se på den här bilden. Den här damen får mig att vilja gråta. Jag stod på mitt jobb och läste vad hon sagt och fick lov att hålla mig från att börja gråta. Inte en lätt gråt, utan en hulkande och innerlig gråt.

Min fördom om att det blir bättre är alltså falsk. Jag förstår Meta med hela mitt hjärta, och det skrämmer mig. Jag vill inte känne så om 60 år.

Dom andra var inte så dåliga dom heller. Väldigt tragiska. I min ålder tror vi att de flesta gamlingarna är dementa. Det är inte dom här. Och det smärtar mig. Jag vill inte bli begränsad och känna att livet är slut. Det här är ångest.

Här är Mange som känner hur det spritter i benen av musik men som inte klarar av att dansa till den. Men här är också Gun-Marie som gillat att bo på ett hem för att hon får umgås med killar. Och Thure som aldrig haft det så trevligt eftersom han har tid för allt som händer.

Jag hoppas att jag får en ålderdom. Och jag hoppas att den är värdig. Det kan tyckas fånigt, men dom här personernas små berättelser om sin ålderdom fick mig att öppna ögonen totalt för att det inte är okej att stänga in dem och låta dem gå ut en timme om dagen och vänta i flera timmar på att få blöjan bytt. Så vill inte jag ha det, så ska inte dom ha det.

Och jag hoppas verkligen att Mange lyckas dansa ibland.