Pappa

Fars dag och mors dag är två dagar som är till för att man ska hylla sina föräldrar på dom dagarna. Det är onekligen bra att dom finns, för även om mina föräldrar är värda att hyllas vareviga dag så är det inte så ofta jag kommer ihåg att visa hur mycket de betyder för mig. Och nu är det pappas dag. Det här är min pappa:

Pappa är en norrländsk man. Han skulle kunna kallas macho om han inte hade så mycket hjärna och hjärta. Han är jägare, skoterförare, bilmekaniker, arbetsledare och har alla körkort utom tung mc. Han tycker att man får tåla lite värk här och där och vägrar gå till doktorn när han bara får ont i bröstkorgen och hjärtklappning eller har värk i alla leder. När han har en deppig period vill han inte prata om det utan tror att ingen märker något trots att alla förstått det innan han själv gjort det. Under min uppväxt har han varit yrkeschaufför, väktare, hemvärnschef, egen företagare, student och sjukskriven efter en bilolycka. Det sistnämnda vägrar både han och hans närmaste familj att han någonsin är igen eftersom han är en arbetare. Han mår dålig av att bara sitta inne, han behöver arbeta riktigt ordentligt för att vi i hans närhet ska stå ut med honom.

Han älskar sin familj över allt annat och man tror honom när han säger att han skulle döda den som skadade någon av oss. Han älskar vår hund och visar det oftast genom att grymta att han hatar hundjäveln. Han berättar ofta när mamma inte hör hur mycket han älskar henne och att han inte skulle kunna leva utan henne. Och mamma vet att pappa gör det trots att han inte brukar säga det jämt. Som han sagt, han säger till när det blir ändring.

Pappa tycker stundvis att jag borde skaffa mig ett liv och sluta hänga hemma hos dem så mycket, men när jag har varit hemma hos mig i några dagar så säger han till mamma att ringa och fråga om jag inte ska komma hem till dem igen snart. Stannar jag hemma hos mig i över en vecka så ringer han personligen för att kolla så att jag lever och inte hatar honom.

Då och då förklarar han för mig att jag är den konstigaste människan han träffat. Mörk och besynnerlig. Inte på ett sådant där elakt sätt, utan med ömhet och ibland även lite oro i rösten. Ibland suckar han tungt och frågar; "Måste du uppfinna hjulet en gång till?". Han tycker att jag borde lära mig av hans misstag och blir lika frustrerad varje gång jag gör precis samma sak och han måste påminna mig om att han varnade för att precis det här skulle hända.

Jag och mamma kan vara ovänner lite hela tiden och det går över ganska snabbt. Jag och pappa bygger däremot långsamt upp bråk som inte går över särskilt snabbt och dom gör ont. För oss båda. För jag har alltid, även fast jag älskat och älskar mamma lika högt, varit pappas flicka. Jag har tagit efter honom i det mesta. Jag har favorittalet 13, jag hatar Mauro Scocco, jag började snusa, jag försökte mig på skytte, jag odlade ett ganska lamt motorintresse, jag är arbetsnarkoman, jag följer sporadiskt med i formel 1... Och han i sin tur har alltid försökt ordna så att jag haft allt jag vill ha.

Vissa nätter sitter vi länge uppe och diskuterar om dödsångest, kärlek, Ferrari vs. McLaren och allt annat livsviktigt. Det är sällan vi inte alls tycker likadant, men då händer det ofta att vi efter några omgångar som tar några år närmar oss varandras åsikter i alla fall. Och vissa gånger håller vi inte alls med varandra och då sitter vi till sist och bråkar om att den andra aldrig kan ha fel och att man själv är så jäkla ödmjuk minsann.

Jag älskar dig pappa. Du är en tredjedel av det som betyder mest för mig i hela världen.