Den fula ankungen

Nu finns det en risk att jag låter som en fullständig bimbo. En egotrippad idiot. Men det är jag faktiskt inte. Jag har bara, helt plötsligt, kommit på att jag inte är ful längre. Jag är inte längre någon som folk skrattar åt och äcklas vid tanken på att vidröra. Jag är inte den fula kompisen som är trygg i all sin fulhet längre.

Idag har jag haft ett mantra inombords. "Jag duger. Jag är snygg. Kom för fan ihåg att sätta in bullarna i jäsen". Och förutom att jag faktiskt kom ihåg bullarna så har jag faktiskt mått bättre än på länge. Helt plötsligt har andra än mina föräldrar börjat säga till mig att jag är vacker och för första gången i mitt liv låter jag det sjunka in. För första gången i mitt liv så tror jag på att det inte är något människor säger för att vara snälla.

En av mina chefer berättade exempelvis att en kille jag träffade för någon vecka sedan hade nämnt mig i samma mening som "het brud". Det är bara konstigt. Jag har aldrig varit en het brud. Jag har varit en fet brud. Nu ska jag, förutom att skriva upp allmänna positiva saker som hänt även följa det där töntiga rådet om att säga till min spegelbild att jag är vacker. För jag börjar ana att jag kanske är det. Jag kanske inte bara är "trevlig och har fina ögon". Jag kanske till och med är snygg. Hisnande tanke. Jag är inte säker på att jag kan lita på att jag kommer ihåg det här. Men jag hoppas det. Det är kanske det som är vägen till lycka, det jag har jagat hela tiden i den här bloggen(Texten under min bild på sidan har inte ändrats sedan jag startade bloggen i januari!). Lycka kanske är något så simpelt och klyschigt som att tycka om sig själv.

Positivt 29/11:
Y Insikten om mitt utseende.
Y Insikten om att gamla människor inte är kreatur.
Y Att jag har ett jobb, trots att det känns tungt att inte ha en fritid just nu.
Y Att jag har min bästa vän i hela världen kvar.

Positivt 28/11:
Y Att jag jobbade ett kort pass.
Y Att jag faktiskt tog mig ut för en gångs skull.
Y Min jättefina korsett.