Jag kommer tydligt ihåg en tid för inte så länge sedan då jag uppmärksammade att media aldrig tog upp kvinnovåld förutom om de rapporterade om överfallsvåldtäkter där förövaren var okänd för offret. Detta trots att de flesta kände eller åtminstone kände igen den som gjorde det. Man tog aldrig heller upp den obehagliga faktan att många av dessa killar inte alls var kompletta psykfall utan att de allra flesta var killar som ansågs som riktigt trevliga personer i sina kretsar och som inte precis kommit ut från fängelse eller var schitzofrena eller krigsskadade.
Nu har det verkligen ändrats. I tidningarna kan man nu läsa dagligen om kvinnor som mördas, våldtas och misshandlas. Det har blivit den nya modegrejen. Samtidigt har reportage om män som misshandlas av kvinnor börjat smyga fram, dock är de flesta är anonyma eftersom det fortfarande råder en äcklig uppfattning om att män inte kan misshandlas av kvinnor. Men fortfarande har våld inom relationer börjat bli väldigt uppmärksammade.
Jag tycker det är en lättnad att det äntligen är på gång. Nu börjar media på allvar ta sitt ansvar och förmedla olika infallsvinklar på ett gammalt strukturellt problem som man inte velat ta upp förut för att sanningen är för obehaglig. Sanningen om att kvinnor inte alltid är väna varelser utan även kan förbytas till monster i sin relation till män. Och sanningen om att män som utåt sett är helt normala individer kan begå de mest hänsynslösa handlingar mot kvinnor. Medias vinkling, som den var förut, rättfärdigade de här beteendena eftersom man gjorde offrens situationer skamliga.
"Tyskan", Christine Schürrer, beskrevs av i alla fall några få medier som en högintelligent och väldigt omtyckt människa. Och mannen som har mördat Carolin uppe i Gällivare beskrivs som en person som gråter mycket då han trevande berättar om händelsen och får höra vad det är han har gjort. Som gråter sig igenom de långa nätterna i häktet och inte kan sova på grund av den ångest som hans brott vållar honom.
Jag menar inte på något sätt att deras handlingar inte är vidriga och att de ska betraktas med avsky för dem, men slutligen kanske vi alla kommer komma fram till den slutsatsen jag redan innerst inne har dragit. Att många av de här människorna är fullständigt normala. Fullständigt normala människor som på grund av ett ögonblicks snedtändning eller en funktion vållad av deras undermedvetna begår helt fel beslut och sedan blir monster i allas ögon.
Jag tror vi tjänar på att tänka så. På det sättet tar vi skulden från offret varje gång den där schyssta killen, eller blyga och väna tjejen, eller den intelligenta och populära mannen begått ett brott och alla runtomkring bestämmer sig för att håna offret eftersom en så genomtrevlig person inte kan begå en avskyvärd handling, minsann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar