Den fula ankungen

Nu finns det en risk att jag låter som en fullständig bimbo. En egotrippad idiot. Men det är jag faktiskt inte. Jag har bara, helt plötsligt, kommit på att jag inte är ful längre. Jag är inte längre någon som folk skrattar åt och äcklas vid tanken på att vidröra. Jag är inte den fula kompisen som är trygg i all sin fulhet längre.

Idag har jag haft ett mantra inombords. "Jag duger. Jag är snygg. Kom för fan ihåg att sätta in bullarna i jäsen". Och förutom att jag faktiskt kom ihåg bullarna så har jag faktiskt mått bättre än på länge. Helt plötsligt har andra än mina föräldrar börjat säga till mig att jag är vacker och för första gången i mitt liv låter jag det sjunka in. För första gången i mitt liv så tror jag på att det inte är något människor säger för att vara snälla.

En av mina chefer berättade exempelvis att en kille jag träffade för någon vecka sedan hade nämnt mig i samma mening som "het brud". Det är bara konstigt. Jag har aldrig varit en het brud. Jag har varit en fet brud. Nu ska jag, förutom att skriva upp allmänna positiva saker som hänt även följa det där töntiga rådet om att säga till min spegelbild att jag är vacker. För jag börjar ana att jag kanske är det. Jag kanske inte bara är "trevlig och har fina ögon". Jag kanske till och med är snygg. Hisnande tanke. Jag är inte säker på att jag kan lita på att jag kommer ihåg det här. Men jag hoppas det. Det är kanske det som är vägen till lycka, det jag har jagat hela tiden i den här bloggen(Texten under min bild på sidan har inte ändrats sedan jag startade bloggen i januari!). Lycka kanske är något så simpelt och klyschigt som att tycka om sig själv.

Positivt 29/11:
Y Insikten om mitt utseende.
Y Insikten om att gamla människor inte är kreatur.
Y Att jag har ett jobb, trots att det känns tungt att inte ha en fritid just nu.
Y Att jag har min bästa vän i hela världen kvar.

Positivt 28/11:
Y Att jag jobbade ett kort pass.
Y Att jag faktiskt tog mig ut för en gångs skull.
Y Min jättefina korsett.

Det försvinner inte

Jag har en otrolig dödsångest, jag vet att jag har skrivit om det innan. Jag är alltid rädd för att jag ska dö ensam och utan att ha sett hur mitt liv skulle bli. Om jag hittar en livspartner (Eller flera!), om jag kommer få några barn, om jag är butiksbiträde, chef eller avlönad politiker om 25 år...

Det som skrämmer mig mest är trots det att jag kommer bli jättegammal. Att jag som de flesta i min släkt, åtminstone på min pappa sida, kommer passera 80 med god marginal. Eller att jag kommer få obotlig cancer. Min rädsla består nämligen inte i att vara död. Jag tror inte ens man är död, jag tror helt enkelt att allt slutar existera. Som innan vi föddes. Man vet ingenting.

Min rädsla består i stället i att just gå och vänta. Att tänka tanken "Snart finns jag inte mer. Nu är det snart slut". Jag har dock tröstat mig med att det där ska försvinna med tiden. Att man har vant sig vid tanken när man passerar 65.

I dag var det dock ett stort antal pensionärer som i Aftonbladet fick svara på vad som var bäst och sämst med att vara gammal. Se på den här bilden. Den här damen får mig att vilja gråta. Jag stod på mitt jobb och läste vad hon sagt och fick lov att hålla mig från att börja gråta. Inte en lätt gråt, utan en hulkande och innerlig gråt.

Min fördom om att det blir bättre är alltså falsk. Jag förstår Meta med hela mitt hjärta, och det skrämmer mig. Jag vill inte känne så om 60 år.

Dom andra var inte så dåliga dom heller. Väldigt tragiska. I min ålder tror vi att de flesta gamlingarna är dementa. Det är inte dom här. Och det smärtar mig. Jag vill inte bli begränsad och känna att livet är slut. Det här är ångest.

Här är Mange som känner hur det spritter i benen av musik men som inte klarar av att dansa till den. Men här är också Gun-Marie som gillat att bo på ett hem för att hon får umgås med killar. Och Thure som aldrig haft det så trevligt eftersom han har tid för allt som händer.

Jag hoppas att jag får en ålderdom. Och jag hoppas att den är värdig. Det kan tyckas fånigt, men dom här personernas små berättelser om sin ålderdom fick mig att öppna ögonen totalt för att det inte är okej att stänga in dem och låta dem gå ut en timme om dagen och vänta i flera timmar på att få blöjan bytt. Så vill inte jag ha det, så ska inte dom ha det.

Och jag hoppas verkligen att Mange lyckas dansa ibland.

Jamen just ja

Jag kom på att jag måste försöka hitta positiva saker med även den här dagen. Det var några stycken faktiskt.

Y Att jag tog mig i kragen och diskade och städade igenom badrummet, på djupet!
Y Badrummet blev väldigt trivsamt. Nu kan jag sova där tills vardagsrummet blir mysigt.
Y Mina fina väggdekorer i köket (Se bild).
Y Att jag bara har 2 hekto kvar till den ursprungliga målvikten.

Ankor överallt

Mitt badrum är väldigt ankigt nu. Det är underbart. Som jag väntat på den dagen då man äntligen börjar uppfatta en röd tråd mellan alla ankor. Och snart får jag en jättestor gul anka också.

Kärlek!

Homestyling

By Eomin

Nagelborste och tandborsthållare

Tvålpump

Duschdraperi

Badrumsmatta och sopkorg

Djävulsankan, Machoankan, Afroankan, Gröningen och Duckula

2 hekto

2 hekto kvar till målvikten. En person på min praktikplats påpekade att jag verkade ha gått ner i vikt så då var jag tvungen att väga mig. Jag gick ju ner 4 kg under de inledande veckorna på praktiken, så att vissa som inte sett mig sedan innan den började har påpekat det har jag inte tagit på allvar. Men se på fasen, jag har gått ner ännu mer!

2 hekto kvar till min målvikt. Jag måste alltså skaffa mig en annan målvikt. Jag ska nog gå ner 5 kg till utöver det här. Jag kan inte bara sätta mig och bli nöjd, va?

Omröstning i kommentatorsfältet!
Skriv den siffra som passar in på det alternativ du tycker passar bäst:

1. Banta mer, fetto.
2. 61 kg är ganska mycket, men ska du inte fortsätta lite till också?
3. Det räcker så. Försök nöja dig för en gångs skull.
4. Gå upp i vikt igen.
5. Övrigt alternativ. Bifoga motivering.

Av rädsla för vuxenvärlden

Tänk att personer som är långt över 18 kan bete sig så otroligt omoget. Det förvånar mig alltid lika mycket när jag lyckas hitta sådana exemplar.

Är det för att man är rädd man beter sig omoget? Rädd för vuxenvärlden eller rädd för andra människor? Eller fruktar man ansvaret som kommer med titeln vuxen och bestämmer sig därför för att fjanta sig och bete sig på ett barnsligt sätt i sitt bemötande till andra vuxna?

Hur som helst är det inte så roligt när dom här mentalt unga människorna blivit rädda för något som sker i kontakten med en annan människa. En konfrontation eller ett samtal kan man dra ut på i evigheter. Jag är så less på dom här människorna. Det är skillnad på att ha barnasinnet kvar och att vara barnslig. Det sistnämnda är inte en bra egenskap.

Lussekudde

Jag blev så snopen för några dagar sedan. Det var dagen för avresa mot Stockholm. Kvällen innan gick jag omkring och pratade med Marina samtidigt som jag försökte städa lite på ytan. Jag liksom duttade med saker som skulle kunna få en av de åtråvärda platserna i min resväska och hann därför egentligen inte packa ihop någonting.

Det här gjorde så klart ingenting. Jag ställde helt enkelt väckarklockan på 05.30 så hade jag 3 timmar på mig för packning och morgonritual innan det var dags att springa iväg till sista halvdagen på praktiken.

Trots att jag inte somnade förrän klockan 01.30 så nästan hoppade jag ur sängen då väckarklockan ringde. Man vet när det är något viktigt på gång, då finns det aldrig någon rick att man stänger av alarmet i sömnen. Jag gick upp, gjorde morgontoaletten och gjorde mig sedan en sedvanligt hälsosam frukost i form av en lussekatt och ett glas vatten. Satte mig ner i sängen, som vanligt, och åt medna jag läste igenom en av mina hundratals Larson!-tidningar. Och någonstans där gick det fel.

Nästa sak jag vet är att mamma ringer och att jag vaknar av det. Hon är panikslagen över att jag inte är vaken när det bara är 45 minuter kvar innan jag ska infinna mig på praktiken. Stressen får sitt grepp om mig med, och jag avslutar snabbt samtalet och försöker komma på hur det kommer sig att jag sover när jag är helt säker på att jag faktiskt var vaken.

Då upptäcker jag något konstigt. Mellan min kind och kudden ligger något hårt med konstig konsistens. Det är en mosad, halv, lussekatt. Än en gång, precis som i mysteriet med den genomblöta sängen, har jag alltså attacksomnat och helt skoningslöst fallit i sömn efter att jag varit vaken nog att veta vad frukost är och hur man hittar till toaletten i min lilla etta utan karta.
Det är konstigt. Väldigt konstigt.

Med lyckan som mål

Okej. Jag har funderat över allt jag har att vara lycklig över. Över att mitt liv håller på att ordna sig till det bästa genom att jag utbildar mig inom ett yrke som jag älskar att syssla med. Att jag är relativt smal och har hälsan i behåll. Att jag är ung och har hela livet framför mig och kan påverka vart jag ska hamna. Att jag har en familj som ställer upp för mig när det gäller. Att jag har kompisar som finns kvar trots att jag sällan har tid och ork att hitta på något.

Men det är så mycket. I stället ska jag börja skriva upp minst tre saker(Helst fler) varje dag som varit positiva. Sedan ska jag varje vecka läsa dem för att påminna mig själv om att jag inte alls råkar ut för bara negativa saker utan att livet faktiskt är ganska härligt men att jag snabbt glömmer de bra händelserna. Hur små de än är så finns dom!

25/11-08
Y Nisse Simonsons föreläsning
Y Att jag var på IKEA med Marina
Y Att resan till och från Birsta var gratis (Skjuts dit, gratis bussresa)
Y Att mina klasskamrater verkade glada över att träffa mig igen

26/11-08
Y Raggmunk, min favoritmat, till lunch.
Y Alla nyinköpta anksaker till mitt badrum! (Duschdraperi, sopkorg, nagelborste, tvålpump, matta)
Y Den vackra klänningen med tyll som jag köpte.
Y Sundsvallsshopping med myskänsla med Marina.
Y Att jag överlevde bussresan hem med den värdelösa busschauffören.

Ja. Idag har det varit en bra dag. Riktigt, riktigt bra. Och jag är så glad över att mitt badrum äntligen ska få fullständigt badanka-tema.

Lycklig?

Var på föreläsning som hölls av Nisse Simonsson idag. Han är en hjärnkirurg som föreläser om glädjens kraft och hur får hjärna reagerar på olika signaler. Hur kommer det sig exempelvis att fler och fler blir deprimerade trots att vår levnadsstandard ständigt förenklas och förbättras?

Jag kom att tänka på att det idag är närmast populärt att vara negativt inställd. Massor av tonåringar skär sig i armarna för att visa världen hur mycket de lider och även de som vuxit ifrån sådana saker gnäller ständigt över hur jävligt allt är. Är det inte för varmt är det för kallt eller bara allmänt dåligt väder eller så har någon pissat ner toalettringen på raststället. Och är en dag bra så kan man ge sig fan på att någon påpekar att det snart blir sämre (Fint väder nu ja, men i morgon skulle det bli regn). Och i stället för att försöka jobba inifrån konsumerar vi för att försöka fylla upp tomrummet som verkar växa inuti oss alla i takt med att valmöjligheterna och välfärden blir större.

Det är inte unikt och häftigt att vara lite lagom deprimerad och gnälligt. Det är faktiskt ett normaltillstånd för varje svensk. Och det är jobbigt. När andra gnäller kan mina bästa dagar snabbt förvandlas till skitdagar, och självklart måste mitt gnäll påverka andra på samma sätt. Jag ska därför ta mitt lilla det-här-ska-jag-blogga-om-block och skriva ner allt jag har att vara lycklig över under morgondagen. För jag anar att det finns en hel del, och jag tänker skriva ner dem för att visa mig själv det. Och sedan redovisar jag resultatet här.

Och under morgondagen ska jag le mot så många jag bara kan. Vi alla vet hur mycket ett riktigt leende från en okänd människa som snabbt passerar förbi kan göra. Det kan lysa upp en hel dag. Förr eller senare får man tillbaka det. Det ständigt återkommande i mitt liv just nu: Karma. Inte bullshit-karma, om att Gud ser mig och ger mig belöningar för mina goda gärningar. Utan riktig karma. Att jag kan hjälpa andra som sedan direkt eller indirekt gör något för mig förr eller senare.

Hemma bra, borta bäst

Är äntligen hemma från Stockholm efter en resa genom vildsint snö och djupa dalar. Det har varit jätteroligt, och det är alltid trevligt att träffa dom enda släktingarna vi har en nära kontakt med (Farmor, farfar och faster) men det är skönt att sova i en säng som kroppen är van vid och slippa ha sitt liv ihoptryckt i en liten militärgrön väska.

Farmor fyllde hemligt jämnt tal (Hon mördar mig om hon skulle surfa in och ser att jag offentliggjort hennes ålder på internet, hon var tillräckligt less på att alla som kom till festen fick reda på det) och det var stor fest. Farmor fick en mobil av mig, min bror, mamma och pappa eftersom hennes förra mobil var trasig och avbröt samtal på eget bevåg och inte kunde ta emot och skicka mms. Dock visade det sig att den nya inte kunde ta emot och skicka sms och hängde sig hela tiden, så den var ganska trasig redan som ny. Mer lyckad present har jag varit med om.

Många etiopier var där och jag gillar inte att generalisera, men etiopisk mat är troligen den godaste som finns och etiopiska människor är troligen de trevligaste som finns. De som jag träffat är alla politiskt uppdaterade, nöjda med sitt liv och väldigt ödmjuka och har lätt för att bjuda in nya människor.

Farfar, farmor, pappa och mamma

I Stockholm

Sitter nu i Stockholm och myser hemma hos farmor och farfar. Vi kom hit igår och bilresan gick sjukt snabbt eftersom jag sov nästan hela resan.

Det enda negativa med att vi är här är att jag missade de tre sista dagarna på praktiken. Jag trivdes otroligt bra där och det känns synd att behöva sluta och återgå till skolan. Precis när jag börjat vänja mig vid att vara student igen så börjar jag på praktiken, och när jag började vänja mig vid att jobba så börjar jag skolan igen... Nu skulle det vara lite skönt med lite struktur på vardagen.

Jag har knappt hört av mig till någon här nere, men jag stannar till på måndag om någon av er som bor här vill hitta på något. Ni har mitt nummer.

Jonestown

Jag såg precis slutet av dokumentären "Frälsnings helvete i Jonestown" som handlar om pastor Jim Jones som ledde sina anhängare in i Guyanas djungel och sedan fick vissa av dem att tömma en giftbägare och sköt eller injicerade gift i de som vägrade.

Och jag såg världens mest sorgsna människa. Han heter Vernon Gosney och överlevde, men hans lilla son blev mördad. Bilden av denna man kommer jaga mig. Jag har aldrig sett en människa se så otroligt uppgiven ut.

Blond

Jag har märkt en konstig sak. Och jag är helt säker på att det inte är inbillning. Jag blir behandlad annorlunda sedan jag blev blond.

Exempelvis så kom en gammal bekant in på macken och tittade bort. Sedan sade han "Oj, var det du. Jag trodde det var en vanlig blond bimbo så jag tänkte dissa". Och jag tror det är så många tänker.

Jag har bland annat märkt att många män är mer vänligt inställda till mig. Dom får en slags förstående aura runt sig. Som om de tänker att de måste vara extra tydliga och snälla mot den här tjejen, hon förstår inte så bra. Det är väldigt intressant.

För övrigt har jag nu färgat utväxt plus tonat håret med en grå färg, så nu börjar det faktiskt bli mindre och mindre gult. Min teori är att jag får mindre och mindre ansvar ju blondare jag blir. Det här kan bli riktigt behagligt.

Euskefeurat

Jag har äntligen sett mitt favoritband Euskefeurat igen. Förra gången jag såg dem var jag 5 år så det har ju gått ett tag sedan sist.

Dom är underbara. Deras musik är i en klass för sig. Texterna är tidvis fyndiga och har ofta en djup mening som mixas tillsammans med en vacker melodi. Musiken är oftast starkt influerad av folkmusik.

Det här var en jättestor upplevelse för mig. Jag har växt upp med det här bandet. Redan som nyfödd blev en av deras låtar utsedd till min låt av mamma och pappa, och att den senare visade sig passa bra med min personlighet var mest ironiskt. Under min tidigaste år har jag hört dem på kasettband på otaliga bilresor genom Sverige, Norge och Finland och senare på cd-skiva och till sist på mp3. Deras musik gör mig lycklig.

Jag köpte den nya cd-skivan, som jag fixade autografer från dem allihop på. Jag har aldrig förstått grejen med att spara namnteckningar, men det kändes som något man borde göra för ett band man lyssnat på lika länge som man levt. Här är en av låtarna från cd:n. Lyssna!

Som vanligt...

... har jag sett till att utnyttja min lediga tid nu under kvällen genom att sova ihopkurad i en fåtölj. Vad skulle jag göra om jag inte fick så mycket gjort på kvällarna?

Pappa

Fars dag och mors dag är två dagar som är till för att man ska hylla sina föräldrar på dom dagarna. Det är onekligen bra att dom finns, för även om mina föräldrar är värda att hyllas vareviga dag så är det inte så ofta jag kommer ihåg att visa hur mycket de betyder för mig. Och nu är det pappas dag. Det här är min pappa:

Pappa är en norrländsk man. Han skulle kunna kallas macho om han inte hade så mycket hjärna och hjärta. Han är jägare, skoterförare, bilmekaniker, arbetsledare och har alla körkort utom tung mc. Han tycker att man får tåla lite värk här och där och vägrar gå till doktorn när han bara får ont i bröstkorgen och hjärtklappning eller har värk i alla leder. När han har en deppig period vill han inte prata om det utan tror att ingen märker något trots att alla förstått det innan han själv gjort det. Under min uppväxt har han varit yrkeschaufför, väktare, hemvärnschef, egen företagare, student och sjukskriven efter en bilolycka. Det sistnämnda vägrar både han och hans närmaste familj att han någonsin är igen eftersom han är en arbetare. Han mår dålig av att bara sitta inne, han behöver arbeta riktigt ordentligt för att vi i hans närhet ska stå ut med honom.

Han älskar sin familj över allt annat och man tror honom när han säger att han skulle döda den som skadade någon av oss. Han älskar vår hund och visar det oftast genom att grymta att han hatar hundjäveln. Han berättar ofta när mamma inte hör hur mycket han älskar henne och att han inte skulle kunna leva utan henne. Och mamma vet att pappa gör det trots att han inte brukar säga det jämt. Som han sagt, han säger till när det blir ändring.

Pappa tycker stundvis att jag borde skaffa mig ett liv och sluta hänga hemma hos dem så mycket, men när jag har varit hemma hos mig i några dagar så säger han till mamma att ringa och fråga om jag inte ska komma hem till dem igen snart. Stannar jag hemma hos mig i över en vecka så ringer han personligen för att kolla så att jag lever och inte hatar honom.

Då och då förklarar han för mig att jag är den konstigaste människan han träffat. Mörk och besynnerlig. Inte på ett sådant där elakt sätt, utan med ömhet och ibland även lite oro i rösten. Ibland suckar han tungt och frågar; "Måste du uppfinna hjulet en gång till?". Han tycker att jag borde lära mig av hans misstag och blir lika frustrerad varje gång jag gör precis samma sak och han måste påminna mig om att han varnade för att precis det här skulle hända.

Jag och mamma kan vara ovänner lite hela tiden och det går över ganska snabbt. Jag och pappa bygger däremot långsamt upp bråk som inte går över särskilt snabbt och dom gör ont. För oss båda. För jag har alltid, även fast jag älskat och älskar mamma lika högt, varit pappas flicka. Jag har tagit efter honom i det mesta. Jag har favorittalet 13, jag hatar Mauro Scocco, jag började snusa, jag försökte mig på skytte, jag odlade ett ganska lamt motorintresse, jag är arbetsnarkoman, jag följer sporadiskt med i formel 1... Och han i sin tur har alltid försökt ordna så att jag haft allt jag vill ha.

Vissa nätter sitter vi länge uppe och diskuterar om dödsångest, kärlek, Ferrari vs. McLaren och allt annat livsviktigt. Det är sällan vi inte alls tycker likadant, men då händer det ofta att vi efter några omgångar som tar några år närmar oss varandras åsikter i alla fall. Och vissa gånger håller vi inte alls med varandra och då sitter vi till sist och bråkar om att den andra aldrig kan ha fel och att man själv är så jäkla ödmjuk minsann.

Jag älskar dig pappa. Du är en tredjedel av det som betyder mest för mig i hela världen.

Den gamla mannens dom

När jag satt och väntade på sundsvallsbussen tidigare i kväll så kom en gammal man och satte sig bredvid mig. Han skulle också åka med bussen, minsann, och vi hann prata om den underbara stjärtvärmaren som finns i bänkarna på busshållplatsen, tandvård, vårdcentralens läkare och kundbemötande.

Han frågade vad jag jobbade med men hann gissa på hårfrisörska. Han var väldigt säker på sin sak. Efter att han fått veta att jag jobbar på en mack så satt han och såg väldigt fundersam ut och mumlade "Men du är ju en typisk hårfrisörska. Du har inte funderat på att bli det då?".

Är det bara jag som får känningar av panikångest när jag visualiserar mig med en sax? Herregud, jag har fortfarande en helt otrolig lugg som jag hade när jag var 15-16 på grund av att jag fick en idé av att jag kunde sådant där. Och hälften av mina barbies blev snaggade efter misslyckade försök som innefattade kreativitet och en sax.

Så nej. Jag har inte funderat på att bli det, även om jag helt klart har en liten önskan om att klara det.

Min högsta dröm då jag vaknar imorgon

Barack
Obama

President över USA och räddare av den fria världen

Ätandets dubbelmoral

Jag läser alltid minst en dagstidning om dagen, i pappersform, och de mest intressanta sidorna är självklart insändarsidan. Där ser man tydligt vad folk upprörs av och de är ständigt aktuella med åsikter från allmänheten.

En sak som varit väldigt omdiskuterad ett tag är den om jaktens vara och icke vara. De allra flesta anser att jägarna är grymma och att ingen ska ha rätt att döda
djur.

Problemet är bara att det inte är vegetarianer som skriver detta, utan det är personer som sitter och tåtar ihop sin lilla insändare medan de glufsar i sig en Big Mac eller precis innan de springer iväg till köttdisken på ICA och köper köttfärs. Total dubbelmoral råder.

De flesta kor i Sverige föds enbart för att bli mat och tillbringar hela sitt korta liv i fullständigt onaturliga förhållanden. Man kämpar ständigt för att göra deras korta livstid mer human, men det är ofrånkomligt att ursprungskon inte var ämnad för att hållas i gigantiska ladugårdar och stå den största delen av sitt liv i trånga bås och då och då slussas ut till en nertrampad och lerig hage.

Älg, rådjur, vildsvin, hjort och olika matfåglar som lever i frihet i hela sina liv är det däremot inhumant att äta menar dessa människor. Dom lever i en hyfsat naturlig miljö hela sina liv, ofrånkomligt är ju dock att det här och var går en motorväg eller liknande. Dom här djuren har sin frihet och plötsligt smäller det och de vet inget mer.

Jag vet inte jag, men jag tycker mer synd om kossor, grisar och kycklingar. Djur som fällts ute i skog och mark är det enda kött jag inte får samvetskval av att stoppa i munnen.

Vinden har vänt

Jag kommer tydligt ihåg en tid för inte så länge sedan då jag uppmärksammade att media aldrig tog upp kvinnovåld förutom om de rapporterade om överfallsvåldtäkter där förövaren var okänd för offret. Detta trots att de flesta kände eller åtminstone kände igen den som gjorde det. Man tog aldrig heller upp den obehagliga faktan att många av dessa killar inte alls var kompletta psykfall utan att de allra flesta var killar som ansågs som riktigt trevliga personer i sina kretsar och som inte precis kommit ut från fängelse eller var schitzofrena eller krigsskadade.

Nu har det verkligen ändrats. I tidningarna kan man nu läsa dagligen om kvinnor som mördas, våldtas och misshandlas. Det har blivit den nya modegrejen. Samtidigt har reportage om män som misshandlas av kvinnor börjat smyga fram, dock är de flesta är anonyma eftersom det fortfarande råder en äcklig uppfattning om att män inte kan misshandlas av kvinnor. Men fortfarande har våld inom relationer börjat bli väldigt uppmärksammade.

Jag tycker det är en lättnad att det äntligen är på gång. Nu börjar media på allvar ta sitt ansvar och förmedla olika infallsvinklar på ett gammalt strukturellt problem som man inte velat ta upp förut för att sanningen är för obehaglig. Sanningen om att kvinnor inte alltid är väna varelser utan även kan förbytas till monster i sin relation till män. Och sanningen om att män som utåt sett är helt normala individer kan begå de mest hänsynslösa handlingar mot kvinnor. Medias vinkling, som den var förut, rättfärdigade de här beteendena eftersom man gjorde offrens situationer skamliga.

"Tyskan", Christine Schürrer, beskrevs av i alla fall några få medier som en högintelligent och väldigt omtyckt människa. Och mannen som har mördat Carolin uppe i Gällivare beskrivs som en person som gråter mycket då han trevande berättar om händelsen och får höra vad det är han har gjort. Som gråter sig igenom de långa nätterna i häktet och inte kan sova på grund av den ångest som hans brott vållar honom.

Jag menar inte på något sätt att deras handlingar inte är vidriga och att de ska betraktas med avsky för dem, men slutligen kanske vi alla kommer komma fram till den slutsatsen jag redan innerst inne har dragit. Att många av de här människorna är fullständigt normala. Fullständigt normala människor som på grund av ett ögonblicks snedtändning eller en funktion vållad av deras undermedvetna begår helt fel beslut och sedan blir monster i allas ögon.

Jag tror vi tjänar på att tänka så. På det sättet tar vi skulden från offret varje gång den där schyssta killen, eller blyga och väna tjejen, eller den intelligenta och populära mannen begått ett brott och alla runtomkring bestämmer sig för att håna offret eftersom en så genomtrevlig person inte kan begå en avskyvärd handling, minsann.

Lycka

60 kilo har jag gått ner totalt! Det har gått toksnabbt.

Det är verkligen konstigt. Sedan jag började på min praktik har jag ätit skräpmat till lunch varje dag och inte orkat motionera efter arbetstid och ändå har jag gått ner 4 kg på de här 3 veckorna.
Om jag nu bara får bort all jäkla löshud kommer jag troligen droppa två storlekar till. Jag vet, jag är ett riktigt freak. Det finns inget som äcklar mig lika mycket med mig själv som all denna hud.