Det här är mitt 200:ade inlägg på den här bloggen och det tillägnas den största svenska tragedin under det här året: Mordet på Max och Saga. Jag har gjort misstaget att engagera mig i fallet och suttit och läst förhör och letat runt lite på Flashback hela kvällen och jag kan inte låta bli att känna mig personligt involverad i det. Trots min nitiska inställning till medial uppmärksamhet vid mord så tycker jag det är fruktansvärt att det här kunde hända.Mina tankar finns hos barnens mamma, pappa och plastföräldrar. Framför allt Emma och hennes sambo, som (Även om båda inte är medvetna om det) var närvarande när det inträffade och precis efter och nu måste uppleva alltihop igen. Samtidigt sitter det en kvinna åtalad som skrattar, ler och grimaserar under den psykiskt tunga rättegången. Oavsett om hon är oskyldig eller skyldig är det ett hån mot de anhöriga som sitter i samma rum.
Tyvärr kommer hon troligen inte bli dömd. Dom vet att hon är besatt, tveksamma vittnesuppgifter har placerat henne i närheten runt tiden för morden, hon har kartlagt sin ex-pojkväns arbetstider och har bilder på hans och Emmas hus i sin dator. Men någon teknisk bevisning finns inte och Emmas vittnesuppgifter ses inte som särskilt trovärdiga eftersom hon blev utsatt för grovt våld mot huvudet.
Jag hoppas att jag har fel och att dom har rätt person så att media kan börja skriva om recept och nudister och ninjamannen igen men framför allt för att familjen Jangestig med flera ska kunna gå vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar