Min lilla bror på 19 år har tatuerat sig i dag. Det blev jättefint. Men ibland gör han mig så rädd. Han är för liten för världen, lillebror måste hållas avskärmad från all världens ont och storasyster måste alltid lägga sig i allt för att hon blir så orolig när lillebror är blåögd och inte förstår att folk inte alltid är vad de säger att de är. Jag kommer beskydda honom till den dag då jag får ett psykiskt sammanbrott av pressen och glömmer vem både han och jag är. Det här vet inte lillebror om, för han läser inte min blogg för att det är för mycket text och dessutom förstår han inte att jag inte egentligen är arg och bråksjuk utan bara väldigt rädd för vad som kan hända honom. Jag är större än på bilden, lillebror är fortfarande lika liten.Det är en sådan där natt i natt. En sådan som inte många vet om att jag har ganska ofta. När jag stannat uppe för länge och i stället för att bli fnissig tillsammans med någon får ångest i min ensamhet. Just nu är det en favorit-i-repris och den heter mina-föräldrar-kommer-inte-alltid-finnas. Det är en genomvidrig tanke. Jag måste anstränga mig för att koppla bort tankarna annars vaknar jag mitt i natten och kan inte andas och har ont i bröstkorgen.
Jäkla familj. Hade ni inte kunnat misshandla mig lite under min uppväxt och bete er svinigt så att jag slapp känna att jag måste vakta er och ständigt ha er inom räckvidd? Jag älskar er så att det, bokstavligt talat, gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar