I Aftonbladets papperstidning i går läste jag om Emilie som våldtogs som 13-åring av en vårdare när hon var nerdrogad och satt i rullstol efter en operation. Nu är Emelie 6 år äldre och får inte ut hela sitt skadestånd, men är ändå noga med att påpeka att hon inte ser sig som ett offer.
Och då slutade jag läsa. Om man inte får vara offer i den situationen, när får man egentligen vara offer? Varför är vi så besatta vid att alltid påpeka att vi inte är offer? Det är väl klart som fan att Emilie 13 år var ett offer i den här situationen så varför ska hon behöva låtsas att det inte bekommer henne?
Ibland måste man släppa på det där. Lägga sig ner under vardagsrumsbordet och gråta ett dygn och bara få vara ett offer.
För övrigt mår jag jättebra, inlägget är inte sammankopplat med mitt personliga mående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar