Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Jag mår inte så bra. Det hela utlöstes av något så simpelt som att jag missade bussen i går kväll. Jag börjar tro att sömnlösheten blandat med stressen börjar ta mig igen. Nu vill jag bara sova. Om 6 timmar kliver jag upp och blir en glad och älskvärd person igen, tills jag kommer hem. Då har jag planerat att jag ska gråta en stund, jag har inte haft tillfälle att göra det än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar