Om man jämför mitt jobb (Heltidsarbete där den huvudsakliga uppgiften är att prata med missnöjda, arga, förvirrade eller allmänt gnälliga människor) med en kväll bland barnfamiljer på Gröna Lund så måste jag påstå att mitt jobb är som en dröm.Fy fan vilken pärs det är att överleva ett besök på den där vedervärdiga platsen som kallas nöjesfält. Det var roligt att åka karuseller och att umgås med familjen, men det är en mardröm med de långa köerna till allt, att folk är i vägen överallt och den härskande egoistiska mentaliteten. Alla som bor i eller väljer att semestra i Stockholm verkar ha uppfattningen att just dom är de viktigaste personerna i hela världen och därför har rätt att gå före i köer och framför allt gärna stanna och fundera i trånga passager och därför stoppa alla som försöker komma förbi.
Alla tjatar alltid om att det värsta med Stockholm är att folk stressar så mycket. Jag håller inte alls med om det, jag tycker det värsta med Stockholm är dom som inte stressar. Dom som går framför mig i en hygglig takt och helt plötsligt tvärstannar för att kolla på något eller fundera en liten stund. Eller alla dom som redan från början står stilla. Alla stillastående personerna gör ju att det är värre än ett slalomlopp att ta sig fram någonstans. Alla är bara i vägen överallt, det gör mig komplett galen! Troligen är det helt beroende på vilken plats man befinner sig på, jag misstänker att dom stannande människorna är turister med alldeles för mycket semester. Dom har tid att bara stå och vara i vägen för just mig.
Fast jag älskar Stockholm och skulle hemskt gärna bo där, bara jag slipper bo på Gröna Lund...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar