Heartbroken

Idag var jag ledig från praktiken på grund av att jag behövde gå till doktorn. Och när jag väl var där blev jag verkligen dissad. Är man ung och tjej och råkar ha lite fler besvär än tillfällig halsfluss så hittar man bara på. Läkaren kunde inte hjälpa mig med det jag sökt för egentligen, att jag några gånger varje dag har en puls runt 120 slag i minuten, eftersom han "inte hade tid" efter att jag snabbt berättat om att jag än en gång fått ont i njurtrakten. 10 minuter kunde han ge mig, sedan fick sjuksköterskorna ta hand om några småprover.

När jag försökte förklara att det var det jag sökt för och att jag bara skulle ta det andra lite snabbt lyssnade han på hjärtat i stetoskop och förklarade att jag inte hade något blåsljud. Och det trodde jag ju faktiskt inte, men den jävla idioten trodde ju uppenbarligen att det bara var ren hypokondri trots att jag blivit tillsagd att gå vidare med detta för att de andra jag träffat inom vården sagt att det är allvarligt och bör kollas upp.

Och jag är faktiskt rädd för detta med hjärtat, riktigt rädd. När jag får mina små attacker så blir jag alldeles matt och känner pulsen i hela kroppen, man kan till och med se pulsslagen på bröstkorgen, så hårt slår det. Det är dessutom oftast när jag vilar jag får det. Men jag drar mig hela tiden för att ta tag i det just på grund av denna rädsla och när jag väl gör det så skiter dom i mig. Alla läkare jag har att göra med på Sundets vårdcentral är totalt arroganta(Sköterskorna är däremot underbara). Jag känner mig kränkt över att bemötas som en hypokondriker när jag faktiskt börjat bli allvarligt rädd för detta, framför allt efter att andra har sagt åt mig att jag måste kolla upp det mer.

Just nu har jag 116 pulsslag per minut trots att jag suttit i soffan några timmar och borde ha vilopuls.