Att döda en stad

Jag har väl allvarligt talat aldrig riktigt trivts i Härnösand. Det är en väldigt liten stad, 18 000 människor i tätorten, och det gör att jag alltid känner mig observerad. Som jag brukar säga, "Bara för att man är paranoid så innebär det inte att dom jävlarna inte är ute efter en". För jag är ganska säker på att det inte är inbillning. Jag vet ju allt om folk, så det är klart att de vet allt om mig. Har jag pratat med en kille på krogen en utekväll så får jag frågor från många olika håll om min civila status veckan efter.

Men det där kan jag leva med. Med lite viljestyrka kan jag se en liten trygghet i det. Det nya problemet med Härnösand är att staden är döende. Gallerix och Fanny, två av de få kedjorna som etablerat sig här, har avvecklats nu. Det ryktas om att fler är på väg ner i träsket, Wedins har ju åtminstone en utförsäljning som aldrig verkar ta slut och deras lokaler börjar bli väldigt tomma (Men det sörjer jag inte över, maken till hopplös affär...). De enda affärerna vi får hit är dyra florister, frisörer, märkesporslinsbutiker, pizzerior, en väskbutik... Alla branscher är så sjukt smala och alla utom frisörerna och pizzeriorna får lägga ner inom några år. Och de enda stora affärerna vi har är Lindex, H&M, Åhléns, Kicks, Dressman och Euro sko. Hur länge stannar de kvar?

Tyvärr har de flesta i min generation insett detta. Det pågår en stor utflyttning till andra svenska städer och framför allt Norge. Så Härnösand mister nytänkande entreprenörer, arbetskraft och köpkraft.

Och det enda kommunen gör för att markandsföra sig är att sätta ut ett stort flöte och bygga större fängelser så att vi får hit mer kriminella och kan bli kallade "Staden bakom flötet". Nej, Härnösand har blivit en stad som man lämnar. Snart måste även jag dra, jag kommer nog inte klara det här.