Övervikten är över

Nu är det 5 kilo kvar. Sedan har jag passerat den magiska BMI-gräns som gör att läkarna kommer älska mig och som gör att framför allt jag kommer älska mig. Har totalt gått ner 53,4 kg nu på 1,5 år. Jag vet att det finns folk som klättrar till Mount Everest topp utan syrgas och folk som lär sig gå igen efter att dom brutit nacken. Men det här känns lika overkligt. Jag trodde att mitt liv var på väg att ta slut när jag var 19, i stället är det nu det börjar.

Jag kan gå i trapporna upp till min lägenhet utan att bli anfådd. Att springa ner och handla på stan går som en dans, jag får varken ont i leder, lungor, hjärta eller i fötter efter promenaden på 2 km tur och retur. Jag kan handla kläder på vanliga avdelningar, jag behöver inte hitta de allra största plaggen (Storlek 56) på fet-avdelningen, och det ska erkännas att inte ens dom var tillräckliga jämt. Går jag ut och äter en hamburgare är det inte en jävel som sitter och tänker att jag måste vara där jämt. Och går jag ut på krogen så sitter troligen inte folk och undrar varför de släpper in utvecklingsstörda på stället. För det är faktiskt så många tänker, att feta människor är otroligt korkade.

Nu ska bara självbilden hinna ikapp också. Den haltar efter rejält. Jag har visserligen märkt att jag är osynlig nu mer och att jag framför allt inte får glåpord ropade efter mig eller får uppleva att folk viskar och pekar när jag går förbi. Men jag känner mig inte vacker eller snygg. Och när jag tänker efter, varför skulle jag inte vara det? Även om jag inte är den snyggaste kniven i lådan så innebär ju inte det att jag behöver vara den fulaste. Och så länge jag slipper vara den äckligt stora personen jag en gång var så borde jag och min självbild vara fullkomligt tillfredsställda.