För jag tar faktiskt studenten, fyfan vad jag är bra

I början av 2005 hoppade jag av gymnasiet eftersom jag hade stora problem med mitt mående på den tiden. Alla runt omkring mig varnade mig för hur dumt det var och att jag troligen aldrig skulle börja skolan igen. Men jag gjorde det, 1,5 år senare satt jag i skolbänken på Härnösands Folkhögskola och undrade över vad jag egentligen gjorde där. Jag gick en kurs för tjejer som haft några slags problem som gjort att de aldrig gått ur eller ens börjat gymnasiet. Nog hade jag överdrivit i antagningsintervjun hur gärna jag ville dit, jag satt mest där och undrade över vad jag egentligen gjorde där.

Trots att det inte kommer att räknas som mitt livs bästa år var det vad som fick mig in i skolvärlden igen och nu har jag alldeles snart gått ett läsår till på musiklinjen, eller som kursen heter i vår värld, musikprofil.

Jag kommer klara gymnasiet. Då spelar det ingen roll om man anser att jag inte tar studenten på riktigt eller att troligen ingen annan än mamma och pappa kommer att uppvakta mig. Jag är stolt över mig själv och det händer inte ofta. Till skillnad från de som går ut riktiga gymnasiet idag så har jag gjort en längre och svårare resa som jag kommer få betala CSN (Bastards) för. Jag har upplevt massor och behövt göra en stor personlig resa för att kunna vara färdig med gymnasiet vid en ålder av 21 år.

Så nu har jag beställt studentmössa. Jag tar studenten den 23 maj!