Mitt nya liv

Ja herregud, jag kan inte påstå att jag kommer börja blogga på heltid igen eftersom jag aldrig tycks kunna hålla det. Jag tänkte dock att jag skulle göra en uppdatering om hur mitt liv ser ut eftersom jag ser att allt är helt annorlunda då jag läser de senaste uppdateringarna.

Jag bytte jobb i mars förra året och började då pendla till Sundsvall, jag vill inte skriva öppet exakt var jag jobbar men kan säga så mycket som att det har med teknik att göra. I december så flyttade jag ner och bor nu mer i en tvåa som ligger rätt centralt. Jag har nyss fått en ny anställning på samma arbetsplats, jag kommer bland annat att vara lärare åt nya förmågor på företaget. Det här var mitt drömjobb redan från början och jag kunde bara hoppas på att nå det målet inom några år så det är otroligt att jag redan är där.

Det är otroligt skönt att ha flyttat från lilla Härnösand och jag tycker nästan det är jobbigt att åka tillbaka, jag har bara varit i Härnösand tre gånger sedan jag flyttade. Självklart saknar jag många av mina fina vänner och min familj men det känns så konstigt att komma tillbaka dit och bli igenkänd av många, jag har vant mig vid att vara anonym här nere och jag trivs med det.

Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin varit så bekymmerslös. Livet går bra nu

Brunett sedan ett halvår

Flyttproblem

Det var svårare än väntat att hitta en passande lägenhet. Det var sagt att jag skulle ta över en lägenhet som passade mina behov perfekt men det visade sig lite väl sent att det inte skulle ske och därför så står jag flyttfärdig till 1 januari men utan lämplig bostad att göra till min.

Det andra problemet är att det saknas en del möbler. Jag skulle behöva en soffa och en större säng men de enda objekten jag hittar är i lite väl höga prisklasser.

Är det någon som har en säng på minst 140, en soffa och vetskap om vart det finns en tom tvåa som är ledig omgående?

Vilks framgång

Terrordådet som inträffade i Stockholm igår kan inte betraktas som lyckat. Den enda som skadades var gärningsmannen själv, de värsta skadorna som andra människor kunde förnimma var att det pep lite i öronen efter smällen. Det värsta med attentatet är att det kan trigga andra störda människor, människor som beslutar sig för att lyckas bättre. Självklart har inte detta med islam att göra, det har med en viss kultur att göra som inte hör ihop med någon religion. Terrordåd, även om de ibland kallats för andra, har utförts under alla religioner i alla tider.

Den jag är mest less på just nu är trots allt Lars Vilks. Han visste hur bilderna på Mohammed hade mottagits då de publicerades i Danmark och då beslutade han sig för att göra några egna där Muhammed dessutom skulle föreställa en rondellhund. Han påstod att det hela handlade om yttrandefrihet, men jag tycker endast att det var en grov förolämpning. Profeten skall, enligt islam, aldrig avbildas och framför allt inte i samband med en hund eftersom det är ett smutsigt djur. Vilks såg sin chans att bli känd genom att provocera, han vet precis som alla andra att provokation kan skapa kändisstatus. Han är inte ett dugg bättre än tjejen som ligger med alla i Big Brother-huset och svinar runt, han är snarare många snäpp värre eftersom han verkligen satsade på att inte bara skämma ut sig utan dessutom beslutade sig för att håna en stor grupp människor.

Självklart ska vi ha yttrandefrihet i Sverige, det är en stor hjärtefråga för även mig. Men folkvettet måste ändå råda, man får inte vara hur dum som helst. Yttrandefriheten är unik för vår del av världen och att vi har det innebär inte att de som ser bilderna på andra sidan jorden kommer att rycka på axlarna och avfärda det som den desperata önskan efter lite kändisskap som det är. Han visste precis vad han gav sig in på och jag hoppas sannerligen att han är nöjd nu när han ser att hans kändisskap skulle ha kunnat kosta andra människor livet och kanske kommer att leda till det i slutänden.

Det går bra nu

Som vanligt lyckades jag inte hålla i ambitionen att faktiskt uppdatera bloggen då och då, helt plötsligt hände massor av saker och jag ville inte skriva något om det under den tiden som det kunde ha kommit mycket dumt som jag senare skulle ångra att jag publicerat. Efter den tiden så har jag helt enkelt låtit bli att ta upp bloggen igen för att jag inte vetat hur jag ska skriva om det som hänt.

Men det är inte så himla svårt som jag tror. Det här räcker; Jag är singel igen och bor tillfälligt hos mina föräldrar. Inom en månad bor jag förhoppningsvis inte här igen, jag är väldigt tacksam över hur mycket de ställt upp och fortfarande ställer upp men det känns inte bra att bo hemma igen för första gången på sex år. Allt känns riktigt, riktigt bra. Det var under två veckor som allt kändes hopplöst och själva vanan kändes svåra att vara utan men sedan nådde all information mig, om vad mitt liv egentligen varit, och efter det har det varit lätt att gå vidare och glädjas åt alla nya möjligheter och att jag fick den chansen. Väldigt mycket har redan förbättrats och resten är inom räckhåll, till exempel som att kunna flytta till en egen lägenhet igen snart. Hyran är nu färdigbetalad för den gamla lägenheten så nu måste jag bara hitta det boende som bara står och väntar på just mig.

En bra dag

Det har varit en riktigt, riktigt bra dag idag trots att jag varit zombietrött större delen av den.

Det började med att jag och de mindre killarna som jag bor med gick på Toy Story 3 som Disney bjöd de på mitt jobb på. Vi fick även dricka och popcorn. Det var inte alls tokigt, det är kul att jobbet anordnar saker där man kan ta med familj och vänner. Överlag är mitt jobb väldigt bra på att ge oss anställda små saker för våra prestationer. Tidigare har jag fått ta del av en kräftskiva, ett halsband från Snö Of Sweden, biljetter till Stadsfesten och ett presentkort till en inredningsaffär men det är roligt att få något som man kan dela. Det är kul att känna att man vinner något på att kämpa.

Efter bion åkte vi i alla fall vidare till Sundsvall och jag lyckades göra några fynd. Trots liten budget kan man hitta vissa guldkorn. Rea är verkligen underskattad, även fast 99% av det som reas ut är skit så kan man hitta riktigt bra grejer om man bara har lite tålamod.
Fick med mig följande saker hem:

1. Väska från Friis & Company


Jag har en väldig förkärlek för Friis & Company. Det är inte det billigaste eller dyraste märket, men de gör personliga väskor som passar mig. Det här är den första bruna väskan jag någonsin haft. Tvingade med mig Erik för att få smakråd och han ansåg att brunt skulle bryta av lite mot alla mina svart-vita kläder.

2. Skor från Eurosko

Har letat länge efter exakt sådana här skor. Köpte ett par på Skopunkten men när jag kom hem och gick i dom så tryckte de så otroligt mycket att jag lämnade tillbaka dem, de gjorde för ont att ens ha på sig. Men jag var fortfarande förälskad i den höga, smala klacken och alla spännen. Och nu fanns det ett par ännu snyggare på rean på Eurosko så de kostade till och med mindre än de jag köpte på det annars så billiga Skopunkten.

3. Accessoarer
Man kan aldrig ha nog många accessoarer. Saker jag köpte för flera år sedan utan att riktigt ha en plan för har många gånger visat sig vara användbara då rätt tillfälle dyker upp. Har ofta köpt på mig billiga accessoarer då det varit rea och långt senare har jag många gånger varit tacksam över min (o)vana att samla på mig sådant. För dessa två diadem (Det ena är rosa, inte rött som det ser ut på bilden) och ett par örhängen med pärlimitation fick jag ge under 50 spänn.

Personlig almanacka

På hemsidanPersonligalmanacka kan man skaffa en personlig och väldigt praktisk almanacka. Har varit där och klickat många gånger men alltid blivit snål i slutändan och sedan gått och köpt mig en almanacka som jag sedan själv modifierat framsidan på (Bilden till höger är den nuvarande). Men de personliga almanackorna man kan beställa har ändå en stor fördel, de är personliga även inuti eftersom man själv får bestämma hur designen ska vara upplagd, vilket datum den skall börja ifrån och vilka extra rutor som skall finnas i marginalerna.

Lady Thirty (Som för övrigt är nominerad till årets Blogstar på BlogAwards) lottar ut en sådan här almanacka och självklart måste jag ta chansen, skulle ju bra gärna vilja ha en.

Övertidsvecka

Har jobbat mycket på sista tiden och då blir bloggen lite lidande. Ska försöka skärpa mig lite.

Hemma i Härnösand igen

Om man jämför mitt jobb (Heltidsarbete där den huvudsakliga uppgiften är att prata med missnöjda, arga, förvirrade eller allmänt gnälliga människor) med en kväll bland barnfamiljer på Gröna Lund så måste jag påstå att mitt jobb är som en dröm.

Fy fan vilken pärs det är att överleva ett besök på den där vedervärdiga platsen som kallas nöjesfält. Det var roligt att åka karuseller och att umgås med familjen, men det är en mardröm med de långa köerna till allt, att folk är i vägen överallt och den härskande egoistiska mentaliteten. Alla som bor i eller väljer att semestra i Stockholm verkar ha uppfattningen att just dom är de viktigaste personerna i hela världen och därför har rätt att gå före i köer och framför allt gärna stanna och fundera i trånga passager och därför stoppa alla som försöker komma förbi.

Alla tjatar alltid om att det värsta med Stockholm är att folk stressar så mycket. Jag håller inte alls med om det, jag tycker det värsta med Stockholm är dom som inte stressar. Dom som går framför mig i en hygglig takt och helt plötsligt tvärstannar för att kolla på något eller fundera en liten stund. Eller alla dom som redan från början står stilla. Alla stillastående personerna gör ju att det är värre än ett slalomlopp att ta sig fram någonstans. Alla är bara i vägen överallt, det gör mig komplett galen! Troligen är det helt beroende på vilken plats man befinner sig på, jag misstänker att dom stannande människorna är turister med alldeles för mycket semester. Dom har tid att bara stå och vara i vägen för just mig.

Fast jag älskar Stockholm och skulle hemskt gärna bo där, bara jag slipper bo på Gröna Lund...

Stockholm 2010

Om 10 minuter, då jag slutar jobbet, så drar vi till Stockholm!



Farmor och farfar drog till Kina lagom till att vi kommer ner, men faster får vi i alla fall äran att bo med.

Panik!

Följande sms, som jag skrev till Erik, beskriver paniken som utspelade sig hemma hos oss i kväll:

Sms 1:
Det är en tvestjärt i kylen. Jag stängde in den i väntan på att du tar hand om den, min hjälte!

Sms 2:
Fast Jontan tog hand om den eftersom han blev rädd att den skulle äta upp salamin :D

Bröllopsmarsch

Det här är bara så otroligt vackert på något sätt.

Sms med pappa

Med anledning av föregående inläggs innehåll skickades i går dessa sms:

Pappa: Och jag som har retat mamma (Han menar då min mamma och inte sin egen) för att vara lapp! Min farbror var här i dag och talade om att min farfars mamma var same?! Hm.

Jag: Vi är alltså inavlade? :D

Pappa: Typ!

Gammelfarfar

Min mamma är född och uppvuxen i Gammelstan i Luleå. Det faktum att hon kommer långt norrifrån samt har mörka pigment och i övrigt rätt typiska drag har många gånger fått oss att fundera över hur nära släkt hon är med samer. Eftersom hon inte har något minne av sin egen mormor och morfar så vet vi inte. Idag hade pappa besök av sin farbror, som berättade lite om vår släkt.

Min gammelfarfars mor var tydligen norsk same. Min gammelfarfars levnadsöde är det enda som är något så när känt för oss eftersom vi vid hans död i mitten av 90-talet fick hans memoarer, en tjock bunt A4-blad med maskinskriven text. Där berättade han om när han som tonåring stal kol och rullade cigaretter med blad ur psalmboken.

Tyvärr berättar den inte mycket om de två människorna som skapade honom, det enda vi tidigare har vetat är att hans pappa är från Finland och att vårat släktnamn troligen är importerat därifrån tillsammans med honom. Men att en finsk man blir ihop med en norsk same som sedan föder ett barn i Härnösand i början av 1900-talet är i sig lite märkligt men hur det kunde hända vet vi inte. Troligen var gammelfarfar den enda som hade kunnat berätta mer detaljerat om vilka de här personerna var. Frågan är om det finns några arkiv där jag skulle kunna få se lite mer av deras historia. Hårda fakta är inte intressant i det här fallet. Loggar som endast berättar födelsedata, bröllop, dop, födsel och död berättar inte en så tydlig historia som jag skulle vilja ha. Det här inträffade för runt 100 år sedan så det är inget alternativ att fråga eventuella bekanta.

Jag var bara 8 år då min gammelfarfar dog men jag har alltid haft en fin bild av honom. Tjurig, galen, godhjärtad, djup, förvirrad, estetisk, noggrann och Bravo Kola är ord som fastnat i mitt minne. När gammelfarfar kom förbi och hälsade på oanmält var vi inte alltid hemma och då hände det flera gånger att det hängde en påse med just Bravo Kola på dörren. Om vi var hemma fick jag och Nicklas kolorna av honom direkt. Jag vet att jag till stor del är lik honom eftersom pappa alltid har framhållit honom som den som gav honom hans syn på livet och tankesätt och eftersom jag är så lik pappa på många av dessa områden så känner jag ofta att gammelfarfar troligen har stor del i vem jag slutligen blev.

Friluftsdag

Jag var ledig idag eftersom jag jobbar helg så jag bestämde mig för att åka ut till mamma och pappa efter jobbet i går och spenderade sedan natten där. Det är inget häpnadsväckande med det, men däremot är det helt makalöst att vi idag begav oss ut i skogen för att plocka bär och svamp - på mitt initiativ!

Jag har fått en växande olustkänsla i takt med att nätterna blivit mörkare. Snart är sommaren slut och vad har jag gjort av den? Jag har... suttit och blickat ut över ett kontorslandskap och pratat i telefonen. I bland, när en lugn stund har infunnit sig, har jag också kollat på hur världen utanför ser ut i solljus och vissa gånger till och med gått ut för att hämta lunch och då upptäckt vad jag missat. Det här var under den finaste delen, den stora solperioden i slutet av juni och början av juli. Den senaste månaden har jag varit sjukskriven och jävlig och då har jag bara legat inne och tyckt synd om mig själv.

I alla fall, det jag ska komma till är att jag inte känner att jag har upplevt sommaren på riktigt. Nu är sista chansen att faktiskt få känna hur härligt det är att vistas utomhus utan att behöva frysa och bli blöt. Jag har verkligen aldrig gillat naturen, jag är allergisk mot allt som finns i den. Jag är till och med lätt allergisk mot solen och brukar få problem med utslag tills jag fått lite resistens och jag bör därför sola solarium under vinterhalvåret för att slippa ha stora problem i början av sommaren. Jag är dock aldrig smart nog att göra detta så jag är alltid fullständigt kritvit och de första dagarna i sol brukar sluta i monsterbränna och klåda. Men nu är den magiska pigmentgränsen passerad och nu försöker jag sola regelbundet och kan för första gången på länge göra det helt utan besvär. Jag blir till och med brun!

Men nu har jag åtminstone klarat av några av de viktigaste sakerna under en sommar. Jag har varit på stranden, plockat bär, badat, rest, fiskat och åkt båt. Jag hoppas sannerligen att jag hinner med det fler gånger innan det är slut för i år. Viktigaste målet just nu är att hinna med att åka en tur till min barndoms strand, Sandsten. Jag har varit där varje sommar sedan vi flyttade till Härnösand då jag var liten och den här sommaren ska inte bli den första som jag inte får återse den stranden.

...och så sur då!

Från aftonbladet.se

En månad kvar

Om en månad smäller det, då kanske vi slutligen slipper den nuvarande regeringen. Jag är dock inte helt säker på vilket parti som ska få min röst ännu, klart är att högerpartierna inte riktigt är min grej. Inte alls min grej till och med. Partier med för liten agenda går också bort, om ett parti ska få min röst kan de inte bara fokusera på fildelning, feminism eller sjukvård för jag vill lägga min röst på ett parti som har en plan som överensstämmer med min vision inom alla viktiga områden.
Jag antar att alla jag känner är smarta nog att gå och rösta, det är helt uteslutet att människor i en demokrati inte ens orkar släpa sig iväg för att lägga en blank röst. Om man inte röstar alls så kan ingen veta om statistiken betyder att folk är för lata för att pallra sig iväg till vallokalen eller om det hela handlar om att de valbara partierna helt enkelt inte kan erbjuda något av intresse. Det bästa är då att lägga en blank röst, då visar man att man bryr sig om det demokratiska valsystemet men helt enkelt inte har hittat ett alternativ som passar.

Har ni andra bestämt er för vilka ni ska rösta på?

...och så var vi igång igen

Jag har känt ett behov av att starta upp den här bloggen igen. Det är helt sanslöst att det sista inlägget är skapat 2010-01-01, det är mer än åtta månader sedan jag skrev sist! Jag skyller det hela på idétorka samt att jag helt enkelt inte kände mig ett dugg inspirerad. Jag har funderat på om jag inte ska sätta igång igen under en tid men helt enkelt inte haft orken att skriva det första inlägget och försöka sammanfatta de senaste åtta månaderna på ett bra sätt. Så vi tar en kort uppdatering om det viktigaste.

Några saker har ändrats sedan senast jag uppdaterade den här bloggen. Jag bor inte längre ensam i ett litet hus utan bor nu tillsammans med sambo och två bonusbarn i en stor lägenhet i centrala Härnösand. Jag har också hunnit byta jobb, jag jobbar inte längre på en bensinstation utan jobbar i stället sedan i mars på kundtjänsten hos en av Sveriges största leverantörer av Digital-TV/Bredband/Telefoni. Det är nog de två största förändringarna som inträffat under de senaste åtta månaderna, allt det andra som hänt är saker som passerat utan att lämna några större avtryck.

Jag har dock blivit fjolligare så risken är att jag faktiskt komma börja blogga som en tjej ibland. Nu när jag har ett yrke där jag kan klä mig i valfria kläder och ha valfri frisyr när jag går till jobbet så har all återhållen fåfänga bara exploderat.

Vi får se vad som händer med det här. Nu är det första inlägget avklarat i alla fall.

Mina tre nyårslöften

Dessa tre löften ska ha infriats innan år 2011:

1. Göra ett helhjärtat försök att sluta snusa och vara utan nikotin minst en månad innan jag får bli desperat.
2. Börja motionera lite mer, så fort det inte är halt eller minusgrader.
3. Ta upp studierna igen på allvar.

Hem ljuva hem

Ja, lång tid har passerat sedan jag senast orkade skriva här. Min ursäkt är att jag hållt på att stressa ihjäl mig med kombinationen arbete + liv + flytt. Dessutom har jag kommit i en underlig passion för julpynt nu när jag har ett litet hus att fixa i, det känns mer värt att pynta i ett hus än i en lägenhet på tredje våningen. Har till och med kokat kola, som dock blev misslyckad till konsistensen men i övrigt sjukt god, och bakat pepparkakor och dekorerat dem med glasyr.

Bilden ovan är tagen utanför mitt köksfönster. Från stången hänger det juliga pepparkakor i form av hjärtan, en elefant, en kamel, en gris och en häst. Herregud, jag skulle kunna gifta mig med det där fönstret!

Nicklas hade halva inne...

Nedanstående sms-konversation ägde rum mellan min bror och okänd tjej.

Okänd tjej: Tjenare, läget?
Nicklas: Vem är du?
Okänd tjej: Någon du inte tycker om.
Okänd tjej: What you doin?
Nicklas (Som nu har kollat upp numret på eniro): Är det här Elisabeth (Efternamn)?
Okänd tjej: Anna.
Nicklas: Okej.. Öh. Kollar på tv.
Okänd tjej: Okej vad bra :)
Nicklas: Vad gör du då?
Okänd tjej: Ser på tv.
Okänd tjej: Hmm... Vet jag vem du är?
Nicklas: Om du inte vet vem jag är, varför skriver du till mig?
Okänd tjej: ?Ålder? Namn?
Nicklas: Nicklas (Efternamn), 20 år.
Okänd tjej: Finns väll många som heter Nicklas.
Nicklas: Jamen kolla mig på lunarstorm då så kanske du känner igen mig, (Nickname).
Okänd tjej: Ja jag vet vem du är. Ska ta bort ditt nummer. Förlåt. Ha det bra.

Och kvar satt Nicklas och kände sig lite... förvirrad.

Tillbaka till livet

Nu har jag haft en lång paus från allt, nu är det tillbaka till livet som gäller. I morgon jobbar jag första dagen på över en månad och nu ska jag börja sätta igång med att packa ihop mitt hem och flytta det till det lilla huset.

Veckan som gått

Jag har inte orkat blogga på senaste veckan. Nej, jag tror inte att folk har gråtit sig sömnlösa och klickat sig in på sidan 30 gånger om dagen i hopp om att jag slutligen uppdaterat igen. Men det känns ändå inte så bra att låta den ligga vilande.

Men det har varit lite kaosartat, har varit väldigt dålig på grund av komplikationer till operationen som bland annat ledde till feber, infektion och att 3-4 liter blod och var slutligen kom ut under lite panikartade omständigheter... Det har helt enkelt inte varit så bra. Nu verkar antibiotikan slutligen börja verka och jag känner mig lite piggare, det återstår att se om jag slipper fortsatta bakslag. Men tills vidare kommer jag nog vara lätt internetslö.

Kors & Tvärs nr.15 - 2009

Jag har snöat in på korsord, igen, och jag blev lite brydd då jag såg ett av sökorden i "Sökord om Afrika". Det var liksom lite... osmakligt, på något sätt.

Shit pommes frites!

I en debattartikel för några dagar sedan kom Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson med rasistiska åsikter som i många fall saknade något som helst källstöd. Till exempel berättade han att muslimer står för största delen av våldtäkter och att ett tiotal muslimska terroristorganisationer finns och verkar i Sverige. Efter detta har flera Sverigedemokrater hoppat av partiet och debatterna är hetska.

Men vad är alla förvånade över? Det är inte direkt så att jag satte morgonkaffet i vrångstrupen då jag läste hans debattartikel. Har det inte länge varit tydligt att de flesta Sverigedemokraterna är ett gäng vuxna snorungar som skyller sitt egna utanförskap och/eller sina rädslor på en samhällsgrupp som är tacksam att rikta kritik mot? Folk som anser att Sverigedemokraterna är en "frisk fläkt" med sin konservativa allmänpolitik och "i huvudsak inte rasister även om det finns en del rötägg" är grundlurade. Grundlurade eller utvecklingsstörda.

Varning för pedofilen

Någonstans i Härnösand bor en återfallspedofil och det här vet grannarna vid det här laget om, någon eller troligen några har nämligen sett det som sin uppgift att upplysa allmänheten om detta.

Bakgrundsfaktan är följande: Personen i fråga är mellan 30 och 40 år gammal och har fyra domar, som alla har med pedofili att göra, bakom sig. Han har avtjänat sitt straff och betalat skadestånd. Man misstänker att en nynazistisk grupp ligger bakom flygbladen som har skickats ut.

Jag hatar självklart pedofiler som vilken normal funtad människa som helst, men jag tycker faktiskt det här är åt helvete. För det första är det att piska upp stämningen och uppmana till våld att göra ett sådant här utskick, det finns så många småligister som bara väntar på en ursäkt att få spöa upp någon.

För det andra tror jag det här bara gör det värre för offren, att det än en gång hamnar på tapeten och att folk kanske får reda på vad de har råkat ut för medan de försöker lägga det bakom sig och troligen hoppas på att så få som möjligt får reda på det för att slippa en offerstämpel.

För det tredje kan inte en uppretad folkmassa döma någon. Straffskalan för sådana här brott är verkligen för mesig, men han kan mot förmodan ha kommit till insikt i fängelset och när han faktiskt avtjänat det straff han tilldömts så är det inte rätt att straffa igen.

Slutligen så finns det absolut ingenting som säger att samhället är tryggare då vetskapen om vad han gjort spridit sig. Risken är att det sätter ännu mer press på honom och att han kan känna att det är lönlöst att försöka bli en bättre människa eftersom han alltid kommer bli straffad. Dessutom ska man nog vara mest rädd för de pedofiler som ännu inte begått några brott för de har inte polisens ögon på sig och de kan anfalla när som helst.

Det var det

Allt gick bra med operationen, än är det kanske lite för tidigt att ropa hej eftersom jag inte har en aning om hur min kropp ser ut under alla bandage men jag känner mig i alla fall inte särskilt ledsen över att operationen inte tog kål på mig, bara jag får smärtstillande så har jag inte överdrivet ont.

Profetian om pratglada personer slog in. Jag hann bara komma in på salen i går morse innan en dam hade slagit klorna i mig och skulle prata om sina sjukdomar och operationer. De andra två var lika pratglada de. Det slutade med att jag skyllde på att jag var nervös inför operationen och blev inbunden. Efter operationen så sov jag mest så då slapp jag också undan. Känner mig lite elak, dom försökte nog bara vara sociala genom att prata operationer eftersom det var det mest påtagliga vi hade gemensamt men jag orkade bara inte prata om operationsärr, smärta och deras stomipåsar. Smärta kunde jag uppleva själv så det kände jag snarare för att försöka förtränga.

Nu är jag ensam på salen, de andra har fått åka hem och sköterskorna tror att det är dags för mig att packa ihop under morgondagen. Får väl se hur mina framtida rumskamrater är, skulle nästan kunna satsa på att de har många gemensamma nämnare med de förra.

Nu

Tidigt i morgon åker jag slutligen till Sundsvalls sjukhus och vid 13.25 på dagen beräknar dom att min operation påbörjas. Jag är ganska rädd, mest för hur ont allt ska göra efteråt. Jag är också rädd för ensamheten som alltid inträffar då man är på sjukhus, man är omgiven av människor som har lön för att vara i ens närhet eller personer som också är där av någon mer eller mindre smärtsam anledning och vill prata sjukdomar då man försöker sova.

Dom sistnämna råkar jag alltid ut för och dom är bara så otroligt jobbiga, jag orkar faktiskt inte bry mig om okända personers hälsa, när jag ligger på sjukhus vill jag sova eller som mest prata med eventuella besökande personer. Otroligt nog lyckas jag alltid hamna på samma rum som någon som inte bara nöjer sig med att prata sönder min tid totalt utan som dessutom ska prata med dem som kommer för att besöka mig, vissa verkar ha varit inlagda lite för länge. Jag ska ut därifrån så fort jag kan i alla fall, miljön gör mig galen. Galen och ensam.

"Dom är som oss!"

Flera av skvallertidningarna brukar ha några sidor med "Dom är som oss" där de har bilder på kändisar som gör saker som vanliga människor, otroligt nog. "Kolla, Lily Allen kliar sig också på näsan! Hon är som oss!" eller "Brad Pitt håller också sin son i handen, precis som en vanlig människa!".

Det här känns som det mest korkade inslaget i de här tidningarna, är inte de flesta ganska övertygade om att kändisar också är människor med medföljande mänskliga beteenden?

Kolla! Britney Spears kan också prata i telefonen!
Och hon äter, precis som oss!

Hört på macken

Samtal mellan en mycket gammal man och min kollega.

Förvirrad kund: Jag vill ha en sån där... topp raj.
Kollega (Med otroligt pedagogisk röst): Vad sa du?
Förvirrad kund: En topp... raj.
Kollega: En... top ride?
Förvirrad kund: Ja, precis!
Kollega: Men... Vad är det för någonting då?
Förvirrad kund (Med stort eftertryck): Det är... en... förnääämlig sak.

Varpå kunden helt sonika vandrar ut. Någon som har en aning om vad han kan ha menat?

Problemlösning

Vad allt går snabbt ibland alltså. I snart ett år har jag väntat på en operation som ska befria mig från lite överflöd efter min viktnedgång och nu är den helt plötsligt satt till måndag den 19 oktober. Har försökt ringa för att få mer information men de få nummer jag har att tillgå hänvisar bara till att personerna har semester eller inte är tillgängliga så jag vet inte ens hur länge jag blir handikappad, men om jag minns rätt är det en månad det handlar om.

När jag fick brevet i tisdags så blev jag lite överraskad och jag behandlade det på ett vuxet sätt som vanligt. Jag satte mig och lade patiens i en halvtimme innan jag till sist kunde greppa det hela och ringde till mamma för att berätta nyheten och sedan till försäkringskassan och till arbetsgivare för att försöka ordna försörjningen. Min arbetsgivare berättade senare att man kunde höra paniken i rösten på mig då jag ringde. Tack och lov så ställer de upp och betalar sjukpenning för mig som att jag vore fast anställd trots att jag är timanställd, så det löser sig med den biten.

Så nu har jag bara rädslan för själva operationen kvar. Det kommer göra skitont och mitt i läkandet ska jag dessutom lyckas flytta för det problemet löste sig också. Min arbetsgivare köper även min lägenhet och jag flyttar snart till mitt lilla hus.

Filmrecension - En shopaholics bekännelser

Filmbolagets beskrivning:

Att Rebecca Bloomwood jobbar på en ekonomitidskrift hjälper henne inte mycket. Hon bor med sin kompis i hennes lägenhet och hennes maniska shoppande gör att räkningarna bokstavligen läggs på hög. Skitjobbet på tidningen ger inte tillräckligt betalt och hon förstår att hon har att välja på att dra ner på kostnaderna eller jaga upp lönen. Som av en händelse snubblar Rebecca på en story som verkar bli hennes räddning. Men skulderna minskar inte precis, när hon drar nytta av den uppmärksamhet hon fått genom sitt scoop.

Min beskrivning:

Rebecca Bloomwood borde ha bott på en gruppbostad, men i stället bor hon hos sin kompis och hennes kille och betalar nästan aldrig hyran eftersom hon under sina psykoser upplever att skyltdockor pratar med henne och då känner sig tvingad att köpa sakerna som dockorna bär. Hon lyckas trots sin grova utvecklingsstörning på något underligt sätt få jobb på en tidning som skriver om finanser. Men hör och häpna, trots att hon fått ett riktigt jobb i stället för att hamna på USA:s motsvarighet till samhall så är hon inte nöjd. Hon vill i stället skriva på en modetidning. Dock går hon och kärar ner sig i killen som är hennes chef på den urtrista tidningen och därför stannar hon kvar. Han i sin tur är en ganska sansad människa men han är den perfekta stereotypen för vad en man är och vill ha en riktigt blåst brud som ser bra ut och till det ändamålet passar den ljuvliga Rebecca perfekt. Filmens slut är precis lika banalt som resten av filmen, allt löser sig och hon är hjälten hela dagen. Till och med filmens bloopers var överspelade, sanningen är att det enda man kunde hitta på den där dvd-skivan som inte var överspelat var de trailers för andra filmer som man kunde se innan man nådde huvudmenyn och bilden man fick av finnar, för som vi alla vet är finnar läskiga och helt utflippade.

Samlat betyg:

Filmens producenter är skyldig att ge mig tillbaka de 96 minuter av mitt liv som försvann medan jag såg filmen, jag vill utnyttja dem till något viktigare som att bygga korthus eller slicka på kalla lyktstolpar.

Lyxproblem

Hur gör man för att stanna i vikt? Jag provar att äta mycket mat och godis. Det gjorde att jag gick upp typ två kilo till en början men nu har jag gått ner tre. Jag har aldrig haft som mål att bli en mager varelse, bara normal med kvinnliga former.

För ett tag sedan då jag såg ett kort på mig själv såg jag en riktigt smal person och vetskapen om att jag helt plötsligt är smal slog bara till helt plötsligt. Den bilden tillsammans med klädinköp i storlek 38, 36 och nu 34 gav mig en insikt som jag borde ha fått för ganska länge sedan. Samtidigt kom jag på att jag inte vill gå ner eller upp i vikt mer. Nu vill jag stå still, jag har ett BMI på 23 och det är normalt. Nöjd så. Så frågan är bara hur fan jag gör nu, för att stanna. Att äta onyttigt fungerar i alla fall inte.

Och nog känns det som ett lyxproblem alltid. Jag kanske borde gå ner mer för att ha en säkerhetsmarginal ifall jag skulle gå upp senare.

Torsdag morgon

I torsdags skulle jag på kurs genom jobbet så jag hade beslutat mig för att gå upp 2 timmar innan jag skulle åka så att jag verkligen var vaken då jag väl skulle börja tänka. Eftersom mitt undermedvetna visste att något ovanligt var på gång så vaknade jag faktiskt på första alarmsignalen och låg kvar en liten stund och stängde av de andra alarmen och funderade över hur jävliga tidiga morgnar är. Jag hade gott om tid på mig men bestämde mig för att börja sätta igång med det tråkigaste, sminkning, direkt så att det var avklarat sedan.

Det var då, när jag skulle börja sätta mig upp, som jag insåg att något var väldigt fel. Kudden följde liksom med upp. Lade mig ner igen och började känna efter på den sidan av huvudet som satt fast. Där fanns något hårt där som band samman håret med kudden. Efter en långsam rekonstruktion över natten så insåg jag till sist vad det var. Tuggummi. Jag hade somnat medan jag låg och tuggade på sådana här stora bubbelgum och tre av dem hade när jag attacksomnade letat sig ut ur min mun och kletat sig fast mellan mig och sängkläderna.
I det läget var jag för en gångs skull glad över att jag gått upp överdrivet tidigt. Efter en sökning på Google så hittade jag ett tips som innefattade aceton och efter att ha hällt aceton i håret upprepade gånger, slitit bort hårtestet och kammat frenetiskt så luktade jag starkt av aceton men hade det mesta av håret i behåll. Bilden är tagen då det mesta i hårbottnen äntligen hade försvunnit. Och kuddöverdraget... det ska nog begravas.

Inspirationsdött

Jag är för tillfället sämst på att uppdatera bloggen, jag vet. Jag återkommer då jag har lite inspiration.

Kan i alla fall berätta att jag känner mig lite mindre höstdeppig. Jag har en underbar familj, en bra pojkvän, ett jobb jag trivs med och livet är helt enkelt inte alls så dåligt som jag vill få det till ibland. Måste bara se till att komma ihåg det mellan varven.